KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG

Apg 1:1-11 Ef 1:17-23 Matt 28:16-20

Kristi himmelsfärd - grunden för vårt hopp

Det är en oerhörd kontrast mellan vad kyrkan firar idag och vad som dominerar den värld vi lever i. Kyrkan lyfter blicken mot himlen och firar hur Herren återvänder till sin himmelske Fader. Världen är fångad och stressad av jordiska bekymmer och många har slutat att längta efter himlen och det eviga livet. Hoppet har begränsats till något inomvärldsligt. Vad hoppas vi på när någon blir allvarligt sjuk? Också många troende reagerar som om den kroppsliga hälsan skulle vara det högsta goda och den fysiska döden det största onda. Men när det himmelska hoppet är borta, då lurar besvikelse och missmod runt hörnet, eftersom denna världen går mot sitt slut och tiden krymper.

Ändå kan människan inte riktigt sluta att hoppas. Hon vet att hon skall dö, men kan aldrig riktigt acceptera att död och förmultning skulle vara slutmålet. Kristi himmelsfärdsdag har fortfarande har en hemlighetsfull dragningskraft, också i ett efterkristet land. Dagen förkunnar vad som är människans slutliga mål, vad människan är kallad till, det eviga och saliga livet hos vår himmelske Fader. Kristus är den förste som nått målet. Men han har gått före för att bereda oss plats. När han kallade lärjungar sade han: "Följ mig!" Han går före och vi är kallade att följa i hans fotspår. Inte bara genom att följa hans bud. Vi är också kallade att följa honom ända till målet, ända till himmelen, ända till platsen vid Faderns högra sida. Redan förnuftet säger oss att vi inte kan nå ett sådant mål på egen hand och med egen kraft. Utan Kristus blir hoppet vagt och osäkert. Men vad innebär det att tro på Kristi himmelsfärd, och hur får vi ett levande hopp?

Evangelisten Lukas talar tydligast om himmelsfärden. I Apostlagärningarna berättar han hur apostlarna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Molnet symboliserar Guds härlighet, den strålglans som omger Gud i hans rike. Jesus går in i denna Guds härlighet. Redan i Gamla Testamentet har molnet denna innebörd. Det är detta moln som leder Israels folk genom öknen (2 Mos 13:21) och som överskuggar tabernaklet när de slår läger (2 Mos 33:9). Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havande, hon som är det nya tabernaklet (Luk 1:35). Ur ett moln hörs Faderns röst på förklaringsberget för de förskräckta lärjungarna (Matt 17:5). Jesus återvänder till den härlighet, från vilken han har kommit. "Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern" (Joh 16:28).

Guds egen Son återvänder till Fadern, men inte på samma sätt som han kom till jorden. Det är inte bara på ett andligt sätt som Jesus stiger upp i himlen. Med kropp och själ går han in i härligheten. Genom jungfrun Maria har han mottagit samma mänskliga kropp som vi. Med den kroppen har han dött och uppstått och med den intar han platsen på Faderns högra sida. Han lämnar inte kvar denna jordiska kropp, utan lyfter den "högt över alla härskare och makter" (Ef 1:21). Som vi sjunger i en hymn (tidegärden): "Med bävan Herrens änglar ser, hur skapelsens förvandling sker. Stoft som av jorden kommet var, i himmelen sin boning tar". I Kristi himmelsfärd ser vi därför vårt eget mål, hur han upphöjer vår bräckliga mänskliga natur till härligheten på Guds högra sida (1:a eukaristiska bönen). Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi "skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före" (prefationen). Eller som vi bad i kollektbönen: "Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före". Tron på Kristi himmelsfärd är grunden för vårt hopp. Augustinus säger: "Idag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom". I varje mässa uppmanas vi: "Upplyft era hjärtan".

Det betyder inte att leva världsfrånvänt och drömmande. Våra uppgifter här på jorden måste utföras hängivet och medvetet. Men vi har fått ett hopp, ett välgrundat hopp. Denna jord är inte vårt egentliga hem. Vi är pilgrimer på jorden. Vårt hemland är himlen. Det är först när människan ser sitt himmelska mål, som hon också kan leva rätt på jorden och får hjälp i alla de lidanden som obönhörligt möter.

Det är med detta mål i sikte som hon kan förbli ödmjuk i framgången och stå fast i motgången. Egentligen är framgången farligare än motgången. Den kan lättare lura oss på avvägar. En munkfader (Cassianus) uppmanar oss att be minst lika ivrigt när vi har gjort framsteg och är glada, som när vi är i nöd. Men hoppet ger henne också fasthet i motgången. Den som lever i hoppet vet att hälsan är bräcklig, hon vet att hon inte skall förlita sig på människor och deras beröm. Hon vet att det bara är ett steg mellan henne och döden. Hennes hopp är förankrat i Gud. Paulus kan vittna om vad det innebär i lidanden och prövningar: "Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår" (Rom 8:18). Den som lever i detta hopp är skyddad för alla fiender och oåtkomlig för bedrövelse.

Vad är det som gör att också den troende så lätt förlorar hoppet? Det första skälet är att hon slutar be. Ty hoppet övar vi genom bönen. Bönen är hoppets språk. Bönen är som fågelns vingar. Den lyfter människan över de tyngande bekymren. Bedjaren blir som örnen som kan se på de jordiska tingen i ett rätt perspektiv.

Det andra skälet till att hoppet försvinner är att kärleken kallnar. Kärleken befriar människan från det själviskhetens fängelse, där allt snurrar kring henne själv och hennes egna småaktigheter. Kärleken däremot befriar och lyfter oss ut i solskenet, friheten och livet. Kärleken är det enda vi får ta med oss till himlen. Allt annat måste vi lämna. Den som älskar Kristus vill också vara där han är.

Den som har ett kallt hjärta, för honom är Kristi himmelsfärd en stum högtid. Men för den som sörjer över sitt kalla och ljumma hjärta finns det hopp. Hon sörjer och gråter och ber om kärlekens värme, om den kärlek som gör hjärtat varmt och levande. För den som sörjer över sin brist på kärlek och vänder om i bot och bön blir det en himmelsfärd i miniatyr, redan på jorden. I enlighet med Herrens löfte: "Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." Att gå till bikt t.ex. är att fira himmelsfärd, ja att följa Kristus ända fram till Faderns barmhärtiga famn. I hjärtat får vi göra det dagligen. Det är den troendes dagliga himmelsfärd.

Att fira eukaristi är att stärkas i detta hopp. Som vi skall be över offergåvorna: "Låt detta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud." Eller som vi ber i den eukaristiska bönen för de döda: "Tag emot dem i ditt rike, där vi hoppas att tillsammans för evigt få glädjas åt din härlighet".

Må Kristus, som givit oss detta hopp, vara prisad i all evighet. Amen.