TREDJE SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jon 3:1-5,10 1 Kor 7:29-31 Mark 1:14-20

Än se´n då?

Tänk om det var första gången vi hörde vad Jesus säger i dagens evangelium: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet." Eller tänk om vi hade varit med den gången när Jesus första gången förkunnade budskapet. Evangelisten Markus är det äldsta evangeliet. Han ger oss den mest ursprungliga och koncentrerade sammanfattningen.

"Tiden är inne." Man anar att det funnits en tid dessförinnan, en förberedelsetid. Men nu är förberedelsen fullbordad. Guds rike är nära. Det handlar inte om småsaker. Inte om en ny ideologi eller ännu ett imperium, inte heller om en ny religion eller en ny andlighet. Det handlar om Gud själv. Guds rike betyder det rike där Gud själv är Konung och Herre. Det rike som tidigare antytts i profetiska personer och händelser: Abraham och Mose, uttåget ur Egypten och förbundet på Sinai, tempelbygget och fångenskapen i Babylon, profeternas dom och löfte. Det riket är nu nära. Det är nära i den person som står vid Galileiska sjön. När han går utmed sjön får han se två fiskare i arbete, Simon och hans bror Andreas. Han kallar på dem: "Kom och följ mig." Och de bryter genast upp och följer honom. Likadant gör två andra, Jakob och hans bror Johannes. De lämnar sin far Sebedaios och följer efter Jesus. Deras uppbrott och efterföljelse är en koncentrerad bild för det nya sättet att leva. I tro på honom som har kallat dem och i lydnad för hans bud. Tro och efterföljelse - det är det nya rikets grundlag. Först ska de få lära känna detta rikes Herre. Samtidigt kallas de att bli människofiskare. Deras kallelse gäller inte bara dem själva. Efter några år får de själva uppdraget att gå ut till alla folk för att göra dem till lärjungar, genom att döpa dem och lära dem att hålla de bud som Jesus har lärt dem.

Tänk om vi hade varit med då, den första gången. Eller tänk om det var första gången vi hörde detta förkunnas. Vilket nyhetens behag hade det då inte haft - tänker vi kanske. Men är det så säkert att vi hade brutit upp och följt Jesus? I själva verket är det lika nytt idag. Idag är en ny dag. Vi lever i början av ett nytt år och ett nytt årtusende. Och genom historien och över hela jordens krets förkunnas samma evangelium som den gången i Galiléen. Han talade med samma röst som ljuder redan i psaltaren: "Idag, om ni får höra hans röst, förhärda inte era hjärtan."

Som hjälp har vi dessutom fått lyssna till profeten Jona, som skickades av Gud att predika för människorna i den icke-israelitiska staden Nineve. Först flyr han undan kallelsen. Predika för hedningar? Han gjorde, som många har gjort när de varit på flykt, han går till sjöss. Men denna olydnad straffar Gud på ett dramatiskt sätt. En storm hotar att krossa skeppet. Jona erkänner sin flykt och kastas i havet. En väldig fisk fångar upp Jona och kastar upp honom på land. Nu lyder Jona, om än motvilligt, och predikar för nineviterna, så att både folket och dess kung vänder om till Gud från sin onda väg. Gud avstår från det straff han hotat med. Människornas omvändelse öppnar för Guds nåd och välsignelse.

Men detta förargar Jona. Han tycker att de ogudaktiga borde få sitt straff. Han förstår inte hur Gud kan vara så nådig och barmhärtig att han ger syndarna möjlighet till omvändelse och nytt liv. Vi vet inte vad som till slut händer med profeten själv, men boken slutar med Guds fråga till honom: "Skulle jag inte ha medlidande med Nineve, den stora staden, där mer än 120 000 människor finns, som inte förstår att skilja mellan höger och vänster, och dessutom djur i mängd!" Beskrivningen tycks inte, när vi ser oss omkring, ha förlorat i aktualitet.

Orsaken och drivkraften till att Gud förkunnar omvändelse är hans medlidande och kärlek. "Hur skall jag kunna prisge dig?" frågar Herren genom en annan av sina profeter, "mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar" (Hos 11:8). Omvändelse är därför något annat än moralisk självförbättring. Omvändelse är att komma fram ur det mörka buskage, som människorna gömmer sig i sedan Adam och Eva, när de vänt Gud ryggen i misstro och olydnad. Att lämna mörkret och gå ut i ljuset, och därmed både komma till sig själv och till Gud. Att lämna egenvilja och självsvåld och ställa sig under Guds vilja. Att börja lyssna - redan det är ett underverk. Att våga ta emot vägledning och hjälp. Att vända om till bönen, när de egna tankarna går i cirkel. Att sörja över och bekänna synden, i stället för att förklara bort och långsamt sugas in i förtvivlan och uppgivenhet. Omvändelse är både något inre och något yttre. Både en hjärtats omvändelse och en livets och handlingarnas. Men också idag är den ett svar på det budskap som Jesus förkunnar vid Galileiska sjön.

Att Jesu budskap innebär nya livsvillkor hör vi av dagens andra läsning, där aposteln Paulus beskriver ett nytt sätt att leva. Han säger att tiden krymper. Det säger han inte för att skrämma oss, utan för att vår tid på jorden är kort, men än mer för att något har tillkommit som förändrat tiden. Guds rike har redan börjat. Det ger allt annat i tiden dess rätta plats. Det som tidigare var det viktigaste kommer nu på andra eller tredje eller femte plats. Det är den nya friheten. "Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade", säger Paulus. Det betyder inte att älska sin hustru eller make mindre. Men inte ens den människa som står oss närmast är längre det avgörande.

Den som enbart lever i denna världen har lätt att göra sig bekymmer, att fångas av småsaker. Också en kristen måste sköta sin ekonomi. Men aposteln vittnar om att han "köper något som om han inte fick behålla det". "Jag kan vara rik eller fattig", säger aposteln på ett annat ställe. (Fil 4:12) Han kunde ha tillagt: Än se´n då? Själv skriver han: "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft."

Det är lätt att bli upprörd, att reta upp sig. Det räcker att öppna en tidning eller att leva i en familj. Känslorna får oss lätt på avvägar. Aposteln vittnar om en ny slags frihet: "Att gråta som om man inte grät, att glädja sig, som om man inte gladde sig." Något katastrofalt händer eller något oerhört glädjande - än se´n då? Kristus har uppstått från de döda!

Aposteln vittnar om en bekymmerslöshet som naturligtvis inte får förväxlas med ansvarslöshet. Det är en gåva att ta emot och vårda. En god ordning i det dagliga är ett första steg. Av kyrkan får vi hjälp att helga året, veckan och dagen. Varje kväll är en förberedelse för döden. Varje morgon är en uppståndelse. Att ofta kasta sig ner i bön, inte minst när demonerna anfaller. Att skynda långsamt (festina lente) är en benediktinsk tumregel.

Allra tydligast ser vi Guds rikes lag i Jungfru Maria. Hennes bön: "Må det ske med mig efter ditt ord" ger vägledning och frihet i alla vägskäl. Att göra det som åvilar oss och att lämna resten åt Guds försyn. Maria förskonades inte från vare sig prövningar eller lidande, men förblev ändå fri. Hon fortsatte att överlåta sig. Ingenting kunde skilja henne från Guds kärlek. Hon såg den när hon stod vid korset och hon tog emot dess kraft på den första pingstdagen. Vad hindrar oss att på hennes förbön gå i hennes fotspår?

Amen.