ANNANDAG PÅSK

Påskmutationen

Vår påve citerar i sin påskpredikan en teolog som sagt: Om Kristi uppståndelse bara betydde att han blev levande igen som människa, då vore uppståndelsen utan intresse. Påven instämmer. Kristi uppståndelse är något vida mer än att en död människa återkallas till livet. Påven lånar ett uttryck från utvecklingsläran och genetiken. Han kallar uppståndelsen en mutation. Det är vad som händer när utvecklingen tar ett språng eller när en förändring äger rum i det givna genetiska underlaget. Något nytt tar sin början, något som är principiellt annorlunda än en förändring av yttre sociala eller psykologiska orsaker. Kristi uppståndelse är en sådan mutation, ett sådant språng. Något radikalt nytt i mänsklighetens historia. En ny skapelse tar sin början, ännu underbarare än den första.

Varför fick inte döden makt över Jesus? Varför kunde döden inte behålla honom i sitt grepp? Påven förklarar det med att Jesus levde i fullkomlig enhet med Fadern, livets källa. Han levde inte i ett isolerat jag, inte i sitt ego. Det var djävulens stora misstag, när han trodde att också Jesus var som alla andra. Därmed gick bytet honom ur händerna. In i döden fortsatte Jesus att överlåta sig åt Faderns vilja. Han gjorde det av kärlek. Och kärleken är starkare än döden. Redan Höga Visan vet det: "Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven." (HV 8:6) Kristi uppståndelse är den gudamänskliga kärlekens seger, den avgörande mutationen i mänsklighetens historia.

Hur får människan del av denna mutation? - Påven svarar: genom tron och dopet. Vi ser det i kyrkans påskfirande. Påsken handlar inte bara om Kristi uppståndelse, utan också om dopet. Det är påsknatten som är den stora dopterminen i fornkyrkan. Det är då doplöftena förnyas. Hela påskveckan var de nydöpta klädda sina vita dopdräkter. I dagens och veckans mässor påminns vi hela tiden om dopet. Dopet i sin tur helt är och hållet påskpräglat. Kristi påsk "programmeras" in i den döpte. Den döpte blir en påskmänniska. Kristi död och uppståndelse blir den kristnes grundmönster, den dagliga refrängen. Hon infogas i påskens övergång, genom död till liv, från slaveri till frihet, från skuld till förlåtelse, från last till dygd, från otro till tro, från det dödsdömda livet till det eviga. Aposteln skriver: "Jag har blivit korsfäst med Kristus." Livet med egot i centrum har begravts i dopet. Livet har fått ett nytt centrum. "Jag lever, fast inte längre jag själv", skriver aposteln, "det är Kristus som lever i mig." (Gal 2:19f) Som en konsekvens säger den helige Benedictus: "Ingenting föredra framför kärleken till Kristus."

Så länge det egocentrerade livet gör sig påmint, måste vetekornet dö på nytt. Det är den dagliga kampen. Men det nya livet är starkare, även om det inte upplevs så när vi faller tillbaka i det gamla. Det nya är starkare och får ständigt ny kraft genom nåden. Det nya liv som befriar oss från det tröga och destruktiva egot. Det nya livet förenar oss med alla bröder och systrar i en ny skapelse. Det får hjärtat att vidga sig och vi löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma.

Amen.