JUNGFRU MARIE BEBÅDELSEDAG - HERRENS BEBÅDELSE

Patrocinium för Jesu Moder Marias Kloster

Jes 7:10-14 Heb 10:4-10 Luk 1:26-38

Beskydd och vägledning

Ingen människa borde vara utkastad på egen hand i livet. Den personliga fri­heten är lockande och förvisso avgörande, men utan beskydd och vägledning är det inte lätt att hitta rätt. En katolik får ett helgon som skyddspatron av sina för­äldrar. Av Gud har hon redan fått en skyddsängel. I klostret anger kloster­nam­net vilken skydd­s­­patron man har fått. Detta har kyrkan lärt sig från den heliga Skrift, där namnet ofta ger en antydan om människans personliga kallelse och uppgift. När en kyrka invigs ställs den under en skyddspatron, ett helgon eller någon tros­hemlighet. På samma sätt med ett kloster. Detta Jesu Moder Marias Kloster står under Bebådelses beskydd och vägledning.

Bebådelsen är Guds inträde i världen. Den sker genom en ung flicka i staden Nasaret i Galiléen. Fäderna säger att det sker genom hennes öra. Hon är utvald av Gud och benådad. Normalt väcker änglar förskräckelse, men här är det äng­eln som hälsar vördnadsfullt på henne. Det barn hon ska föda ska kallas heligt och Guds son. Det största sker i det minsta. Guds eviga Ord ska bli människa. Den som står över tiden ska gå in i tiden. Det ord som skapat allt och som bär allt ska bäras av en kvinna. Men innan vi mediterar över hennes roll måste vi bäva och för­undras ö­ver vad Gud gör. Han som tronar så högt ser ner så djupt (Ps 113:5). Leo den store skriver om detta centrala trosmysterium: "det var inte mak­ten som brast, utan barmhärtigheten som steg ner." Endast Guds kärlek kan för­klara detta oför­klarliga.

Men det största sker i avskildhet. Först långt senare ska man förstå vad som hänt, det som evangelisten Lukas berättar för oss, han som grundligt har satt sig in i allt "ända från början" (Luk 1:2). Den lilla staden Nasaret blir platsen för Guds inträde i världen. Jungfrun öppnar sina örons portar för hela mänsklig­heten och låter ärans konung dra in i världen (Ps 24). Marias sköte blir templet för Guds när­varo. Men det stora sker i tystnad och avskildhet. Skat­ten förvaras i bräckliga lerkärl (2 Kor 4:7). Inte ens de som såg barnet växa upp såg något märkligt. Det stora är för stort för att basuneras ut.

Av samma skäl omger den helige Benedictus klosterlivet med tystnad och öd­mjukhet. En skola i konsten att lyssna. Inte för att begränsa och låsa in, utan för att bereda väg och öppna öron och ögon för det som är större.

Bebådelsen är inte bara en förfluten historisk händelse utan ett ständigt när­varande mysterium för Guds inträde i världen. Vi gratulerar detta kloster för att stå under dess beskydd.

Ett beskydd som också rymmer vägledning. Jungfru Maria var inte ett passivt redskap. Hon reagerar högst mänskligt. Hon blir förskräckt, inte över ängeln, men över ängelns ord och undrar vad denna hälsning ska betyda. Skulle hon vara högt benådad, hon den ringa tjä­na­rinnan? Varje troende och varje försam­ling borde bli lika förskräckt när samma hälsning ljuder: Herren vare med er. Eller när aposteln tilltalar de troende som heliga och kallar dem tempel för Guds helige Ande. Gabriel tycks läsa Mari­as tankar och säger: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud." Maria är förvisso unik, men hon är inte privat eller exklusiv. Hon representerar hela män­sk­ligheten och varje enskild människa. I henne ser vi mönstret till varje män­ni­skas kallelse och värdighet. Kallelsen att med hela sitt liv förhärliga Gud och prisa hans storhet. Det som efterfrågas är inte duktighet utan ödmjukhet. "Hör, min dotter, lyssna och lär! Glöm ditt folk och din släkt! Kungen åtrår din skönhet, han är din herre, böj dig för honom!" (Ps 45:11-12)

Maria sätter inte huvudet under armen. Inte heller letar hon sig fram på egen hand. Hon frågar sig fram. "Hur skall detta ske?" Hon förlorar inte sin för­måga att förundras, inte heller sin kvinnlighet eller sin mänsklighet. Och ännu mindre sin frihet. Hon använder den med ett obegränsat förtroende, i en villkors­lös tillit till den Gud för vilken ingenting är omöjligt. Hon överlåter sig åt det större. "Må det ske med mig som du har sagt."

Vi gratulerar klostret och dess systrar till att inte bara stå under denna högtids beskydd, utan också under dess vägledning. Glädjen över detta beskydd och denna vägledning sprider sig också till era vänner. Deo gratias!

Amen.