Påskvaka

Mark 16:1-8

Vad händer denna natt? Vad händer i jorden när vetekornet dör? Hur kan det ur ett dött korn växa upp ett nytt ax? Detta naturens eget underverk når sin fullbordan i det vi firar denna natt, Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Evangelisten Markus återger det äldsta budskapet om att något har ägt rum. Det är den lilla grodden som sticker upp ur marken. Redan det fick kvinnorna att springa därifrån, rädda och darrande.

Men Markus evangelium är det andra påskbudskapet vi hör denna natt. Det första hörde vi vid påskljuset som inledning till påskvakan, ofta kallat exsultet. Där har kornet vuxit till en rik skörd. Kyrkan uttrycker hela sin tro på påsken i en liturgisk bön av ojämförlig skönhet.

Den uppmanar till jubel och riktar denna maning till tre adressater. Först till änglarna. Höj jubelrop, ni alla himmelens änglar! Kristi uppståndelse har en kosmisk innebörd. Inte ens änglavärlden kände påskens hemlighet. Inte underligt om också planeterna dansar och stjärnorna bugar sig. Sedan uppmanas jorden att jubla av glädje. Hela världen må förnimma att mörkret har skingrats. Påsken har ett budskap till alla, den berör allt och alla. För det tredje uppmanas vår moder kyrkan att glädja sig. Hon bär i sig gudomliga realiteter. Hon är genom Kristi uppståndelse smyckad av det eviga ljusets strålar, uttryckt med att alla troende bar påskljus i sina händer.

Så följde en lång förundrad meditation över orsaken till detta jubel. Uttrycket "denna natt" upprepas om och om igen. Allt har pekat fram mot denna natt. Gamla förbundets profetiska händelser fullbordas. De troendes dörrposter är helgade av det sanna påskalammet. Denna natt har vi förts ut ur slaveriet under främmande makter. Vi går torrskodda genom Röda havet och våra andliga fiender ligger döda på stranden. Eldstoden leder vandringen i nattens mörker.

Så blir tonen än mer förundrad. Sex gånger upprepas utropet "O". "O, hur underbara är inte din omsorg om oss, o, hur ofattbar är icke din kärlek: för att friköpa tjänaren utgav du Sonen!" Så möter det kända uttrycket: "O, du saliga skuld, felix culpa." Människosläktets hela skuldbörda lades på Guds egen Son och denna skuld vändes till evig salighet.

Så blir texten mera reflekterande i sin förundran. Endast natten vet tiden och stunden då Kristus uppstod från de döda, då vetekornet övergick från död till liv. Men avsikten är glasklar: det var för att ge oss liv, för att avtvå våra synder, upprätta dem som fallit och skänka de bedrövade glädjen.

Spännvidden är oerhörd mellan detta hisnande budskap och det som Markus berättar. Som skillnaden mellan den lilla grodden och det fulla veteaxet.

Vi behöver båda. Markus vittnar om de konkreta tecknen på att det är en historisk verklighet vi firar. Den tomma graven och kvinnornas förvirring och rädsla - det hör hemma i den värld vi känner. Senare ska vi höra hur den Uppståndne visar sig för sina lärjungar. Deras vittnesbörd är handfasta och nyktra. De flesta gick i döden för sin tro. När vetekornet burit än mera frukt kunde kyrkan uttrycka fullheten av sin tro i det budskap vi hörde vid påskljuset. Så småningom förstod hon att dess innebörd var ofattbar och bäst uttrycks i liturgisk förundran. Som katekesen säger: Kristi uppståndelse är en historisk händelse, samtidigt som den övergår all historia.

Vi behöver både Markus och Exsultet. Evangelisten visar att det finns handfasta och nyktra indicier för vår tro. Ändå är tron en gåva. Låt oss be om den gåvan! Låt oss be att tron förnyas och vidgar sig, så att vi anar dess grandiosa skönhet och storhet.

Så slutade vi också vid påskljuset: "Vi ber dig, Herre: må denna låga lysa med oförminskad glans och förjaga nattens mörker."


--------------------------------------------------------------------------

PÅSKDAGEN

Apg 10:34a,37-43 1 Kor 5:6b-8 Joh 20:1-9

 

I den stjärnklara natten tändes påskljuset. Det medförde som vanligt en viss dramatik. Den nytända ljuslågan behövde skydd för att inte slockna. Också nattens långa texter var fyllda av dramatiska händelser. Abrahams offer av sin son Isak, genomgången av Röda havet. Även nattens evangelium rymde dramatik, den bortrullade stenen och de förvirrade kvinnorna, som kommit för att smörja den dödes kropp.

Idag, när solen gått upp, firar kyrkan den nya dagen, också den förebådad av profeten: Detta är den dag som Herren har gjort. Vi hörde i natt hur Gud skapat allt i sitt sjudagarsverk. Idag firar kyrkan den åttonde dagen, den nya skapelsens dag. Kristi uppståndelse är början till en ny skapelse.

Men det betyder inte att kyrkan förlorar sig i drömmar. Uppståndelsen är ett jordiskt faktum och historisk realitet. Först i tidens fullbordan skall vetekornet slå ut i full skörd. På jorden ser vi en grav som är tom. Kristus har uppstått med sin sårbara och dödliga kropp. Ändå är hans uppståndelse unik och signalerar en ny skapelse. När Lasaros uppväcktes kom han ut ur sin grav inlindad i sina bindlar. Stenen hade rullats undan av människohand. Kristus, däremot, gick själv ut ur graven. Han "gick igenom stenen hård", sjunger en psalm. Stenen rullas undan av änglahand och svepningen ligger kvar. Uppståndelsens innebörd kan egentligen inte uttryckas med mänskliga ord. Kyrkan närmar sig mysteriet genom att tala på olika sätt, både med drastiska symboler och i stillsam eftertanke. Kristi uppståndelse är präglad av jordbävning och trumpetstötar. Samtidigt utgör den ett tyst och ständigt närvarande under, den levande Herren mitt ibland oss. Som en ljusreflex i vattenytan, eller en solglimt mellan trädstammarna. Den Uppståndne går som en osynlig medvandrare vid vår sida. Och mer än så, han är i oss, i vårt innersta djup. "Jag är uppstånden, jag är hos dig", sjöng vi i introitus. Om påskvakan var dramatisk så ger påskdagens högmässa plats för stillsam eftertanke.

Redan i introitus, ingångsantifonen, märker vi den annorlunda tonen. Eftertänksamt begrundar kyrkan uppståndelsens underbara verklighet. Också de musikaliska uttryckssätten är återhållsamma. Påskens jubel är inte en övergående berusning. Den tål också stillsam eftertanke.

Som första läsning har kyrkan valt en predikan av aposteln Petrus ur Apostlagärningarna. I korta satser, nästan som ett utdrag ur en katekes, sammanfattar den Jesu liv. Från dopet i Jordan fram till korsfästelsen och uppståndelsen. Denne Jesus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen. Men så kommer det nya, det som gör påsken till en universell och kosmisk händelse. Denne Jesus "är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda". En dag ska alla se honom, "också de som genomborrat honom", som vi hörde i Långfredagens passion. Också de som nonchalerat honom. Ty hans påsk gäller alla.

I responsoriepsalmen ur psaltaren 118 sjöng vi: "Detta är den dag som Herren har gjort." Redan psalmisten hade anat påskens hemlighet: "den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten". Det största onda, när människorna avvisade den Gud hade sänt, detta onda förvandlas av Gud till hörnsten i ett nytt tempel. Sådan är Guds kärleks allmakt. Guds vidunderliga förmåga att förvandla ont till gott. En förebild har vi i berättelsen om Josef och hans bröder i GT. Hans bröder utlämnade och sålde honom till främlingar. Efter prövningar i Egypten upphöjdes han och räddade folket och sin egen familj från en hotande hungerkatastrof. När han återser sina förskräckta bröder säger han: "Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo." Det är vad Jesus säger till sina lärjungar och till alla syndare denna dag. Den Uppståndne hälsar sina förskräckta lärjungar: Frid vare med er. Sådan är denna dag. "Av Herren har den blivit detta, underbart är det i våra ögon".

Det betyder inte fritt fram för synden. I andra läsningen hör vi om surdegen som inte fick blandas i påskbrödet. Det skulle vara osyrat och ätas med hast. Det var bråttom att dra ut ur Egypten. Aposteln gör surdegen till en bild för synden, ondskans och fördärvets surdeg, som gör oss tröga, till slavar under främmande makter. I stället ska vi fira högtid med "renhetens och sanningens osyrade bröd."

Påsksekvensen före evangeliet uttrycker både påskens kosmiska dramatik, hur död och liv gick i närkamp, men berättar också om de konkreta historiska spåren efter denna kamp, huvudduken och bindlarna som lämnats kvar i graven.

Därmed har vi nått påskevangeliet i evangelisten Johannes stillsamt genomtänkta variant, utan den förvirring som Markus förmedlar. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjungen, förmodligen han själv, kommer till tro. När han och Petrus får höra att graven är tom ger de sig av på en märklig kapplöpning till graven. Det står uttryckligen att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna förklarar denna dråpliga information med att Johannes älskade mer. Framkomna till graven är dock Petrus den modigare och vågar sig först in. Evangelisten berättar små, men viktiga detaljer. De ser bindlarna och huvudduken, ordentligt hoprullad på ett ställe för sig.

Om Johannes står det: "han såg och trodde". Den tomma graven är ett tecken som väntar på vår tro. Vi kan inte fira påsk som man besöker en konstutställning, hur vacker den än är. Kristi påsk, hans död och uppståndelse, är Guds eget konstverk. I en kollektbön under påskvakan hörde vi hur underbart Gud i tidens början skapat världen. Så fortsatte bönen och talade om något ännu underbarare, det skönaste av allt, en ny tidsålder, en ny skapelse. Guds skönhet i hans Sons påsk väntar på vår tro, för att fylla oss med glädje.

Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss jubla och vara glada!