Som presentation av Johannes Cassianus följer här titelsidan och förordet till den första utgåvan med texter av hans hand. Böckerna med Cassianustexter är utgivna på förlaget Artos (www.artos.se) under följande titlar:

  1. Det rena hjärtat, om själens djärvhet i kampen för hjärtats renhet (ISBN: 9175802066)

  2. Det vidgade hjärtat, om själens fortsatta väg mot glödande bön och ren kärlek (ISBN: 9175802244)

  3. Hjärtats ro, om själens långa men hoppfulla väg till vila (ISBN: 9175802597)

Johannes Cassianus

HJÄRTATS RENHET

om själens djärvhet i kampen för det rena hjärtat

DEL I


Urval och kommentarer av
Gertrude och Thomas Sartory

Till svenska och med förord och inledning av
Ingmar Svanteson och Georg Wallerstein

Förord och inledning

Med denna utgåva presenteras för första gången på svenska ett större urval av munkfadern Johannes Cassianus' texter. Bortsett från några kortare översättningar under de senaste åren betyder det att denne huvudförmedlare av ursprunglig monastisk och kristen spiritualitet nu för första gången träder in på den svenska scenen. Vi bortser då också från vad han indirekt spelat för roll i och genom de svenska medeltida klostren.

Man kan vara en allmänbildad kristen eller intresserad läsare av andlig litteratur utan att ens ha hört talas om Johannes Cassianus. Man kan till och med ha studerat teologi utan att Cassianus har blivit ett begrepp. Ett skäl till detta torde vara historiskt. Olika tider attraheras av olika andliga röster. Under första hälften av 1900-talet ansågs hans texter inte värda att ingå i en omfattande tysk utgåva av kyrkofäderna . Under den senare hälften av 1900-talet har bladen dock vänts på nytt, både genom vetenskapliga utgåvor och genom delöversättningar för den intresserade lekmannen. Också i vårt land, där Cassianus varit ett så gott som oskrivet blad, kan idag ett visst intresse märkas, både bland dem som söker andlig vägledning och bland dem som sysslar med patristisk forskning.

Det var också vid ett patristiskt seminarium i Lund för ett par år sedan som tanken på denna översättning föddes. Samtalet rörde olika problem vid översättning av Cassianus och undertecknad (Svanteson) vittnade om den betydelse som en tysk översättning av Cassianus hade haft. Men att gå via en sekundär översättning vore ju inte vetenskapligt korrekt. Seminariets ledare professor Samuel Rubenson menade dock att vi, med tanke på "avnämarna", i första hand de som söker andlig vägledning, gott kunde ta hjälp av ett redan utfört arbete, bara vi under översättningens gång kontrollerade mot den latinska grundtexten. Alternativet, att invänta en vetenskaplig utgåva, skulle skjuta det hela på en osäker framtid. Vi vill uttrycka vår tacksamhet till Samuel Rubenson för att han gav oss detta initiala mod och även har stött oss under arbetets gång.

Grundarbetet för den föreliggande översättningen utfördes av det tyska paret Thomas och Gertrude Sartory, som på 1980-talet utgav tre pocketband med Cassianustexter . Det var deras översättning som, bokstavligen, satte oss på spåren. Liksom Cassianus själv en gång sökte sig från den ene till den andre av de egyptiska ökenfäderna för att få hjälp och vägledning, och i sin återgivning av de svar han fick vittnar om den iver och entusiasm det väckte, på samma sätt väcker hans texter än idag iver och glädje. Texterna har en "elektrifierande" verkan på den som läser. Samtidigt märker man snart att Cassianus inte förmedlar vilken entusiasm som helst. Han vet vad han talar om och han vet vad han vill. I texterna talar en som själv tagit emot beprövad och pålitlig undervisning, men än mer, en som själv gått vägen, som vet att den är lång, men som fått förmågan att både avslöja vari hindren består och hela tiden inge mod och lust att gå vidare.

 

Vem var Johannes Cassianus? Personen och hans verk

Cassianus (ca 360-430) levde ungefär samtidigt som den helige Augustinus och knappt ett sekel före den helige Benedictus. Han föddes, enligt vad man idag tror, söder om Donaudeltat i trakten av Svarta havet (nuv. Rumänien), i ett område inom det romerska väldet. Han fick en solid uppfostran, präglad av både grekisk och latinsk kultur. Med tanke på hans språkkunska-per har man frågat sig om han var en latinare som grundligt lärt sig grekiska, eller en grek som blivit ett med latinet. Familjen levde ett medvetet kristet liv och Cassianus drogs till det monastiska livet. Tillsammans med sin nära vän Germanus sökte han sig till det heliga landet, där han inträdde i ett kloster i Betlehem. Ivern drev honom emellertid vidare. Han ville nå tillbaka till det monastiska livets källor och fick, om än motvilligt från klosterbrödernas sida, tillstånd att uppsöka de egyptiska munkfäderna. Tillsammans med Germanus besökte han den ene efter den andre av de mest erfarna munkarna. Denna både teoretiska och praktiska inövning tog längre tid i anspråk än vad de två vännerna i sin aningslöshet hade trott. Sammanlagt tillbringade de ett tiotal år i Egypten, med ett avbrott i deras eget kloster i Betlehem, för att få tilllåtelse att förlänga sitt sökande.

Mot slutet av 300-talet drabbades de egyptiska munkarna av den s.k. origenistiska striden. Vissa av Origenes" (ca 185-254) läror ifrågasattes och de munkar som åberopade sig på honom fördrevs från Egypten. Till dem hörde Cassianus och Germanus. De tog sin tillflykt till Kon-stantinopel och dess biskop den helige Johannes Chrysostomos (ca 347-407), som vigde Ger-manus till präst och Cassianus till diakon. Ett par år senare finner vi Cassianus i Rom med uppdrag att försvara sin biskop och välgörare inför påven, eftersom Chrysostomos råkat i konflikt med kejsarhovet. I Rom försvinner spåren efter Germanus. Nästa station, och den sista på Cassianus jordiska livsväg, är Marseille, där han snart blir känd som expert på det monastiska livet. Här grundar han två kloster, ett för munkar och ett för nunnor.

På uppdrag av sin biskop Castor av Apta Julia skriver han här ner sina intryck och lärdomar från åren i Egypten. Det resulterar i två stora verk, "Om klosterregler och om botemedlen för de åtta huvudlasterna" (De institutis caenobiorum et de octo principalium vitiorum remediis), och "Samtal med fäderna" (Conlationes). Det är genom dessa verk som Cassianus har påverkat eftervärlden. Hans verk har kallats den bästa syntesen av det ursprungliga munklivet, och de utgjorde, vid sidan av bibeln, den givna grundläsningen i klostren genom hela medeltiden. Ett av skälen torde vara att den helige Benedictus rekommenderar läsning av hans verk, dock utan att nämna Cassianus" namn . Efter Augustinus och Gregorius den Store finns det knappast någon av de gamla fäderna som varit mera läst och mångfaldigad än Cassianus. Den helige Dominicus bar på sina vandringar med sig tre böcker, Psaltaren, delar av Nya Testamentet - och Cassianus. Thomas av Aquino värderade honom som en auktoritet och citerar honom flitigt. Han har påverkat raden av andliga vägvisare genom historien, Thomas √† Kempis, Ignatius av Loyola, Theresa av Avila, Johannes av Korset, Frans av Sales m.fl. Cassianus" texter har också översatts till grekiska, en ära som inte vederfarits många latinska författare.

Däremot har han inte firats som helgon av hela kyrkan, trots att ingen ifrågasätter hans helgonlika liv och trots att flera påvar har kallat honom "helig". Orsaken är att han vågade kritisera vissa utsagor av den helige Augustinus. Dennes sätt att beskriva förhållandet mellan Guds nåd och människans fria vilja gjorde i Cassianus" ögon människan till ett passivt objekt för Guds handlande, och detta får honom att gripa till pennan. Augustinus behandlar frågan i samband med sin lätt missförståeliga lära om predestinationen . Cassianus får därmed ett dubbelt ärende, dels att tydliggöra människans inre kapacitet att besvara Guds kallelse, dels hans övertygelse att ingen är utesluten från denna möjlighet. Det är Guds vilja att alla människor räddas. Cassianus" genmäle drog på sig kritik från Prosper av Aquitanien (ca 390-455), som karikerade Cassianus, och så var vrångbilden där, misstanken att Cassianus själv skulle brista i renlärighet - som funnes det inte någon upprättelse för den som trätt upp mot den store Augustinus . Förvisso kunde inte Cassianus mäta sig med biskopen av Hippo i spekulativ klarhet och exakt formuleringsförmåga. Han skriver som munk för munkar. Hans undervisning är asketisk och etisk, inte metafysisk. Men därav följer inte att Cassianus skulle brista i renlärighet. En modern Cassianusforskare skriver: "När Cassianus förstås utifrån sina egna förutsättningar, och när de gränser han själv sätter för diskussionen till fullo respekteras, då kan han inte sägas ha tagit miste - inte ens efter senare tiders krav på renlärighet" . Cassianus har, vad man kan kalla, en optimistisk människosyn. Människans positiva krafter har visserligen handikappats och försvagats genom syndafallet, men de är inte omintetgjorda. Genom Guds nåd kan de återskapas på nytt om de övas och tränas på ett rätt sätt. Cassianus skiljer sig inte här från andra asketiska vägledare i den gamla kyrkan. Ser man på de formuleringar som ådrog sig kritik , så är det inte svårt att finna en mängd liknande formuleringar hos andra fäder, till exempel hos den helige Benedictus, som också skulle kunna missförstås. - Cassianus" ställning som beprövad andlig vägledare lär ingen kunna beröva honom. I öst firas han som "den helige Cassianus" (28 eller 29 februari). I hans hemstift i Marseille firas han liturgiskt den 23 juli, samma dag som vår egen, den heliga Birgittas himmelska födelsedag.

"Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud" - kampen för och längtan efter det rena hjärtat är den axel kring vilken Cassianus" hela undervisning kretsar. Det rena hjärtat är den stjärna efter vilken han orienterar, antingen det gäller kampen mot lasterna eller beskrivningen av bönen och hur man närmar sig målet, hjärtats frid och försmaken av att se Gud. I det första av sina samtal med fäderna låter han abba Mose göra en distinktion mellan det yttersta målet, Guds rike, och "närmålet", som är det rena hjärtat. Guds rike är det yttersta målet för varje människa, det är slutmålet, men detta mål ligger för långt borta för att vara till konkret hjälp i den dagliga kampen. Därför behöver människan ett "närmål", som hon dagligen och i varje situation kan ha som riktmärke. Det är det rena hjärtat, i vars förlängning slutmålet ligger. Den som riktar sin möda mot detta närmål kan också vara förvissad om att följa en kurs som säkert leder till slutmålet. Och vad mera är, redan närmålet ger en försmak av slutmålet. Det är ju detta som saligprisningen av de renhjärtade utlovar, de skall se Gud. Förvisso vet Cassianus att det omedelbara skådandet av Gud tillhör evigheten, men saligprisningen gäller redan detta livet. Den står bredvid de andra saligprisningarna, som alla gäller lärjungens villkor här i tiden. Samtidigt spränger den gränserna för denna tidsålder. Guds rike tar sin början redan här i tiden, vilket bekräftas av Jesu ord om att Guds rike är i lärjungarna (Luk 17:21) . Löftet till de renhjärtade är den underliggande drivkraften i munkfaderns hela undervisning, vilket gör att den, trots sin närgångna och konkreta kärvhet, aldrig gör ett tungt eller moraliserande intryck. Cassianus kan inte dölja sin egen begeistring. Han har sett en skymt av evangeliets pärla och vill förmedla till andra vad han själv har sett.

Det rena hjärtat är för Cassianus ett hjärta som älskar. All möda och all askes har detta enda syfte, att vara en skolningsväg till kärleken. Samtidigt visar uttrycket det rena hjärtat vari kampen består, att befria det från allt som orenar, vilket för Cassianus är samlat i begreppet laster. Nästan hälften av denna första utgåva behandlar lasterna och uttrycket kräver därför en lite utförligare förklaring.

För en modern läsare är det måhända förvånande att Cassianus börjar i det vi skulle kalla moral och kristen praktik. Idag tänker vi oftast att tron kommer först, och sedan dess konkreta följder och frukter i det praktiska livet. Rent teologiskt är detta också självklart för dessa tidiga fäder. Guds nåd är alltid först. Allt människan gör är ett svar på Guds kallelse. Men den som på allvar besvarar denna kallelse upptäcker snart att det finns hinder på vägen, många och envisa, som måste undanröjas för att människan skall kunna ta tron i besittning. När Cassianus så ingående talar om lasterna är det detta röjningsarbete som åsyftas. På grekiska heter det praktik√©, praktik, det som rör askes, träning, övning, kamp. Först därefter kommer theoria, teori, det som är målet, insikten, skådandet av Gud och de gudomliga sanningarna. Mönstret är detsamma som i Jesu ord: "Om någon vill göra Guds vilja skall han förstå..." (Joh 7:17). I prologen till den helige Benedictus" regel finner vi samma paradigm: "Framskrider man på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma" . Eller i den klassiska beskrivningen av andlig tillväxt: rening, upplysning, förening. Detta betyder dock inte att man går från ett stadium till ett annat och därmed lägger det tidigare bakom sig. Det kristna livet förblir en kamp så länge man lever. I visst hänseende blir den intensifierad. Och redan nybörjaren kan få smaka den bönens hänryckning, som egentligen tillkommer den erfarne. Ändå finns det en inre "logik" i Cassianus" undervisning.

Det märkliga i Cassianus" vägledning om lasterna är att den inte är moraliserande. I grunden handlar det om att leva, men att leva helt och fullt. Lasten är det som hindrar det fullödiga li-vet. Därför är den något mera än en tillfällig syndig handling. Att vara styrd av laster är som att köra bil med ojämnt pumpade däck eller som när vågskålarna på en gammaldags våg genom felaktig friktion inte väger fritt. Lasten är "ett falskt förhållningssätt, en felaktig grundinställning som har slingrat sig in... Därifrån har den enskilda syndiga handlingen, synden, sitt ursprung. Lasten visar att själens hushållning ifråga om bestämda (inre) relationer har kommit i oordning... Lasterna snör samman hjärtat, de är som ett pansar kring bröstet. De förhindrar människan att andas fritt. Ögonen förlorar sin glans och blicken upphör att vara öppen och fri. Lasterna är makter som drar ner människan. De förlamar och fördystrar livet" .

Laster och lidelser (passiones) är inte identiska även om Cassianus inte alltid är konsekvent i terminologin. Ibland talar han om lidelser när han menar laster. Lidelser är de i grunden goda emotionella krafter, som människan har av naturen. Det är när de drar i fel riktning som de blir en last att bekämpa.

Läran om lasterna har Cassianus tagit i arv från Evagrios av Pontos (346-399), vars lärjunge han var under sin vistelse i Egypten. Under historiens gång har deras uppställning av lasterna ändrats och idag möter vi dem i en något korrigerad form under beteckningen "huvudsynder" eller (med det missvisande) begreppet "dödssynder" . Den uppräkning vi möter hos Cassianus har dock fördelen att den följer en inre logik. Den går från det yttre till det inre. Den börjar i vad man kan kalla kroppsrelaterade laster, frosseri, otyglad sexualitet och habegär, går vidare till de laster som rör själen, vrede, bedrövelse och leda, och slutar i de som rör anden, ärelystnad och högmod. Om samtliga laster, men särskilt om de tre första, kan man tillämpa Jesu ord att o-måttlighet, dryckenskap och livets bekymmer "tynger ner" sinnet. De hindrar bönen och fördunklar den andliga klarsynen. De utgör en tyngande last också i detta ords alternativa betydelse på svenska.

Läsaren märker snart att Cassianus har kännedom om de olika lasternas specifika egenskaper. Det odisciplinerade begäret efter mat och dryck (frosseri) har inte bara andliga utan också kroppsliga, och därmed högst individuella, förutsättningar. Därför går det inte att föreskriva några generella regler i måttet av mat. Var och en måste upptäcka var gränsen går mellan det äkta behovet och det förrädiska begäret. Utan prydhet talar Cassianus om hur svår kampen mot den otyglade sexualiteten, är. "Kampen vinnes av blott få" . Men här ställs också kravet på barmhärtighet som högst hos den som är satt att vägleda . Cassianus har iakttagit att habegäret drabbar främst den som kommit upp i åren, men att den då kan bli desto mer förödande. När han beskriver bedrövelsen och ledan märker man dels de specifikt monastiska förutsättningarna. Munkens liv erbjuder föga yttre omväxling och är därför särskilt utsatt för dessa frestelser. Samtidigt känner vi, paradoxalt nog, just här igen vår egen tids kamp mot depressivitet och förtvivlan, men beskriven i ett rent andligt perspektiv. Det är både förvånande och uppmuntrande att höra munkfadern säga att bedrövelse skall avvisas "lika energiskt som när vi utrotar otukt, penningbegär och vrede" . Vi vågar tro att läsaren själv kan se gränserna mellan den andliga kamp som Cassianus uppmanar till, och de psykiska sjukdomsfenomen, som naturligtvis kräver sin särskilda terapi. Lärorik tycks hans iakttagelse vara att den ena lasten lätt bereder mark för nästa. Frosseri banar väg för otyglad sexualitet. Den som gett sig hän åt vrede drabbas därefter lättare av bedrövelse, vilken i sin tur öppnar för leda och uppgiven förtvivlan. De två avslutande lasterna, ärelystnad och högmod, är subtilare och svårare än de tidigare. De drabbar de mest erfarna, dem som vunnit seger över de "lägre" lasterna. Högmodet kallar Cassianus för ett "brutalt odjur" , vilket förstör alla andra dygder. Det är särskilt i undervisningen om högmodet som Cassianus avslöjar sin insikt om att ingen seger kan vinnas utan Guds nåd. Ändå reduceras inte heller här människan till ett passivt objekt. Munkfaderns andliga klarsyn, baserad på en beprövad och genomtänkt människokännedom, gör honom i stånd att alltid peka ut vari hindren består och därmed visa vägen vidare. Han tillämpar insikten om människans frihet att välja så, att det alltid öppnar sig en framkomlig väg. En grundläggande och ofta upprepad insikt formulerar han så: "ingen människa kan någonsin tillfoga oss något ont om vi inte själva medger det genom vårt hjärtas tröghet och klenmod." Samtidigt förkunnar han inten-sivt människans totala beroende av nåden. Cassianus visar sig äga det viktigaste redskapet för att visa vägen till målet, urskillningens gåva, discretio. Det är denna gåva som skyddar den kristne både mot överdriven stränghet till "höger" och mot förslappning till "vänster". Hemligheten, och vägen förbi alla hinder, ligger dold i - ödmjukheten .

Den ödmjuke skall, enligt den tredje saligprisningen, "ärva landet" (Matt 5:5). För Cassianus är det "land" som avses i första hand människans hjärta. Att "ärva landet" betyder att ta sitt hjärta i besittning och nå friden. En biblisk händelse i Gamla Testamentet bildar fond och inspiration för Cassianus" hela undervisning om kampen mot lasterna, med målet att nå det rena hjärtat och att "ärva landet": berättelsen om hur Israels barn efter ökenvandringen tar det utlovade landet i besittning. Händelsen tolkas andligt i enlighet med traditionen från Origenes. De olika folkstammar som skall fördrivas är lasterna. Israels barn, som skall ta landet i besittning, är dygderna. "Dygderna intar lasternas platser och deras kraft ersätter lasternas. Därmed blir dygderna 'Israels söner'. Själen har återerövrat sitt eget land och kan skåda Gud" . Det utlovade landet betyder ytterst Guds rike, slutmålet. Men det föregripes i det rena hjärtat, närmålet. - "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud".
 

Ingmar Svanteson   Georg Wallerstein