Söndagen efter Trettondedagen - HERRENS DOP

Jes 55:1-11 1 Joh 5:1-9 Mark 1:7-11

Att se och förvandlas

Människan påverkas av sina sinnesintryck, inte minst av det hon ser. Bilder som vi sett under barndomen kan följa oss hela livet. Modern reklam och massmedia vet om detta och försöker påverka vårt inre genom lockande eller förföriska bilder. Betraktaren märker det ofta inte själv. Psalmisten säger att de som gjort avgudabilder skall bli lika dessa bilder (Ps 115:8). Att välja goda (före)bilder är att påverkas av det goda. - Dagens evangelium målar en bild för våra ögon, en ikon. Vi ser hur förelöparen Johannes döper Jesus. Vi ser hur himlen öppnar sig när Jesus stiger upp ur vattnet, hur Anden sänker sig över honom som en duva och vi hör Faderns röst: "Du är min älskade son." Låt oss betrakta denna bild.

Evangelisten Markus har berättat hur hela Judéen och allt folket i Jerusalem kom ut till Johannes, "och de bekände sina synder och döptes av honom" (Mark 1:5). Och nu ser vi hur också Jesus ställer sig i raden av syndare. Han, den rene och rättfärdige, han som är utan synd, gör gemensam sak med syndarna. Innan han börjar predika omvändelse och bättring, går han själv in under bättringsdopet. Han, den starkare, som själv skall döpa i helig Ande och eld, låter sig döpas av förelöparen i Jordans vatten. Han föddes till det mänskliga livet för att människan skulle födas till ett nytt liv. Men han gör det "inifrån", genom att fullständigt identifiera sig med de mänskliga villkoren. Skaparen låter döpa sig av sin egen skapelse, som liturgin uttrycker det. Nu gör han gemensam sak med oss som syndare. Aposteln säger att han blev "lik en syndfull människa" (Rom 8:3). Han kallar syndare till ett nytt liv, men inte ovanifrån, som en kall och mäktig härskare, utan nerifrån, av kärlek. Som en föraning om hur han "i sin kropp skall bära våra synder upp på korset trä" (1 Petr 2:24).

Var det därför som syndare vågade sig fram till honom? Han visste vad det var att "stå på botten", på dopgravens botten, på botgörarens plats. När du tvekar att gå till bikt, av rädsla eller stolthet, se då på dagens ikon, hur han redan går bredvid dig i raden av botgörare. Som i den ortodoxa kyrkan, där prästen ibland knäböjer bredvid syndaren, när han har tar emot bikten.

När Jesus stiger upp ur vattnet står det att "himlen delar sig". Himlen betyder inte bara ett högre luftlager. I bibeln är himlen ofta en omskrivning av Guds rike, av Gud själv. "Fader vår, som är i himlen." Himlen öppnar sig - det är vad som hände för profeten Hesekiel, när han får se in i den gudomliga världen och förundras över de väsenden som alltid går rakt fram, dit Anden vill gå (Hes 1). Vid Jesu dop får vi se in i himlen.

Fadern förblir osynlig. Ännu gäller att ingen kan se Guds ansikte och leva. Men vi hör hans röst, Herrens röst över vattnen (Ps 29:3). Faderns röst vittnar om en älskad Son. Som vi hörde aposteln Johannes säga: "Detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son" (1 Joh 5:9). Det är ett personligt, intimt vittnesbörd: "Du är min älskade son". Inte bara "min tjänare", som profeten talade om (Jes 42:1), utan "min älskade Son, du är min utvalde". Utvald för att ge sitt liv för sina bröder. Ändå sker det inte av tvång, utan i fullkomlig enhet med Faderns vilja. "Gärna gör jag din vilja, min Gud", säger han genom psalmisten (Ps 40:9). Denna fullkomliga enhet är kärlekens sammanhållande band mellan Fadern och Sonen. Det är den helige Ande, som här, på vår bild, svävar som en duva mellan Fadern och Sonen. Som en gång i skapelsens morgon, där Anden svävade över vattnet när Gud skapade allt med sitt Ord (1 Mos 1:2). Nu skall den fallna världen nyskapas, genom det Ord som blivit människa, och genom Anden. Det är samme Ande som kom över jungfrun och som nu bekräftar att hennes son också är Faderns son.

Vi ser en skymt av tillvarons innersta, av den Heliga Treenigheten, av dess enhet i kärlek. "Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor", hörde vi under julnatten (Tit 2:11). Himlen öppnar sig för människorna, för att vi skall se och dras in i den himmelska saligheten.

Ty Jesu dop sker för människornas skull. Det är ett ställföreträdande dop. Vi får se hans dop för att förstå vad som sker i vårt dop. Vid varje dop svävar Anden över vattnet, som i skapelsens morgon och som den gången över Jordanflodens vatten, medan palmerna klappar i händerna och planeterna dansar. Evangeliet öppnar himlen för vår blick och drar in betraktaren i en annan värld. Det går som för barnen i någon av författaren C.S. Lewis´ barn-böcker. Den bild de betraktar "öppnar sig" och barnen får "stiga in" i den, in i en ny värld.

Det som händer när vi stiger in i bilden är vad aposteln uttrycker så: Guds bud är inte längre tunga, eftersom vi är födda på nytt. Så länge de känns tunga har vi ännu inte förstått och tagit hela vårt arv i besittning. När vi gör oss bekymmer och låter jordiska bilder fastna på näthinnan och styra vårt handlande. I stället för att överlåta oss och med Maria säga: Må det ske mig efter ditt ord. Benedikt skriver att rädslan kan drivas ut av kärleken. Den handlar "utan möda, naturligt, då det goda blivit en vana och dygden en lust." (RB 7:67-70)

Låt oss därför betrakta bilden av Jesu dop och förnya vårt liv. Låt oss höra Faderns röst, som riktas inte bara till Kristus, utan genom nåden till varje döpt människa: "Du är min älskade." Det är den röst som profeten förutsagt: "Hör, så får er själ leva." Lyssna på de orden när självföraktet, vanmakten eller frestelsen kommer smygande: "Du är min älskade." Det ordet rymmer kraft, det skall inte vända tillbaka utan att ha verkat vad Gud vill och utfört det vartill det blivit utsänt (Jes 55:11).

I det hoppet lever vi. Det är så lite som behövs. Att låta Guds Ande fullborda sitt verk i oss. Det verk vi ser på ikonen vid Jesu dop och som förnyas i varje eukaristi. Som aposteln uttrycker det: "Vi alla som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden" (2 Kor 3:18).

Amen.