LÅNGFREDAGEN

Jes 52:13-53:12 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

"Om inte vetekornet faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn, men om det dör bär det rik skörd" (Joh 12:24) Det är naturens oryggliga och hoppingivande lag. Ett vetekorn offras och dör, för att ge liv åt många. Jesus Kristus är vetekornet som dör för att ge liv åt de många. Sådan är vår tro. Avsikten med Jesu lidande och död är att ge liv.

Men frågan dyker ändå upp. Varför måste priset vara så högt? Varför måste det ske genom att en oskyldig dör?

I sin encyklika "Gud är kärleken" antyder vår påve Benedictus ett svar. Guds kärlek är en passionerad kärlek. Passion betyder lidande. Hans kärlek har en sådan intensitet att han vänder sin kärlek mot sin egen rättvisa. Påven citerar profeten Hosea: "Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, överge dig Israel? Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks. Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp, jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim, ty jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er. Jag kommer inte med skräck." (Hos 11:8-9) Detta är en profetia om Kristi påsk, hur Gud i Kristus själv betalar det nödvändiga priset och försonar världen med sig själv. (2 Kor 5:19) Han går själv in under domen för att människan ska gå fri. Han såras för att människan ska helas. Han dör för att vi ska leva.

I gårdagens mässa hörde vi hur Herrens dom drabbade de förstfödda i Egypten, medan Israels barn skyddades av blodet som de strukit på sina dörrposter, blodet från det slaktade påskalammet. Det är en profetisk händelse. Den betyder inte att Gud utväljer somliga och förkastar andra. Egypten står i bibeln för de onda makterna, synden, döden och djävulen. Vad vore den kärlek värd, som inte tar dessa makter på allvar? Något måste hända för att förändra människans villkor i hennes eviga kamp för livet. Något som förintar det onda, men låter människan leva. Och människan klarar det inte på egen hand.

Kristi påsk besvarar inte alla teoretiska frågor, men den vittnar om en kärlek som törstar efter förvirrade och sargade människor. Den vittnar om en kärlek som går i döden för att ge oss liv. Guds svar på människans frågor är hans Sons genomborrade hjärta.

Det är kyrkans uppgift att förkunna och förmedla denna kärlek. Därför ber hon denna dag de stora förbönerna för hela den mänskliga familjen. I Marias efterföljd ber hon och omsluter allt och alla med den kärlek hon själv har fått del av.

Efter förbönerna följer hyllningen av korset och den korsfäste. Kyrkan visar sin brudgum inte bara sin tro utan också sin kärlek. Vi besvarar den kärlek han visat oss. Josef från Arimataia och Nikodemos tog kärleksfullt hand om Jesu döda kropp, lindade den och lade den i graven. Vi faller ner och tillber när kyrkan lyfter sin Herres kors. Vi kysser korset och bilden av den korsfäste. "Av hjärtat har jag dig kär, Herre, du min styrka." (Ps 18:1)

Kyrkan firar inte någon eukaristi denna dag. Det skulle, för att tala som ett barn, bli för "mycket av det goda". Ändå ger hon oss möjlighet att ta emot den heliga kommunionen, av de hostior som konsekrerades i gårdagens eukaristi. Som ett hoppets tecken och ett föregripande av uppståndelsen.

Amen.