FEMTE SÖNDAGEN I FASTAN

Jer 31:31-34 Heb 5:7-9 Joh 12:20-33

Vetekornets lag - vägen till livet

Men en enkel bild hämtad från naturens värld visar Jesus på påskens hela hemlighet och kraft. Bilden av vetekornet, som faller i jorden och dör, men som växer upp och ger rik skörd. Ur det enda lilla vetekornet växer det upp ett nytt ax med 30, 60 eller 100 nya vetekorn. Redan i naturen är det ett mysterium. Det enda kornet "offras" för att ge liv åt de andra. Om kornet inte läggs i jorden för att dö, förblir det ett ensamt korn. Genom att utlämnas åt döden bär det frukt.

I denna bild ser vi hela påskens hemlighet. Jesus är själv vetekornet. Men här går det utöver naturens lagar. Vetekornet har ingen egen vilja, men Jesus bejakar själv sin Faders plan. "Just för denna stund har jag kommit. Fader, förhärliga ditt namn." Hos en annan evangelist säger han: "Låt din vilja ske, inte min." (Luk 22:43) På korset ska han säga: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." (Luk 23:46) Men avsikten är att ge liv: "Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd." (Joh 10:10)

Av detta vetekorns frukter lever vi. Tydligast ser vi det i den heliga eukaristin, där kyrkan firar Kristi död och uppståndelse. På ett sakramentalt sätt blir hans offerdöd, vetekornets död, närvarande och frambärs på kyrkans altare. Från detta offer växer frukt. Jesus kallar det ett levande bröd. "Brödet jag ska ge är mitt kött, jag ger det för att världen ska leva." (Joh 6:51)

Men - och där ligger det svåra för oss människor. Detta liv ges som en frukt av Jesu lidande och död. Varför denna "omväg"? Varför kunde han inte bara ge mer och mer av det nya liv som skymtar fram i GalilĂ©en, när han botar sjuka, mättar hungrande och förlåter syndare? Varför måste Jesus dö för att ge oss livet? Varför blev korset den kristna symbolen framför andra? Det heltäckande svaret finns nog inte, åtminstone inte för vårt förstånd. Med bilden av vetekornet låter han oss ana hemligheten. Och den som tar tron på allvar och följer Jesus förstår.

Ty samma mönster gäller för varje människa. Hedonismen vill inte gå denna "omväg", utan ta ut det goda direkt. Men det bär, som vi vet, ingen frukt. Till slut fastnar hedonisten i sin egen helvetiska ensamhet.

Till en viss gräns kan vi förstå vetekornets lag. "Gå till myran, du late, se hur hon gör och bli vis." (Ord 6:6) Ska ett mål uppnås kräver det arbete, ansträngning och möda. Lägger människan händerna i knät, så glider hon med strömmen. De lägre krafterna tar över. Den kristna erfarenheten bekräftar detta, och intensifierar det. Vi lever inte på ett nöjesfält. Snarare på en arbetsplats, en tävlingsarena, rentav på ett slagfält. Den som tar sin tro på allvar märker det. Det finns en fiende, en fiende i oss själva. Paulus kallar det den köttsliga människan, den vars mål det är att tillfredsställa de egna begären, att förverkliga sitt ego, detta skenjag, som Jesus säger att vi måste hata, eftersom det slutar i ensamhet och död. Ändå är det goda alternativet varken hårt eller tungt, säger den helige Benedictus, som vill ge mod åt den räddhågade. Han fortsätter: "Även om rimliga skäl skulle kräva litet stränghet för att utrota fel och bevara kärleken, så fly då inte genast i skräck och bävan bort från frälsningens väg, som i början måste vara smal." Och så antyder han vetekornets frukt: "Framskrider man på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma." (RB prol 47-49) Det är vetekornets sötma. Låt oss ta några exempel.

Livet som tjänst. "Om någon vill tjäna mig", säger Jesus. Regeln talar om att gå i tjänst hos Herren Kristus (prol 3). Han är själv vårt exempel: "Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." (Mark 10:45) Livet går inte ut på att må bra och tjäna sig själv, utan på att tjäna Kristus i sin nästa. Den som följer den vägen upptäcker en motståndare, en fiende, något eller någon i henne själv som säger: "Jag vill inte tjäna." (Jer 2:20) Det är ärkefiendens favoritmantra. Han har droppat det i varje människas hjärta som ett gift. Olusten och oviljan att tjäna. Det är denna fiende som Jesus uppmanar oss att hata. Det kan bli en hård kamp. Oviljan måste dö. "Jag hatar den med glödande hat" (Ps 139:22) Men, och det är det förvånande, när vi bejakar tjänandet, då rinner glädjen till. Förr eller senare. En ny lag skrivs in i våra hjärtan, som vi hörde i första läsningen. En vetekornets kraft, som får hjärtat att vidga sig, som skapar gemenskap och öppnar våra ögon för Kristus i våra bröder och systrar. Den goda iver som bär de andras svagheter och överbjuder den andre i lydnad. (RB 73)

Det andra exemplet är omvändelsen. När människan har gått fel, när hon har syndat, räcker det ju inte med att ruska på huvudet, glömma bort det och skynda vidare. Det räcker inte med ett allmänt tal om Guds förlåtelse. Vägen till liv efter ett syndafall har sitt pris. Vägen heter ånger, bekännelse och botgöring. Det som kan kännas så olustigt och förnedrande, men som är en väg till liv. Att våga se och med sin vilja ta avstånd från det jag gjorde eller försummade att göra. Det är en slags död. Det var ju jag som gjorde det, och detta "jag" måste dö. Det avgörande är ångern. Att med sin synd stanna så länge inför Kristi kors att hjärtat sörjer. Ytterst är det honom jag har sårat. Det hårda och kalla hjärtat mjuknar. Ångern är den mest omskapande kraften i människans liv, säger en filosof. Genom ångern sker något i människans hjärta, något som liknar det som sker i jordens djup när vetekornet dör och ett nytt korn börjar växa upp. Det blir påsk i hjärtat. Det blir en glädje att få göra bot. Vetekornet bär frukt.

Det tredje exemplet är tålamodet. - När Benedictus beskriver hur människan ska härda ut i motgångar och orättvisor är det som om han beskriver påsken. Det går inte direkt. Också här behövs en slags död. Att dö från lusten att ge igen eller vredgas, det som bereder väg för den ensammes bitterhet. Att inte låta vreden och irritationen styra, utan öva tålamod och saktmod, att säga ja till det oförklarliga och ofattliga. Det blir påsk för den som dör från vredens last. "I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss", säger munkfadern. (RB 7:39) En kyrkofader (Ignatios av Antiokia) säger: "jag behöver saktmod, då förlorar världens furste sin kraft."

Genom Kristi påsk är tillvaron förvandlad, men vi upptäcker det först när vi följer honom. "Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda." Fil 3:10)

Vi kunde fortsätta genom alla dygderna och genom det mänskliga livets alla situationer och upptäcka vetekornets lag i dem alla. I den lagen är denna världens furste besegrad. Vetekornets lag visar, och det är dess evangelium, att det inte handlar så mycket om kamp som om nåd, en dragande nåd, kraften från Jesu Kristi kors. Jesus samlar det i ett förunderligt löfte: "När jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig."

Amen.