"VÄNNER KALLAR JAG ER"

om vänskapens gåva

Reträttföredrag 1997

 

Inledning
Vänskap är en av de bibliska bilderna för det nya förhållandet mellan Gud och människa genom Kristus. "Vänner kallar jag er", är Jesu ord till sina lärjungar (Joh 15:15). Det sägs visserligen också om Abraham att han var Guds vän (Jak 2:23), men sett i stort, så ligger i detta begrepp något av det nya som givits genom Kristus, Guds människoblivne Son. Människoblivandet utgör förutsättningen för att människan skall kunna kallas och bli Guds vän. Gud blev i Kristus vän, mänsklig vän, till oss människor, för att vi skulle bli Guds vänner.

Vänskap hör knappast till de vanligaste bilderna för att beskriva vårt förhållande till Gud. Andra bilder är mera frekventa: barnaskap, lärjungaskap, förvaltarskap. Människan beskrivs som arbetare, tjänare, soldat osv. Alla dessa bilder framhäver en viss aspekt av vårt förhållande till Gud. Alla är tagna från det vanliga mänskliga livet, och först när vi vet något om vad det innebär att vara barn, lärjunge, arbetare, förvaltare, tjänare osv., säger oss bilden något om förhållandet till Gud. Samtidigt som det uppstår en "återverkan" på det rent mänskliga planet för den som t.ex. lärt sig vad det betyder att vara Guds barn eller Kristi lärjunge. Då helgas också de mänskliga relationerna, både i vårt sätt att se på dem och hur vi lever dem. "Det naturliga" helgas av "det övernaturliga".

Detta tvåfaldiga perspektiv gäller inte minst vänskapen. Vi behöver dels veta något om vad vänskap är, rent mänskligt, för att förstå innebörden i Jesu utsaga, dels upptäcka hur detta mänskliga helgas och fullbordas i Kristus. Därför lönar det sig att lyssna till vad filosofer och författare har sagt och skrivit om vänskapen. Vi behöver denna reflektion för att få hjälp att hantera våra egna erfarenheter av vänskap och på nytt upptäcka vilken vishet den samlade erfarenheten rymmer. Vi skall därför ägna viss tid åt att tala om vänskap, som mänskligt fenomen.

Samtidigt är det Kristus som säger till sina lärjungar: "Vänner kallar jag er". Och han säger det i sitt avskedstal, det tal som rymmer testamentet av hela hans livsverk. Därmed gör han två saker. Dels använder han det mänskliga begreppet vänskap, för att ge en antydan om det nya i förhållandet till sina lärjungar, och som begreppet tjänare inte täcker, dels helgar och fullbordar han därmed vänskapen. Han lyfter upp den på det "övernaturliga" planet, han lägger grunden till det som senare skall kallas "andlig vänskap" (amicitia spiritualis).

Därmed är vänskap ett gott exempel på hur "nåden, inte förstör utan, fullkomnar naturen". Den naturgivna vänskapen, som finns i alla mänskliga kulturer, når i det kristna livet sin egen fullkomning. Samtidigt finns det röster i den kristna traditionen som varnar för vänskap mellan kristna. Den är, enligt dessa, alltför "mänsklig" och rymmer dels frestelser till synd, dels risker att fastna i något skapat, när vi som troende är kallade att sträcka oss mot Skaparen.

Mot denna tvekan och skepsis står flera lysande exempel på vänskap både i Gamla och Nya Testamentet. I GT framför allt vänskapen mellan Jonatan och David. Vidare allt vad Vishetslitteraturen säger om vänskapen, med en särpräglad kulmen i Höga Visan. I NT framför allt Jesu egna "vänner", syskonen i Betania och älsklingslärjungen Johannes. Också kyrkohistorien ger många exempel på djupgående vänskapsrelationer.

Syftet med att på en reträtt tala om detta tema är inte primärt att öka vår teoretiska kunskap om vänskapen, utan att upptäcka hur vänskapen visar på "det nya" i vårt förhållande till Gud genom Kristus. Detta "nya" rymmer en närhet, innerlighet och ömsesidighet, som förutsätter inkarnationen och därmed avslöjar och öppnar vägen in i den heliga Treenigheten. Genom den ömsesidighet som vänskapen rymmer kan den ses som en yttring av människans gudomliggörelse, hur människan dras in i den heliga Treenighetens inre liv, vänskapens ursprung och mål. Därmed hoppas jag att vi skall bli vänner med vänskapen, antingen vi själva har fått smaka vänskapens gåva eller inte.

Med det sagda har jag redan antytt något av det svårfångade i vänskapen. Det finns inget bud om vänskap, varken att skaffa sig vänner eller att ge vänskap. Vänskap är en gåva. Och i dess högsta former en sällsynt, rar, orkidé i denna världens trädgård. Den närhet och innerlighet vi kan ana mellan Jesus och lärjungen Johannes vid hans bröst kom inte ens de andra apostlarna till del. Och så måste det förmodligen vara i denna tidsålder. Samtidigt berättar evangeliet om sådan vänskap för oss alla, för att ge oss en aning om och längtan efter vad vi fått genom tron och som en gång skall komma alla till del.

1. Vad är vänskap?
a. Vänskapens psykologi
"Naturen själv gav själen en längtan efter vänskap", säger cisterciensmunken Aelred av Rievaulx . Denna naturgivna längtan har sin egen psykologi . På samma sätt som när det gäller kärleken, börjar vänskapen i en ömsesidig attraktion. De blivande vännerna dras ömsesidigt till varandra. Kärleken provocerar kärleken. De finner inte ro innan de är förenade, inte kroppsligt eller ens i rummet, men i tanke och i en gemensam inriktning. Vänskapen är ömsesidig och utan denna ömsesidighet finns ingen vänskap (Platon). Man kan älska vin, men vinet är ingen vän, ty ömsesidigheten saknas. Också ömsesidigheten ökar intensiteten i vänskapen.

Till skillnad från kärleken mellan man och kvinna frågar inte vänskapen efter det sinnliga och kroppsliga, utan efter andlig enhet, i tanke och vilja. Människan engageras i hennes mest högtstående kvaliteter och därför är vänskap möjlig bara mellan människor(Aristoteles). Hunden, som ibland kallas människans bästa vän, kan inte vara vän i denna djupa mening.

b. Vänskapens förhållande till äktenskap och kärlek
Vänskapen har sin upptakt i kärleken. Däri ligger dess likhet med äktenskapet. Det finns ingen vänskap utan kärlek . Däremot kan det finnas kärlek utan vänskap. Vi är skyldiga att älska vår nästa, också vår ovän. Men vänskap i förhållande till ovännen är omöjlig . "I andra relationer" skriver författarinnan Wendy M. Wright, "kan man älska utan att bli älskad tillbaka, men i vänskapen måste båda delta" .

Samtidigt som det finns likheter mellan vänskap och äktenskap, så finns det också likheter mellan vänskap och celibat. Vänskapen avstår från kärlekens kroppsliga fullbordan och rymmer därmed ett inslag av kyskhet och distans, som kan jämföras med celibatet. Wendy M. Wright säger: "Vänskapen kan förkroppsliga en del av den dynamik och de gåvor som finns i både äktenskapet och celibatet" .
Det vi sagt ovan om kärlek, vänskap och äktenskap utesluter inte att vänskap också kan finnas i äktenskapet, men då under de villkor som gäller för vänskapen. Vänskapen har sin egen inre struktur och sina egna villkor.

c. Vänskapens olika grader
De flesta författare som talat om vänskap har också beskrivit olika grader av vänskap, från lägre till högre. Aristoteles delar in vänskapen i nyttopräglad, angenäm eller präglad av dygd. Sann vänskap är då egentligen bara den som bygger på dygden, på den gemensamma strävan efter det goda. Endast då frågar man efter den andre som person, inte bara efter vad som är nyttigt eller angenämt. Därför är vänskap omöjlig bland människor där det onda får råda. Kumpaner i bandit- eller rövargäng kan visa stor sammanhållning, men deras lojalitet är, som bekant, begränsad. Aelred av Rievaulx säger: Vänskap föds bland goda, växer bland bättre och fullkomnas bland fullkomliga .

Samme Aelreld gör en något annorlunda gradering av vänskapen: Den köttsliga vänskapen framgår ur gemenskap i lasten. Den äter upp sig själv. Den världsliga vänskapen närs av hoppet om vinning . Den andliga vänskapen bygger på likhet i levnadssätt och moral och växer bland de rättfärdiga .

d. Vänskapens avarter
Vi har redan antytt att vänskap kan urarta. Också vänskapen har sina avarter.

En sådan avart är den exklusiva vänskapen, som uppstår när vänskapsrelationen odlas så att det går ut över till exempel familjen eller andra gemenskaper man har skyldigheter mot. Då blir vännen en favorit och vänskapen styrs inte längre av dygden utan av njutningen. Att lärjungen Johannes vilade vid Jesu bröst minskade inte deras respektive lojalitet med resten av lärjungakretsen.

En annan avart är den överdrivna vänskapen, ofta kopplad till exklusiviteten. Vänskapen kan gå till överdrift och bli som en besatthet. Då tänker man ständigt på den andra, läser och skriver brev utan ände, talar i all oändlighet i telefon (tonårsvänskap). Känslomässigt pendlar det mellan våldsam glädje och djup bedrövelse, ofta med inslag av misstänksamhet och avundsjuka. Den överdrivna vänskapen är övervägande känslopräglad eller dras till yttre kvaliteter hos den andre, till exempel skönhet eller styrka av olika slag.

Till avarterna hör naturligtvis också den sensuella vänskapen, styrd av den köttsliga njutningen. Aelred kallar det en barnslig (pueril) vänskap, eftersom känslan är det som dominerar hos barnet. Enligt Aelred är denna avart ett gift för den sanna vänskapen.

e. Vänskapens regler och välsignelse
I vår tid tänker vi oss vänskap som något helt spontant, något som uppstår och växer fram oberoende av det egna handlandet. Men klassisk undervisning om vänskap innehåller också råd och varningar, både om hur vänskap initieras och hur den vårdas. Aelred menar till exempel att man inte får ge sig hän åt vänskap med vem som helst. Det måste ske en prövning. Inte för att gradera människor. Vi är ju skyldiga att älska alla. Men vänskapens eget väsen kräver det. Den lättsinnige, vankelmodige och obeständige bör undvikas, men också den pratsamma, kverulerande och misstänksamme. Klokheten kräver att man engagerar sig i vänskap med urskiljning och att man bryter de band som hotar dygden och som för vilse. Vänskapen själv kräver det, eftersom dess mål är att växa i godhet och betyder att man i förtroende ger sig åt den andre. Kärleken är till för alla, men klokheten kräver att vänskapen reserveras för få.

Enligt Aelred finns det inget värre gift för vänskapen än smicker och servilitet. Även misstänksamheten är ett hot mot vänskapen. Att avslöja vännens hemligheter är ett helgerån. Vänskapen kräver lojalitet, ärliga avsikter, omdömesförmåga och tålamod. Men också beredskap både att förmana och att ta emot förmaning.

Många av de fundamentala kraven på oss människor blir i vänskapen extra tydliga. Den rena avsikten, förnuftets ledning av den ljuvliga känslan, måttlighetens dygd. Samtidigt prisas vänskapen som en av livets största gåvor. Genom det förtroende den föder kan den dra nytta av råd, förmaningar och vägledning. Kraften förökas och låga begär avleds. Vänskapen kallas "en livgivande dryck"(Syr 6:16). "Lite vänskap är allt som behövs" . "Den har ännu inte lärt vad vänskap är som önskar annan belöning än vänskapen själv" . Vänskapen är sin egen belöning.

Redan här ser vi att vänskapen pekar över sig själv. I vänskapen mellan människor har Gud lämnat spår, som väcker längtan efter det han vill föra oss alla fram till, vänskapen med honom själv.

2. Historiska förändringar i synen på vänskapen
Synen på vänskap har växlat under kyrkohistoriens gång. Vi får å ena sidan övertygande vittnesbörd om vänskapens värde och välsignelse. Å andra sidan hör vi kritiska röster, som varnar för de risker som vänskapan medför. Båda sidorna hämtar stöd både i den heliga skrift, i traditionen och ur erfarenheten.Vi skall ge några exempel ur historien, hämtade både från klosterlivet och från livet "i världen".

Hos ökenfäderna möter vi mest den reserverade hållningen, att för Guds skull bryta alla släkt- och vänskapsband . Vänskapen var i den antika kulturen högt aktad, men detta hörde till den hedniska värld som de kristna skulle bryta med. Vänskapen med några få skulle ersättas av kärlek till Gud och till alla människor. Dessutom var vänskapen förknippad med risker för kotterier och gruppbildning, vilket hotade den klosterliga gemenskapen. Vänskapen hänfördes till den "värld" som munken skulle lämna, för att i stället söka Gud allena. Man hänvisade till ordet i Jakobs brev: "Vänskap med världen betyder fiendskap med Gud"(Jak 4:4). Vänskapen placerades på "världens" sida. Å andra sidan beskriver också ökenfäder hur vänskap blir möjlig när vännerna lever det nya livet i Kristi efterföljd. Detta tillämpas också på äktenskapet .

Den östlige munkfadern, den helige Basilios(d 379), ville att munkarna skulle älska alla i konventet med samma kärlek och förbjöd därför mindre grupper. Han såg sådana som oförenliga med den fullkomliga kärleken. Kyrkofadern den helige Augustinus(d 431) hade bittra erfarenheter av vänner som svikit. Endast i Kristus är vänskapen sann, beständig och lycklig. Hos den helige Benedictus (d 547?) möter vi inte något direkt avvisande av vänskap mellan bröderna, men maningen att "ingenting föredra framför kärleken till Kristus", och varningar för sådant som kan leda till "avund... rivalitet, tvedräkt och oordning" . Den reserverade hållningen till vänskap inom ordenslivet möter vi senare hos den helige Franciskus (d 1226), som avvisade särskilda vänskapsrelationer mellan sina bröder. Dominikanerna, som till skillnad från franciskanerna läste den klassiska litteraturen med dess positiva värdering av vänskapen, intog en öppnare hållning. I Thomas à Kempis (d 1471) oerhört spridda bok "Om Kristi efterföljelse" möter vi den kanske tydligaste reservationen inför vänskapen och det gäller inte bara för dem som lever i kloster. Inte bara så att han varnar för alltför stor förtrolighet med vem som helst. Han tycks inte se något värde ens i den andliga vänskapen. "Endast med Gud och hans änglar skall du välja att vara förtrolig... Man skall älska alla, men att vara förtrolig med någon är inte nyttigt" . "Du måste lära dig", säger han i kapitlet "Om att sakna all tröst", "att lämna en oumbärlig och älskad vän av kärlek till Gud. Inte heller skall du ta det hårt, om du blir övergiven av en vän, ty du vet, att vi alla en gång måste skiljas från varandra" .

Förutom Thomas à Kempis torde Frans av Sales(d 1622), med sin mycket spridda bok "Introduction à la vie dévote" , mest ha påverkat synen på vänskap långt in i vår tid. Han varnar inträngande för den sinnliga vänskapens risker, men har också ett kapitel om "Den sanna vänskapen", där han beskriver dess välsignelse och anger dess viktigaste förutsättning, den gemensamma strävan efter det som befrämjar dygden. Däremot menar han att vänskap inte bör förekomma mellan ordensfolk. Det kallar han "partikulier vänskap" , och leder enligt honom till söndring och partibildning. Begreppet har påverkat synen på vänskap i kloster och kommuniteter in i våra dagar. Men, säger Frans av Sales, för dem som "lever mitt i världsvimlet och likväl önskar inviga sig åt den sanna och solida dygden, bör de genom en helig och helgande vänskap förbinda sig med varandra, för att därigenom ömsesidigt uppmuntra, understödja och främja varandra i det goda" . Han hänvisar till Jesu särskilda vänskap med Johannes, med syskonen i Betania och nämner även andra vänskapsrelationer under historiens gång. En sådan relation är vänskapen mellan den helige Basilios(d 379) och den helige Gregorios av Nazianzos(d 390). Den sistnämnde har givit en beskrivning av deras inbördes vänskap, som förtjänar att citeras:

"En gemensam längtan efter kunskap bestämde vår väg. Sådan längtan efter kunskap väcker ofta avundsjuka människor emellan. Men mellan oss fanns ingen avund. Ändå tävlade vi med varandra - inte efter att vinna första priset, utan efter att låta den andre vinna det. Ty var och en av oss båda sökte den andres ära som vore den hans egen. En och samma själ tycktes leva i två kroppar... den ene var närvarande i och hos den andre. Båda strävade vi efter dygden, efter att leva i hoppet... Vi eggade varandra att sträva efter det goda. Om det inte verkar förmätet vill jag säga: ´den ene var norm och riktmärke för den andre i att skilja det sanna från det falska´"

Frans av Sales nämner också vänskapen mellan den helige Ambrosius och den heliga Monica. Vidare att de stora kyrkolärarna Hieronymus, Augustinus, Gregorius den Store och Bernhard av Clairvaux alla vårdat sig om särskilda vänskapsrelationer. Själv begränsade han dock mot slutet sina kontakter med Jeanne-Francoise de Chantal. De kunde, menade han, bli ett hinder för hennes andliga utveckling. I praktiken kom både han och Thomas à Kempis att prägla den reserverade hållningen till vänskap långt in i vår tid.

Särskilt under högmedeltiden möter vi emellertid exempel på en syntes mellan mänsklig och andlig vänskap. Öknens fruktan för mänskliga bindningar har i de medeltida klostren fått vika för övertygelsen att klostret skapar förutsättningar för en helgad vänskap. Framför allt har benediktinska och cisterciensiska kloster varit härdar för vänskap. Grogrunden är dels behovet att utgjuta sitt hjärta för en närstående, dels övertygelsen att andlig vänskap kunde befrämja själva gudssökandet och stimulera generositet, lydnad, bön och kontemplation.

Det kunde också handla om vänskap mellan män och kvinnor. Den helige Bonifatius(d 754), Tysklands apostel, skriver till abbedissan Valburga: "Min mycket älskade syster... sedan lång tid omfamnad i min själ av den andliga vänskapens band..., som jag innesluter med den andliga kärlekens förgyllda band och som jag omfamnar med den gudomliga och jungfruliga kärlekens kyss...". Till abbedissan Bugga skriver han: "Syster, som jag älskar i Kristi kärlek, mer än alla andra kvinnliga varelser" .

Höjdpunkten av denna syntes mellan mänsklig och andlig vänskap utgöres av cisterciensabboten Aelred av Rievaulx(d 1167) med sin traktat om den andliga vänskapen, skriven på befallning av den helige Bernhard . Aelred var inte okunnig om vänskapens risker och hans hållning blev också ifrågasatt. Han odlade en särskild vänskap med några av sina bröder. Med dessa delade han allt i en vänskap som han skattade högre än något annat bland människor. Ingenting syntes honom ljuvligare än att älska och att vara älskad. Aelred menade att det var möjligt att finna Gud genom upptäckten av andra människor. Han trodde på människors möjlighet att älska varandra, utan att utnyttja varandra - detta därför att gemenskapen i Kristus genom den helige Ande har helgat den mänskliga vänskapen. Klostret blir ett paradis, en trädgård för vänner.

En orsak till att man i ett senare skede blev mera reserverad till särskilda vänskapband inom kommuniteten är förmodligen kommuniteternas minskade storlek. Mindre kommuniteter hotas mera och har mindre behov av vänskap än större.

Ändå finner vi även senare i kyrkohistorien exempel på lysande vänskap, inte minst över könsgränserna. Theresa av Avila(d 1582) kan utbrista: "O Jesus, hur underbart det är när två själar förstår varandra! De saknar aldrig något att säga och blir aldrig trötta . Lilla Theresa(d 1897) hade en särskild relation till en präst, som alltid bad för henne i mässan och för vilken hon själv särskilt offrade sig. De kommunicerade sina tankar via brev, med de överordnades välsignelse .

Den skisserade spänningen i synen på vänskap märks också i hur man sett på förhållandet mellan biktfader och biktbarn. Vincent de Paul råder sina präster att avstå från varje personlig relation. Theresa av Avila är mera "mänsklig". Det är naturligt, menar hon, att man älskar den som gör en väl, men det bästa är att han inte får veta det. Relationen i bikten är ju också en annan än i vänskapen. Vänskapen är ömsesidig och jämlik. Bikten, däremot, skapar en annan relation, biktfaderns till biktbarnet.

Den spänning i synen på vänskap vi har sett olika exempel på under historiens gång behöver inte oroa eller förvåna oss. Den har sin grund i själva saken. Vänskapen är något gott, men hör till denna tidsålder och kan därför både leda fel och hindra oss på vägen till Gud. Samtidigt är vänskapen helgad av både vår Herres eget och helgonens exempel. Den kan ses som något av ett test på i vilken utsträckning vi är beredda att låta tron och kärlekens genomsyra våra mänskliga relationer. Därför kan vänskapen, med sin utgångspunkt i något genuint mänskligt, bli ett tecken på hur våra mänskliga behov kan bejakas i Kristus, men också renas, helgas och nå en fullbordan som skulle få världen att förundras och häpna. Den kända reaktionen från den tidiga kyrkans omvärld, "se hur de älskar varandra", kunde också gälla vänskapen, "se hur de är vänner med varandra". Så att en nyfikenhet väcks för vänskapens djupaste källa och yttersta mål.

Här slutar reträttföredragets inledning. Tag kontakt med Den Helige Benedikts Hus om fullständig dokumentation önskas.