DISCRETIO


om förmågan att handla med omdöme och måtta

Reträttföredrag Mariavall 1994
Ingmar Svanteson OSB

 

Bön
Vi ber dig, Herre, föröka i oss förmågan att förstå vad som är rätt och att handla därefter, så att vi, som inte kan leva utan dig, får nåden att leva efter din vilja.
(koll.bön torsd.1 fasteveckan, bearb.)


Inledning

Johannes Cassianus berättar i sina s.k. Collationes (samtal med fäderna) om ett andligt samtal hos den helige Antonius. Samtalet varade hela natten. Frågan gällde vilken dygd som fr.a. behövdes för att bestå i frestelsen och nå fullkomligheten (Coll II:2-4).

Några fäder nämnde fastor och vakor, eftersom en lätt och rörlig ande snabbare kunde förenas med Gud. Andra talade om försakelsen av jordiska ting. Befriad från allt sådant beroende kunde man i frihet nå Gud. Ytterligare andra betonade ensamhet och avskildhet, ty i stillheten kunde man nå den förtroliga bönens enhet med Gud. Andra åter menade att kärlekens gärningar hade företräde, eftersom Herren i evangeliet lovat dem som tog sig an hans minsta bröder att få ta hans rike i besittning.

Sedan större delen av natten förflutit under ivrigt samtal grep slutligen den helige Antonius själv till orda. Han menade att alla förslag som framförts var nödvändiga och nyttiga för den som verkligen söker Gud. Men de många exempel på avfall som han sett förbjöd honom ändå att ge någon av de nämnda dygderna första platsen. Han hade erfarenhet av bröder som fastat och vakat, av bröder som dragit sig tillbaka i öknens ensamhet eller som försakat all sin egendom intill sista öret; han kände även sådana som övade barmhärtighetsgärningar med total hängivelse. Men han hade sett hur också sådana bröder plötsligt hade vilseförts så att den feberaktiga ivern inte ledde till fullbordan.

De dygder som nämnts ägde de i övermått, men de saknade - discretio - (förmågan att handla med omdöme och måtta), och denna brist gjorde att de inte höll ut till slutet. Någon annan förklaring till deras fall kunde han inte finna. De hade inte genom fädernas undervisning nått discretio, den visa förmågan att hålla rätt mått, den förmåga som bevarar för överdrifter både "åt höger", när man överdriver i missriktad iver, och "åt vänster", där man förslappas under förevändning att sörja för kroppen.
Det rätta måttet är lika viktigt för att nå målet som ögat är viktigt för kroppen: "Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret." (Matt 6:22-23) discretio är nödvändig för att de andra dygderna inte skall föra människan vilse.

Det är denna förmåga som Salomo utber sig när han blivit kung över Israel: "Ge din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont". Som bönesvar får han av Herre "ett vist och förståndigt hjärta" (1 Kung 3:9ff).

Det är brist på denna omdömesförmåga som får kung Saul på fall, när han, i olydnad och efter eget huvud, frambar brännoffer och slaktoffer i stället för att göra det Herren befallt honom. "Lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar" (1 Sam 15:22).

Cassianus berättar också om en medbroder i öknen, Hero, som levde så strängt och asketiskt att han inte ens gjorde avbrott för en påskmåltid. På inrådan av en demon, som komplimenterat honom för hans askes, kastar han sig i en djup brunn i tron att hans askes skall skydda honom. Inte ens när hans medbröder, under stor möda, drar upp honom ur brunnen, kommer han till insikt. Bristen på omdömesförmåga visar sig i hans hårdnackade ovilja att lyssna på brödernas råd. Det hela får inte ens ett lyckligt slut utan han dör i sviterna efter sitt dåraktiga företag (Coll II:5).

Det är inte bara lättja och eftergivenhet som för vilse. Man kan äga en imponerande religiös iver och ändå leva i mörker. Det är ju så aposteln Paulus beskriver sina bröder efter köttet: "Jag kan vittna om ivern i deras gudstro, men de saknar den rätta insikten" (Rom 10:2).

Från vår egen tid ser vi samma fenomen, den gyllene medelvägen med sina respektive "diken", beskriven av Thomas Merton i hans självbiografi (Kallad till tystnad s.275):

"Som allmän regel kan fastslås, att de största helgonen sällan är sådana människor, vilkas fromhet kan iakttagas, när de böjer knä i bön; de heliga männen i ett kloster är nästan aldrig de som får den där exalterade blicken på festdagarna i koret. De som sitter och stirrar på Vår Frus staty med strålande ögon är ofta de obehagligaste... De bästa var de, som utan större krumbukter och utan att visa sig märkvärdiga, bara gled in i det dagliga livet. De tilldrog sig ingen uppmärksamhet utan gjorde bara vad man bad dem om. Men de var alltid de lyckligaste, de fridfullaste. De stod mitt emellan tvenne ytterligheter. Å ena sidan fanns det några som överdrev allting de rörde vid och försökte följa varenda regel med parodisk noggrannhet. De försökte alldeles tydligt göra sig till helgon genom ren och klar ansträngning och koncentration - som om allt arbetet hängde på dem själva och inte ens Gud skulle kunna hjälpa dem! Men så fanns det också sådana som gjorde föga eller intet för att helga sig, som om ingenting alls berodde på dem själva, - som om Gud en vacker dag skulle komma och placera en gloria på deras huvuden - och sedan skulle saken vara klar ... De följde de andra, iakttog regeln på visst sätt, men så snart de kände sig sjuka, började de anhålla om alla de lindringar som de inte redan hade fått...

I regel var det folk, representerande dessa två ytterligheter, som lämnade klostret och återvände till världen. I allmänhet var det normala, balanserade, tåliga och lydiga som stannade - de som inte gjorde något särskilt uppseendeväckande utan bara följde regeln."