2 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kor 6:13c-15,17-20

Den heliga kroppen

Vi har firat jul, människoblivandets högtid. Genom sin moder fick Gud en kropp. En anstöt för många, en omöjlighet för andra. Men egentligen en glädjande utmaning och en trygg vägledning. Ty det är inte alltid så lätt att ha en kropp eller att umgås med den på ett riktigt sätt. Och när svårigheterna dyker upp prövas det hur människan tänker om kroppen, hur hon ser på och värderar den.

Samtiden uppvisar två till synes motstridiga tendenser, kroppsdyrkan och kroppsförakt. I grunden är det olika sidor av samma mynt. Dyrkan av kroppen är lättast att upptäcka. Kroppens styrka och skönhet exponeras ständigt i reklamen, som om det bara fanns ungdomar, men också i mera "seriösa" sammanhang, i "konsten att må bra". Men styrkan och skönheten sitter på ytan. Den som hänger sig åt att dyrka kroppen upptäcker snart avguderiets grymhet. Ve den som inte håller måttet. Den som låtit sig placeras på piedestal dumpas och ersätts obarmhärtigt av nästa stjärna. Kroppen hanteras som ett ting. Delar byts ut eller bättras på. Kroppar är till salu. Somliga kroppar får aldrig rätten att leva och när bördan anses för tung är dess existensberättigande inte längre givet. Paradoxalt nog kan det samtidigt finnas ett sökande efter andlighet, men det sker i ett rum som är skilt från det kroppsliga och skapade. Även om det ofta talas om människan som en helhet, så finns i samtidens kultur en djupgående klyfta mellan kroppsligt och andligt.

Denna vacklan mellan kroppsdyrkan och kroppsförakt, ibland parad med sökande efter andlighet, är inte något nytt i historien. Kyrkan mötte den när hon trädde ut i den antika världen. Hennes svar finns formulerat redan i hennes bekännelse både till Skaparen och till Frälsaren, till Fadern och Sonen, omöjliga att skilja åt.

Aposteln Paulus antyder i några korta satser en syntes, en enhet mellan andligt och kroppsligt. Han säger: "Ära Gud i er kropp." Det betyder att människan är kallad att med hela sin existens, med kropp och ande, med utsida och insida, leva till Guds ära. För att förhärliga honom som både givit henne kroppen som något gott, och som låtit sin Son anta en mänsklig kropp för att återlösa henne från de sabotörer som nästlat sig in.

Korintierna, som aposteln skriver till, var mycket andliga. De hade fått många andliga gåvor, men de slarvade med rättrådighet och inbördes kärlek, vilket ledde till tvister och konflikter. Några hade gett sig hän åt frosseri under parollen "allt är tillåtet för mig". De menade att det bara rörde kroppen och den kunde inte vara så viktig. Aposteln svarar: "men allt är inte nyttigt och ingenting får ta makten över mig." (1 Kor 6:12) Andra hade tagit sig friheter på det sexuella området. Inte heller det kunde ju vara så allvarligt, eftersom det bara handlade om kroppen. Apostelns svar vittnar inte bara om kroppen som en god och helig gåva, han antyder också att den är medtänkt ända fram till slutmålet, den kroppsliga uppståndelsen. "Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt skall han uppväcka oss."

Kyrkan hade två fundament i kampen mot den gnostiska andligheten, den som tänkte sig en rent "andlig" frälsning och därmed föraktade kroppen, varigenom också Skaparen föraktades i jämförelse med Frälsaren. Det ena svaret rörde begynnelsen: Allt det Gud har skapat är gott. Det andra svaret gällde slutmålet: Frälsningens fullbordan ligger i den kroppsliga uppståndelsen. Andra Vatikankonciliet säger: "Människan får inte förakta det kroppsliga livet. Tvärtom måste hon anse sin kropp som något gott och hålla den i ära, ty Gud har skapat den och skall på den yttersta dagen återuppväcka den." (Kyrkan i den moderna världen, 14) Mellan begynnelsen och slutmålet har Gud antagit vår mänskliga kropp och genom dopet och eukaristin gjort de troende till lemmar i sin Sons förhärligade kropp.

Av detta drar aposteln moraliska slutsatser: "Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar?" Nej! Och så antyder han frälsningens hemlighet, den som förenar det kroppsliga med det andliga och fullbordar det: "Den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom." Ordet är outtömligt. Det rymmer svaret på människans hetaste längtan efter enhet och delaktighet. Det förenar henne med henne själv, med de andra och med hela skapelsen, genom Honom som är både Skapare, Återlösare och Ande.

Ändå leder denna andliga enhet inte till nedvärdering av kroppen. Tvärtom, den helgar kroppen. "Vet ni inte - säger aposteln - att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?"

Av detta har vi att dra praktiska konsekvenser. Klassisk vägledning är att lära sig skilja mellan legitima behov och förrädiska begär. Att upptäcka måttlighetens välsignelse. Det rätta måttet är det fulla måttet, den kungliga medelvägen mellan ytterligheter. Aposteln kan både tukta och disciplinera sin kropp och ändå råda sin lärjunge att dricka lite vin för sin sura mage. Det är människan som skall styra sin kropp, inte tvärtom. Även om den ibland, likt en åsna, kan behöva både vila, bad och rekreation.

Förhärliga Gud med sin kropp - hur det exakt går till är en hemlighet för den det gäller. Men vi kan se skönheten i den svagaste kropp, i det fårade ansiktet, i makar som ser på varandra med ömhet. Ökenfadern den helige Antonius, som firas den kommande veckan, är ett vittne. Om denne asket, som blev 105 år gammal, säger hans levnadstecknare: "Överhuvud såg han mer strålande ut och var starkare och mera aktiv än alla de som äter varierad kost, badar och byter kläder."

Hemligheten samlar aposteln i en enda mening: "Gud har köpt er och priset är betalt." Att förhärliga Gud med sin kropp är inte ett moraliskt ideal. Det är en gåva att ta emot. Varje andetag, varje steg, varje dag, med kulmen i den heliga eukaristin, där kommunikanten förenar sig med Herren i en helig kyss. Hoppet växer, det som aposteln uttrycker så: "Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig." (Fil 3:21)

Amen.