12 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Matt 10:26-33

Mod i rädda bröst

Tre gånger upprepar Jesus samma maning i detta korta evangelium: Var inte rädda! Men kan man egentligen ge en sådan uppmaning? Är inte rädsla en känsla som man inte råder över? När människan ställs inför något hotfullt reagerar hon med rädsla. Den rent känslomässiga reaktionen råder hon inte över. Över den kan man inte moralisera. Rädslan fungerar som ett inbyggt varningssystem för hotande faror. Den som vaknar upp i ett brinnande hus får dessutom ökade krafter att undkomma hotet. Men om bran­den också hotar någon annan, då ställs hon inför ett val. Då får inte rädslan styra hand­lingen. Då behöver hon mod för att inte svika.

Mod är en av de fundamentala mänskliga dygderna, en av de s.k. kardinaldygderna. Dygden kan beskrivas som ”den inövade förmågan att med glädje och uthållighet gör det goda, trots inre och yttre motstånd”. Dygden går alltså djupare än känslan och en­gagerar särskilt viljan. Den är något som kan övas och därmed växa. Men mod betyder inte frihet från rädsla. Utan rädsla är bara dåren, eller den dumdristige som söker faran utan något positivt syfte. Rädsla är bara naturlig. Ock­så aposteln Paulus erkänner att han var ”rädd och full av ängslan” när han kom till försam­lingen i Korint, men det hindra­de honom inte att fullgöra sitt uppdrag (1 Kor 2:3). När Jesus säger: ”Var inte rädda”, så frågar han efter sina lärjungars mod. Han tillämpar för sina lärjungar vad som redan sägs i Mose lag: ”Om någon är rädd och saknar mod, skall han vända hem igen, så att inte hans bröder blir lika modlösa som han.” (5 Mos 20:8)

Jesus har i de föregående verserna förberett sina lärjungar på vad som kan drabba dem, att det kan gå lärjungen som det gick hans mästare (Matt 10:25). Även om den kristne i vårt land inte hotas av förföljelse och riskerar livet, så tycks vanlig kristen tro bli ett allt lovligare byte. Oftare handlar det kanske om vad hon svarar på en fråga, vad hon säger eller låter bli att säga. Det försåtliga fres­telsen att lyssna till skvaller eller baktal, där det krävs mod för att inte bli en medlöpare, som i snällhe­tens namn sviker sin nästa och det rätta. Ofta dyker de prövande situationerna upp där hon minst väntar det eller minst av allt önskar det. Som när Petrus fick frå­gorna av tjänsteflickan på överstepräs­tens gård, om inte också han kände Jesus. Den gången svek han. Han lät rädslan styra sitt hand­lande. Eller den blindföddes föräldrar i Johannes 9:e kapitel, som av rädsla för judarna inte vå­gar säga något som kunde uppfattas som en bekännelse till Jesus.

Erfarenheten säger att det avgörande i modet är uthållighet och tålamod. David var förvisso modig, när han trädde upp mot Goliat. Men ännu större mod ser vi hos Maria vid korset, hon som bara stod där, utan att kunna göra något. Det kräver mod att bära sina medsystrars eller närståendes kroppsliga och moraliska svagheter utan att förfalla till kverulans och missmod. I en mening måste vi också ha tålamod med den egna svag­heten. Det är svå­rare att under lång tid härda ut i tålamod än att göra en enstaka insats. Det är svårare att bevara fre­den än att vinna kriget. Den största av alla dygder är kärle­ken, men inte ens kärleken består utan tålamod och uthållighet. När aposteln säger att kärleken är det största och räknar upp dess kännetecken så säger han till slut att ”kärle­ken uthärdar allting”.

Det bedrägliga med rädslan är att den förblindar. Människan glömmer sin värdighet och sin kallelse till storsinthet. Rädslan mjukar upp själen. Den blir vek och eftergiven. Genom tålamodet tar hon sin själ i besittning. ”Var stark, fatta mod och hoppas på Her­ren”, sjunger psalmisten. (Ps 27:14)

Civilkurage är en allmänmänsklig dygd som varje samhälle behöver för att inte låta feghet och anpasslighet växa fritt. Astrid Lindgren låter en av sina hjältar säga: ”Det finns vissa saker som man måste göra för att inte bli en liten lort.”

Men när psalmisten ovan uppmanar till att också ”hoppas på Herren” har vi närmat oss något utöver den allmänna moraliska erfarenheten. När Jesus uppmanar sina lär­jungar att inte vara rädda, då har något nytt kommit in i bilden. Det han säger är både en maning och en tröst. Han förklarar varför hans lärjungar inte behöver vara rädda. ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället ho­nom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet.” Räds­lan för människor ersätts av gudsfruktan. De många herrarna ersätts av en enda, vår rätte Herre. Redan det ger frihet. När vi bekänner oss till den sanne Konungen, då behöver vi inte frukta de grymma potentaterna. Den som lyder sanningen, behöver inte kastas hit och dit på åsikternas torg. Att tillhöra Kristi kyrka ger både trygghet och frihet. Trygghet, för att inte hamna i godtycke och förförelse. Frihet från små­aktighet, ideologier och partimeningar.

En sund gudsfruktan är inte slavens fruktan för straff, inte heller den beräknande fruk­tan, den som försöker fullgöra ett minimum av lydnad för att inte förlora lönen. Aposteln säger att vi inte fått en ande som gör oss till slavar, så att vi måste leva i fruktan igen (Rom 8:15). Ändå finns det en hälsosam gudsfruktan. Den vet att det enda riktigt allvar­liga i livet är att fångas av synden och komma bort från Gud. Den gudsfruktans Ande har vi fått i kon­firmationen och vi behöver den så länge vi lever på jorden. ”Behåll mitt hjärta vid detta enda, att jag fruktar ditt namn.” (Ps 86).

Ur denna gudsfruktan växer en kärlek som driver ut all annan fruktan. Vissheten om att ingenting kan hota eller skada den som tror på och älskar Gud. Jesus säger att inte ens en sparv ”faller till marken utan att er Fader vet om det. Ni är mer värda än aldrig så många sparvar”. Inga jordiska motgångar, inga an­grepp eller hot, varken sjukdom eller orättvisor, nöd eller katastrofer, varken yttre eller inre fiender kan skada den som älskar Gud. Tvärtom säger aposteln: ”för den som äls­kar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom 8:28). Sådan är Guds goda allmakt, den som vi ser i Kristi väg genom lidande och död, till uppståndelse och härlighet, och som vi får del av genom tron och kärleken. Gud leder oss med sin hand, trots att det inte går som vi tänkt. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?” (Rom 8:31f).

Hemligheten i den kristnes mod är att det öppnar för ett krafttillflöde. Vägen till mod är inte spikrak. Den går genom många svek och en allt djupare insikt om den egna svaghe­ten. Men svaghe­ten får inte sista ordet. Ju tydligare en lärjunge erfar sin svaghet och sin modlöshet, desto närmare är hon vändpunkten. När Benedictus uppmanar brodern att bevara tålamodet, också i motgångar och orättvisor, då blir han nästan triumfatorisk. Påsken lyser fram. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss” (RB 7:39). Tidigare har han sagt: ”Var stilla för Herren och förbida honom.”

Det är denne vår Herre som säger: Var inte rädda!

Amen.