Till Kyrkans Tidning

Herr Redaktör,
Anhåller att nedanstående införs under rubriken Opinion.
Med hälsning
Br. Ingmar Svanteson

Klosterliv bör starkt ifrågasättas, skriver Lars-Åke Lundberg i Kyrkans Tidning 20/07, åtminstone i den form som visas i filmen Nunnan. Som motsats till detta sätter han det konkreta engagemanget för de nödställda. Stöd menar han sig finna hos trappistmunken Thomas Merton, som vid ett besök i ett shoppingcenter överväldigas av sin samhörighet med "alla dessa människor". Merton påstås avvisa en "avskild helig existens" som en illusion och en dröm. Ytterligare stöd finner Lundberg hos författarinnan Karen Armstrong, som efter sju år i kloster ifrågasätter att "dra sig undan världen i tystnad. Vi behöver varandra för att göra varandra mänskliga". Lundberg ifrågasätter också en trend idag att "fara runt till olika kloster".

För den som vill sätta ett liv i avskildhet i motsats till medmänskligt engagemang är det inte svårt att hitta stöd i både kyrkohistoria och samtid. Varje kallelse har sina karikatyrer. Dagens gnostiska andlighet bidrar sannolikt till att göra klosterresor attraktiva. Vid ett kort besök behöver man inte utsättas för några utmaningar. Men det finns också besökare som vänder i porten eller lämnar klostret före utsatt tid. Om klostret lever sin kallelse konsekvent, får gnostiker och svärmeandar inte någon ro. Andra stannar och kan vittna om den hjälp de får att leva sin kallelse ute i den s.k. världen.

Fenomenet med ytliga klosterbesök är varken förvånande eller nytt. Den helige Benedictus, upphovsman till den dominerande klosterregeln i väst, berättar om sin tids svärmiska klosterbesökare, s.k. gyrovager. När dessa, efter en tids utnyttjande av klostrets gästfrihet, ombads att hjälpa till i arbetet, fick de bråttom till nästa kloster.

"Gud är det närvarandes Gud", säger Mäster Eckhardt och citeras av Lundberg. "Det gäller att få ögon så vi upptäcker var Gud och Jesus är." Både Eckhardt och Lundberg har självklart stöd hos både den helige Benedictus och karmeliternas grundare. Livet i klostret handlar om just detta, att upptäcka Guds närvaro. Inte minst i de sjuka, fattiga och de mest besvärliga. Allra helst de bröder eller systrar, som brodern/systern inte har valt själv och som man inte kan fly undan. Benedictus citerar gång på gång just de Jesusord som Lundberg hänvisar till. Här finns alltså ingen motsättning, tvärtom. Ett gudssökande som är blint för den behövande nästan, är naturligtvis en karikatyr. Men är det så enkelt att upptäcka Jesus i sin nästa? Skulle Merton ha upptäckt sin närhet till människorna i shoppingdistriktet, om han inte dessförinnan hade levt i sitt "kontemplativa" kloster? "Kontemplation" betyder att få sina ögon öppnade. Skulle moder Teresa av Calcutta ha sett Jesus i de fattigaste, om hon inte själv hade levt ett avskilt klosterliv, låt vara av ett annat slag än det som filmen Nunnan visade?

Det utmanande tycks ligga i "avskildheten". Att det inte får handla om flykt är vi ense om. Men Lundberg tycks principiellt avvisa ett sådant klosterliv. En sådan hållning tror jag är kontraproduktiv. Lär oss inte kyrkohistorien vart ett motsatstänkande mellan "avskildhet" och "medmänsklighet" leder? Tydligast ser vi det, när ett pragmatiskt "nyttotänkande" blir kriteriet för det slags liv som får godkänt. Med det menar jag en andlighet som får hela sin legitimitet av den "nytta", som kan visas i registrerbara goda gärningar. För Gustav Vasa blev klostrens förmenta "onyttighet" ett hanterligt argument för att avskaffa alla kloster i Sverige. Hur många sjuka och utblottade fick inte lida för det?

Något avgörande går förlorat i detta motsatstänkande, dragningen till den Gud vars svartsjuka kärlek inte tål några konkurrenter. Problemet är de avslagna och ljumma varianterna, karikatyrerna. Den äkta varianten av denna kärlek leder för några till konkret närvaro bland de minsta, för andra till yttre avskildhet. Men drivkraften är densamma, även om inte frukterna omedelbart kan registreras. Det yttersta exemplet är vår Herre själv. Hans slutliga kärlek till de många ser vi, inte i de gärningar som alla kunde se och direkt glädjas åt, utan på korset, i en "avskild" kärlek, som tycktes vända ryggen till alla dem som han hade kunnat bistå. Den till synes största "onyttighet" man kan tänka sig.

I ett djupare och större perspektiv tror jag det ovan skisserade motsatstänkandet drabbar inte minst de hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, utblottade, fångna, sjuka och barnen, alla de som inte gör någon "nytta". Och till sist hör ju alla människor dit. Inte minst de som går i kloster.

Kristi kropp har olika lemmar. Alla kan inte göra handens arbete. Men vad vore handen utan hjärtat eller lungorna? Karmelitnunnan Theresa av Jesusbarnet levde ett liv i yttre avskildhet. På osynliga vägar blev hon både konkreta människor och en hel epok till välsignelse.

broder Ingmar Svanteson
katolsk präst och benediktinmunk