TREDJE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 3:13-15,17-19 1 Joh 2:1-5a, Luk 24:35-48
 

Källan till all glädje

Ingen nyhet, inget budskap, kan i betydelse jämföras med påskens budskap att Jesus Kristus uppstått från de döda. Allt i kyrkans liturgi vibrerar och sjunger om detta, särskilt nu under de femtio dagarna efter påsk. Det var detta apostlarna förkunnade. Det var påskbudskapet som fick kyrkan att växa och spridas över hela jorden. Det är påskens mysterium som gör kyrkan ständigt ung på nytt, som vi hörde i kollektbönen, medan andra riken och ideologier har sin tid, men sedan vissnar och dör. Ändå måste vi erkänna att påskens tro lätt glider oss ur händerna, så att också vi, som bekänner tron, ändå lever som om Kristus inte uppstått från de döda. Hur kommer det sig att vi så lätt förlorar påskens glädje? Hur ser de tjuvar ut som berövar oss påskens glädje och frid?

En första fiende är okunnigheten. Den som inte i sitt hjärta tror och vet att Kristus har uppstått från de döda, kan heller inte leva i påskens glädje. Petrus ursäktar sina judiska bröder, för att de utlämnade Jesus till Pilatus. De handlade av okunnighet, säger han (Apg 3:17). Vi hör i evangeliet hur svårt det var också för apostlarna att komma till tro. Jesus skickar inte ut dem att vittna innan de fått trons visshet. "Varför blir ni skrämda? Varför fylls ni av tvivel?" frågar han, när han visar sig för dem. "Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig." Han t.o.m. äter en bit stekt fisk för att övertyga dem om att det inte någon rent andlig gestalt. Ännu mindre bara någon upplevelse eller känsla i deras inre. Så öppnar han deras sinnen så att de kan förstå skrifterna. Detta är källan till vår kunskap och visshet. Påsken försvinner i dimmor om vi inte får våra ögon öppnade för skrifterna. Det är dessa som botar vår okunnighet om den Uppståndne. Därför avsätter den helige Benedikt i klostret dagens bästa tider för läsning av de gudomliga skrifterna, men han hänvisar också till "erkända och rättroende katolska fäders utläggningar av dem" (RB 9:8). Vår påve uppmanar ständigt till detta, att läsa den helige Skrift, i personlig bön till Herren, i traditionen från de stora fäderna och i Gudsfolket levande gemenskap, så att "evangeliernas händelser hela tiden på nytt blir aktuella för oss, i vilka Herren i nuet talar till oss, så att vi tränger allt djupare in i den heliga Skrift, i vilken Gud verkligen talar till oss som lever idag." (svar på en fråga från en ungdomspanel) Andra Vatikankonciliet uppmanade inte bara präster och andra kyrkans tjänare, utan "alla kristustroende" till detsamma och man hänvisade till kyrkofadern Hieronymus ord: "Att inte känna skriften innebär att inte känna Kristus" (Dei Verbum 25). Den som inte hämtar näring och andlig kunskap ur skrifterna och kyrkans tro blir lätt offer för olika kastvindar i läran eller lockas av någon ny anrättning på dagens religiösa smörgåsbord. Men framför allt förlorar han sinnet för Herrens närvaro idag.

Den andra tjuven heter glömska. Endast hos den som bevarar ordet, dvs. inte glömmer det, endast hos denne bär det också frukt. Aposteln Jakob berättar om den som blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, men sedan går därifrån och glömmer vad han sett (Jak 1:22-25). Också israeliterna, på deras vandring genom öknen, glömde de märkliga gärningar genom vilka Herren fört dem ut ur slaveriet i Egypten. När svårigheter mötte var allt detta som bortblåst och de började t.o.m. längta tillbaka till Egypten. När glömskan raderat ut minnet gjorde de en kalv av sina dyrbarheter att dansa kring och tillbe. "Du glömde Gud, som hade gett dig livet", säger Mose till sitt folk (5 Mos 32:18). Olydnaden skyller lätt på glömskan. Psaltaren beskriver den oheliga alliansen så: "De höll inte Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra. De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se" (Ps 78:10-11).

Därför finns det så många upprepningar i skriften att inte glömma. Inte minst i psaltaren. Den tycks vara skräddarsydd för den glömska människan. En tröst också för de föräldrar som ständigt måste upprepa förmaningarna till sina barn. Och mest glömska av alla tycks munkar och nunnor vara, som dag och natt behöver tugga på Herrens ord, för att bevara det i hjärtat. Men det inte är en död bokstav utan ett levande ord som vi tuggar på. Orden ger ifrån sig kraft och ungdomlighet. "Glöm inte vad gott Herren har gjort", sjunger vi i psaltarens 103:e psalm, "han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du blir ung på nytt som en örn".

Det kraftigaste hjälpmedlet mot vår glömska är den heliga eukaristin, där Herren säger: "Gör detta till min åminnelse." Gör detta för att inte glömma mig och vad jag gjort! Påskens väldiga gärning är inte något förflutet. Vi firar påsk när vi förkunnar hans död, bekänner hans uppståndelse och blir delaktiga av det som Jesus kallar ett levande bröd.

Varje bön är ett hjälpmedel mot glömskan. Regeln uppmanar oss därför att "ofta" ge oss hän åt bön. Aposteln uppmanar till ständig bön. Varje bön är en påsk i miniatyr. Vi kommer med våra behov och våra bekymmer, våra synder och vårt elände. En viss uthållighet behövs, men fr.a. överlåtelse och tro. Ingen bön är förgäves, även om vi får vänta på svaret. "Plötsligt står han mitt ibland dem", hörde vi i evangeliet. Kristi uppståndelse ger oss ett välgrundat hopp om bönhörelse.

Den tredje tjuven är trögheten att tro. Antingen den leder till bristande vaksamhet, så att vi faller i gamla synder, eller består i oviljan att bli benådade, vilket är en form av högmod. Kristi uppståndelse är källa till all glädje, ber vi i bönen över offergåvorna. Den Uppståndne är hela tiden lika nära sina lärjungar som han var nära Maria från Magdala, när hon trodde att hon såg en trädgårdsmästare, eller lärjungarna på väg till Emmaus. De var sorgsna och deras ögon var förblindade, trots att han gick bredvid dem.

Så driver vi ut okunnigheten med den andliga kunskapen, glömskan med den ständiga bönen och trögheten att tro med den fasta tron på Herrens verkliga uppståndelse från de döda, källan till all glädje.

Amen.