4 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

5 Mos 18:15-20 1 Kor 7:32-35 Mark 1:21-28

… och det gör honom kluven

Mannen i synagogan, som vi nyss hört om, var besatt. En främmande makt hade fått ingång i honom. När Jesus driver ut denna orena ande blir han helad. Han är inte längre delad.

Aposteln Paulus använder ett liknande uttryck i andra läsningen. Han talar om den människa som är kluven. Paulus syftade på den gifte, som enligt aposteln är kluven mellan att vara sin hustru eller Herren till lags. Det säger han inte som ett förbud mot äktenskap, men det är ett exempel på vad som kan göra människan kluven och delad i sitt inre. Denna kluvenhet gäller också i en vidare mening. Människan kan vara delad och splittrad genom att olika krafter drar i skilda riktningar på ett sätt som hotar hennes egen enhet. Det som var tänkt som en helhet går i bitar. Spontant förstår vi att detta är ett hot. Så var det inte tänkt med människan. Hennes hälsa är hotad. Makter har fått inträde i människan som gör henne sjuk. Främmande ockupanter som splittrar och förstör den hälsa, helhet och enhet som utgör människans mysterium.

Ett bibliskt exempel är Marta i Betania, som var ockuperad av så många bekymmer att hon inte hade tid för det viktigaste. Aposteln Jakob beskriver en människa som försöker be men som samtidigt tvivlar. Detta gör henne "tvehågsen och vacklande i allt han gör". (Jak 1:7, 8) Psaltaren talar om den som är delad i sin håg, den som är vankelmodig och haltar på båda benen. (Ps 119:113) Den stressade människan har inte svårt att känna igen sig. Det finns krafter som hotar människans inre enhet, makter som gör henne kluven.

Hela evangeliet kan beskrivas som Guds ingripande för att hela den kluvna och splittrade människan. Varje morgon ber klostret med profeten: "Hela mig, Herre, så blir jag helad." (Jer 17:14) Redan i Gamla Testamentet beskrivs Herren som en läkare: "Jag är Herren, den som botar (=helar) dig." (2 Mos 15:26) Den helige Benedictus beskriver sin abbot som en läkare med uppgift att "vårda sjuka själar", både med "varma omslag, förmaningens salva och de gudomliga skrifternas medicin." (RB 27: 6; 28: 3)

Detta helande gäller inte bara kroppen, inte bara någon del av tillvaron. Det gäller hela verkligheten. Det märker vi redan i bekännelsen till tron på en Gud och en enda Herre. I ljuset av denna tro får hela verkligheten en struktur. Alla delarna hör ihop. Mot denna enhet står de många makterna och de otaliga avgudarna. Mångguderiet i den nygamla hedonismen är källan till människans splittring och kluvenhet. Därför lyder det första budet: "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." Samma enhet och helhet klingar med i det grundläggande kärleksbudet: "Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft." (5 Mos 6:4)

Att ställa sig under den ende sanne Guden kan upplevas som hotfullt, men det är vägen till hälsa och enhet. Att bekänna tron på en enda Herre, helar människan i hennes inre. "Av honom och genom och till honom är ju allting." (Rom 11:36) Att försöka vara många till lags gör människan kluven. Man kan inte tjäna både Gud och mammon. Redan med förnuftet kan vi förstå detta. Tron på den ende Guden ger tillvaron både enhet och helhet.

Det är denna tro som gör att Benedictus klosterregel omfattar hela det mänskliga livet. Regeln vill hjälpa oss att upptäcka Guds närvaro överallt och alltid. Få ord är så viktiga i regeln som när den talar om helheten. Ibland räknar munkfadern upp de olika utrymmena i klostret. En orsak är att munken överallt och alltid ska leva i ödmjukhet (RB 7:62-65). När munkfadern vill driva ut privategendomens last är det för att lära honom att leva i ständig förtröstan. Likaså när brodern uppmanas att inte dölja någon av sina onda tankar för den andlige fadern. Också en liten sabotör kan göra människan kluven.

Vår påve Benedikt försöker i sin första encyklika (Deus caritas est - Gud är kärlek) att återuppliva samtalet mellan tro och filosofi, mellan teologi och andra vetenskaper i samhället. Skilsmässan mellan tro och sekulärt vetande är inte bra för någondera parten. Förvisso kan de inte blandas ihop. Var och en agerar på sina egna villkor, men grunden är övertygelsen att vi lever i en värld, i en enda verklighet. Om vi inte längre kan samtala med varandra blir samhället kluvet och splittrat.

På det personliga planet kan det finnas många splittrande faktorer. Levnadskonsten kräver ett klokt umgänge med tid och krafter, i samspelet mellan kropp och själ, i vad vi utsätter våra sinnen för. Mycket råder vi inte över, men den avgörande faktorn till splittring och kluvenhet kan samlas i ett enda ord: synd. Syndens väsen är att splittra det som Gud har förenat. Synder skiljer människan från Gud. Den Gud som är kärlek framstår som en hotande fiende. Brodern, medmänniskan, blir en rival och en konkurrent. Naturen, som människan skulle glädjas över och vårda, blir ett objekt för hennes begär, något att utnyttja och exploatera. Den egna kroppen blir lätt ett problem, när den lever i konflikt med samvetets innersta röst. På ett vardagligt och mellanmänskligt plan beskriver Benedictus synden som "avund, gräl, förtal, rivalitet, tvedräkt och oordning." (RB 65:7) Därför kan aposteln säga att döden är syndens lön, den död som skiljer kroppen från själen, som splittrar och upplöser det Gud har förenat.

Botemedlen mot denna syndens kluvenhet är tron. "En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt." (Ef 4:5) Människans elände består i att hon inte lever i denna tro, tron att Herren har med hela livet att göra. Vägen till helande är att låta Herren vara den han är, alltings Herre och all splittrings läkare.

Ett första steg är att driva ut månglarna ur hjärtats tempel. Det är inte hälsosamt att upplåta rum för inre sabotörer. Det låter enkelt, men kan kosta medveten och uthållig kamp. Då gäller det att inte glömma att han kommit som vår läkare. Att han har kommit för att bota sjuka. Det allra första steget är att inte gömma sig i rädslans buskage, utan tala med honom om det vi är rädda för. Evangeliet vittnar på sida efter sida om hans kärlek till de sjuka. Abboten skall i sin tur visa särskild omsorg om de sjuka.

Det allra märkligaste är att det hela är så enkelt. Det är fienden som komplicerat och trasslat till det hela. Den som vågar anförtro sig åt Herren får en enkel vishet som övergår alla professorers. Det rena hjärtat beskriver bibeln som enkelt. "Om ditt öga är ogrumlat (=enkelt, enfaldigt) får hela din kropp ljus" (Matt 6:22). Ty den läkare som botar de sjuka är alltings Herre. I honom kommer allting på rätt plats. "När jag har dig - säger psalmisten - då frågar jag efter intet på jorden." (Ps 73:25) Eller, ännu enklare: "Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig."

Amen.