TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN

2 Mos 20:1-17 1 Kor 1:22-25 Joh 2:13-25

Lidelserna

Det var ingen torr akademisk föreläsning den gången i templet. Men heller inte något överilat vredesutbrott. Jesus gjorde sig en piska av repstumpar och drev ut dem som sålde och växlande pengar. Om piskan också träffade köpmännen står det inte, men han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord. Med kropp och själ, styrd av helig vrede, driver Jesus ut både boskap och köpmän. Han rensar templet. Hans Faders hus hade förvandlats till en saluhall för världsliga affärer, för det mångahanda, det hus som var byggt för en enda sak, för bön och tillbedjan.

Denna lidelsefulla handling är en sammanfattning av hela hans livsverk. Han renar det gamla förbundet med dess tempel. Denna lidelse skulle förtära honom, som redan profeten hade förutsagt (Ps 69:10). Och han lät sig förtäras, när han offrade sitt eget liv. Det offer som på tredje dagen byggde upp ett nytt tempel, hans uppståndna kropp.

Men det gäller inte bara kyrkan som helhet. Det gäller också bedjaren och hans hjärta. "Guds tempel är heligt och ni är det templet," säger aposteln. Hjärtat är inte platsen för det mångahanda, för onda eller världsliga tankar och bekymmer. Hjärtat är en helig plats, ett rum för goda tankar, för bön och tillbedjan. Enligt den helige Benedictus blir vi bönhörda genom hjärtats renhet och förkrosselsens tårar (RB 20:3). Lidelsen för hjärtats renhet var drivkraften för de första munkarna. Men det gäller för alla, inte minst nu i fastetiden, då vi skall "bevara vårt liv i största renhet" (RB 49:2).

Lidelse kan vara av två slag. Benedictus talar om dessa i ett senare kapitel (RB 72). Här kallas lidelsen för iver. Å ena sidan den goda ivern, som för till Gud och det eviga livet. Å andra sidan den bittra och onda ivern, som skiljer från Gud och för till dödsriket. Också aposteln talar om den goda ivern: "Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden" (Rom 12:11).

Jesus själv nöjde sig inte med en tankens iver, att tänka rätt, inte ens med en helig vilja, att göra det goda. Också sina känslor, sina kroppsliga och affektiva energier, tar han i bruk. Evangelisten Markus berättar om ett tillfälle då Jesus fylldes av vrede och sorg över att människorna var så förstockade (Mark 3:5). Katekesen lär oss att våra känslor och passioner kan bidra till vår strävan efter saligheten (Art. 1762-1775). Våra känslor kan, som bekant, föra oss på avvägar. Men om tron och förnuftet får styra dem, så ger de kraft, lust och energi att skynda framåt. De blir våra tjänare. Som när kusken tar hjälp av sina hästar genom att styra dem. Men samtidigt håller dem i strama tyglar, så att de inte skenar i fördärvet.

Människan har ett fyrspann av lidelser, fyra sätt varmed hon känslomässigt reagerar på det som möter: glädje och sorg, hopp och fruktan. Av naturen reagerar människan med glädje när något gott ges henne. Med sorg när något ont drabbar. Med hopp när hon tror sig kunna övervinna det svåra, och med fruktan eller rädsla, när hon tvivlar på att kunna övervinna det onda. I sig är dessa känslor moraliskt neutrala. Allt beror på hur vi använder dem. Om vi tar dem i vår tjänst genom dygderna, eller om vi låter oss behärskas av dem genom lasterna. Om vi ställer våra lemmar i rättfärdighetens tjänst eller i orättfärdighetens, som aposteln säger (Rom 6:13).

Glädjen för oss vilse om den leder till omåttlig njutning av världsliga ting. Det sker när begäret får styra, när vi inte bevarar vår frihet genom måttlighetens dygd. Men måttligheten förminskar inte glädjen, utan är dess skydd. Den får glädjen att växa. Också när det gäller andras gåvor kan vi öva oss i storsint och generös glädje, så att inte avundsjukan får grepp om själen. Framför allt måste vi rikta vår glädje mot det som är värdebeständigt. Inte förgängliga eller fåfängliga ting, utan det som motsvarar vår mänskliga värdighet och som får hjärtat att vidga sig. Aposteln uppmanar oss inte bara att tro på och lyda Herren, utan också att glädja oss i honom (Fil 4:4).

Sorgen - den onda och förrädiska sorgen heter klagan, självömkan och bedrövelse, ett gift som orenar och förlamar hjärtat. Men det betyder inte att sorgen behöver ligga där som en obrukad energi. Rätt använder vi den när vi sörjer över våra egna synder, när vi använder vår känslokapacitet i förkrosselse och ånger. I självrannsakan räcker det inte med eftertanke och föresats. Hjärtat behöver mjukna, för att få erfara och känna Guds barmhärtighet. Ingenstans är Gud så möjlig att erfara som i hjärtats ånger, säger en munkfader. Som jorden behöver värme och vatten för att bära frukt. Så att vi kan ta emot den ström av nåd som ger läkedom och tröst åt den sörjande. "Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade". Sorgen behöver vi också öva i konkret handling och medlidande med dem som lider, och i förbön för syndarna. Vi ska inte döma syndarna, men heller inte vara kallt likgiltiga. Sorgen och tårarna finner vägen mellan dömandet och likgiltigheten. Den ger också det rätta handlaget hos dem som måste varna och förmana.

Hoppet är den tredje känslan. Här gäller det framtiden. En kommande svårighet eller prövning. För att inte bara passivt låta oss dras ner i pessimism och rentav förtvivlan, får vi öva oss i hoppet. Gläd er i hoppet, säger aposteln (Rom 12:12). Påminn dig om hur Gud gång på gång fört dig och hela sitt folk ut ur trångmålet, ut på rymlig plats. Missmod är förrädiskt, det lurar oss att tro att allt är hopplöst. Men den känslan ljuger. Den står i tjänst hos lögnaren. Sanningen är att "om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? (Rom 8:31). När psalmisten frågar varför hans fiender får plåga honom och fråga: "Var är nu din Gud?", då får han svaret: "Varför är du tyngd av sorg, min själ, och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud!" (Ps 42:11f).

Den fjärde lidelsen är fruktan och rädsla. Det är den spontana känslan inför något hotfullt och skrämmande. Den är inget att skämmas för. Helt utan rädsla är bara dåren. Men rädslan behöver inte styra. Rädslan är den sämsta av kuskar. Därför måste vi hålla den i schack. Inte låta den styra vårt handlande. "Var inte rädda" säger Jesus gång på gång till sina lärjungar. Rädslan gör människan vek och undfallande. Själen uppmjukas. I stället behöver vi öva mod och omutlig fasthet. "Var inte undfallande, det blir din olycka", säger Syraks vishet (4:22). "Var oböjlig som stål", läser vi i en bok om hur den lille Placidus finner friheten (Lille Placidus, Catholica, 1997).

Den goda lidelsen, den rätt vårdade känslan, antingen det är glädje, sorg, hopp eller fruktan, är i grunden en gåva. Gud vill att vi ska bli lyckliga. "Lyckliga de som har sin styrka i dig." (Ps 84:6) Låt oss ta emot denna lycka och låta den växa. En gåva av den Herre som låter sig förtäras av lidelsefull kärlek till sitt folk. Genom sin Ande utgjuter han denna sin passionerade kärlek i våra hjärtan, i den eukaristi vi nu skall fira. Vi får förtära denna gåva, äta den och smaka hans lidelse, för att också våra liv skall förvandlas och förtäras.

Amen.