17 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kung 3:5, 7-12 Rom 8:28-30 Matt 13:44-52

Den inre kompassen

Människan behöver bra utrustning på sin väg genom livet. Hon behöver olika red­skap för att ta sig fram, kunskaper och utbildning, mod och uthållighet, stöd och förmaning. Men finns det något av redskapen som är viktigare än de andra? Finns det någon karta och kompass för vägen genom livet? Samma fråga kan ställas när det gäller den andliga vägen. Vad är viktigast: mässa, bön, läsning av goda böcker, kärlekens gärningar, självdisciplin? Finns det något redskap som är viktigare än de andra för att inte missa målet?

Dagens första läsning ger ett svar. Vi hörde om konung Salomo, som blivit kung efter sin fader David. En överväldigande uppgift för en helt ung man. Inför sin livsupp­gift får han ett löfte av Gud att be om vad han vill. Salomo ber inte om ett långt liv, inte om rikedom, inte om seger över hotande fiender. Han ber om förmågan att skilja mel­lan ont och gott och om ett lyhört och lydigt hjärta. Han ber om förmågan att se klart och om vil­lighet att handla efter det han insett.

Tänker vi efter så gäller detta alla människor. Det är vad den heliga Birgitta bad om: ”Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den.” Innan vi gör något måste vi ve­ta vad som är rätt. När vi kommer till ett vägskäl i livet behöver vi ljus för att se vil­ken väg som är den rätta. Annars handlar vi i blindo. Och det kan gå galet, även om vi ”vill väl”. Ser vi inte klart, är det risk att vi styrs av infall och begärelser, eller av kon­ven­tion, vad ”alla andra” gör och av omgivningens för­väntningar. Då lever människan som en slav under allt hon tror att hon ”måste” göra. Hon blir en som bara ”följer med”. I värsta fall en vindflöjel. Eller också stänger hon ögonen för verk­ligheten, följer parti- och regelbo­ken och blir en benhård legalist eller blind fanatiker.

Människan behöver en egen bedömningsförmåga, en inre kompass, som sätter hen­ne i stånd att tillämpa de allmänna och goda buden i det konkreta fallet. En förmåga att kunna se och bedöma, och en villighet att låta sitt handlande styras av det hon sett. Denna förmåga, denna klokhet, är det viktigaste redskapet för vägen genom li­vet. Vi kan kalla det ett gott omdöme. Aposteln kallar det en förmåga att ”avgöra vad som är Guds vilja” (Rom 12:2), att kunna skilja mellan ont och gott, mellan viktigt och oviktigt. Paulus talar om att skilja mellan andarna (1 Kor 12:10), men det handlar om något mycket vardagligt. Jesus talar om det öga som ger kroppen, dvs. hela livet, ljus (Matt 6:22-23). Den helige Benedictus kallar denna bedömningsförmåga för alla dygders moder (RB 64:17-19). Det är den kusk som styr och vägleder alla andra dygder. Utan den riskerar de andra dygderna att gå vilse, att antingen gå till över­drift eller att tröttna och förslappas. Det är denna klokhet, denna bedömningsför­må­ga, som Salomo ber om. I hans bön ligger hela hemligheten, både utmaningen och trösten. Vi inser vårt behov, vår skumögdhet, men behöver inte för­tvivla. Salomo hade sam­ma utgångsläge.

Han är ödmjuk nog att be om denna gåva. Han inser sin egen oförmåga, sin egen blindhet. Det första steget till ett gott omdöme är denna bön, bönen om att kunna se klart och bedöma rätt, bönen om ljus och vägledning. Här går den avgörande gränsen mellan dem som finner vägen och dem som går vilse, skillnaden mellan den ödmjuke och den högmodige. Den högmodige tror sig själv redan se. Adam och Eva ville själva disponera över kunskapens träd på gott och ont. Den egna förmågan kan se impo­ne­ran­de ut i början, men den för in i mörker och slutar i förtvivlan. Den ödmjuke ber om ljus. Inte bara en gång, lite förstrött. Allt hänger på detta grundläggande val. ”Ske din vilja”, inte min. I den ödmjukes hjärta finns därför denna bön hela tiden: ”Herre, visa mig vägen.”

Det är med den bönen den troende deltar i mässan, läser sin katekes och öppnar sin bibel. Så får hon en grundläggande kunskap om rätt och fel, en karta som visar både vägen och avvägarna. Ibland riktar hon sin bön till en rådgivare. ”Gör allt med råd, så slipper du ångra det du gör”, säger Benedic­tus till sin abbot. Hon ber om råd och vägledning av någon som ser klarare. Inte för att själv slippa se, men för att få sina egna ögon öppnade. Den gåva Salomo fick fungera­de inte automatiskt, inte så att han kunde blunda och slippa mö­dan att själv göra be­dömning­ar. Han fick döma ett otal fall. En teolog (Thomas av Aquino) säger att man här i tiden aldrig kan kräva ab­solut visshet. Ibland måste vi med psalmisten fråga: ”Hur länge, Herre, skall du dölja ditt ansikte?” och fortsätta ”Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden, låt inte min fiende säga att han besegrat mig...” (Ps 13).

Bönen om att se och höra gäller början, fortsättningen och fullbordan av dagen, inte minst mötet med andra människor. Bär vi på Salomos bön i hjärtat ser vi sådant vi annars blir blinda för. Det handlar inte i första hand om något ”mystiskt”, även om särskilda gåvor också kan ges oss, utan om att vara vakna och medvetna. Om att upptäcka alla gåvor som Gud hela tiden strör över oss. I liknelsen om den förlorade sonen var det den hemmavarande sonen som var blind, blind för vad han hela tiden hade till sitt förfogande. Fadern måste påminna honom: ”allt mitt är ditt”.

Det som gör oss blinda är framför allt synden och lasten. Den människa som irrite­ras eller bär på vrede, den som låter bedrövelsen få rum i hjärtat, eller den som är styrd av olika begär, bär inte bara på en tyngande last, hon blir också blind. Medan den som lastar av sig skulden inte bara får förlåtelse och frid. Hon får också synen och bedömningsförmågan tillbaka. Blir det för långt mellan bikterna blir den troende allt mera skumögd.

Salomos bön visar vägen till skatten i åkern, till den skimrande pärlan, som är vår Herre Jesus Kristus, han som kallar oss att följa honom och som kallar sig själv för Vägen. Han ger oss löftet att Gud upplyser och vägleder den som följer honom, även om det inte sker på det sätt vi själva tänkt oss. Också den som ständigt tycks falla i synd. Aposteln uttrycker det i andra läsningen som ett skim­ran­de löfte: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.”

Ty det vi gör när vi ber om ljus och söker vägledning är bara en förberedelse. Det stora är att Gud hör vår bön. Han har lovat det. Själva förstår vi det först ”senare”. Han har sänt sin Son och sin helige Ande i våra hjärtan: ”Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå, jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig.” (Ps 32:8)

Amen.