SJUNDE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 1:15-17,20ac,21-26 1 Joh 4:11-16 Joh 17:11b-19

I väntan på Hjälparen

Efter himmelsfärden berättar Apostlagärningarna hur lärjungarna återvände till Jerusalem. Det står att de där "höll ihop under ständig bön", tillsammans med några kvinnor och Maria, Jesu mor. I bön och väntan. Den apostoliska kyrkan, samlad i bön kring sin moder, i väntan på det som Jesus hade utlovat, på den Helige Ande. Så väntar kyrkan varje kyrkoår under de nio dagarna mellan himmelsfärden och pingsten, den s.k. pingstnovenan. Väntar på att löftet skall infrias. Det som en gång har hänt i historien, händer ständigt på nytt, både i kyrkan och i våra personliga liv. Vi hörde Jesu löfte i versen före evangeliet: "Jag skall inte lämna er ensamma, säger Herren: jag skall komma till er, och era hjärtan skall glädja sig".

Under denna väntetid hände det som vi hörde om i första läsningen, hur apostlarna genomför valet av en efterträdare till Judas. Denna händelse är lärorik och ger i koncentrat en bild för hur kyrkan finner lösningen på nya problem. Som vanligt i evangelierna är det Petrus som tar till orda och som "leder förhandlingarna". Men han handlar inte isolerad från de andra apostlarna, inte heller från de övriga troende. Antalet troende anges här till omkring hundratjugo personer. Tio gånger tolv. Men den reducerade apostlakretsen måste bli fulltalig. Det gamla förbundets tolv stammar skall ha en motsvarighet i det nya förbundet. Det är Petrus som ger den bibliska grunden för den åtgärd som måste vidtas, för att skriften också här skall uppfyllas. Det ämbete som Judas hade, måste övertas av någon annan (Ps.109:8). I förbifarten får vi en slags definition på vad som krävdes för att räknas till de tolv apostlarna. En apostel måste ha varit med hela den tid då Herren Jesus kom och gick ibland dem, från Jesu dop till hans himmelsfärd. Dessutom måste han kunna vittna om uppståndelsen. På denna grundval vilar kyrkans tro. Inte på religiösa upplevelser, vilka som helst, inte heller på teologiska skrivbordsprodukter. Kyrkan är byggd på apostlarna och deras vittnesbörd.

Samtidigt som kyrkan vilar på denna grund måste hon kunna gå vidare och fatta beslut i nya situationer. Kyrkan har inte bara en oföränderlig tro och en bestående tradition. Därför behöver hon ett levande ämbete, en apostolisk ledning som vågar föra henne vidare och välja väg i nya vägskäl. Med självklar auktoritet genomför apostlarna och de troende valet av Mattias. Trots att situationen var unik.

Också händelseförloppet är lärorikt. Två blir föreslagna. Det är det mänskliga ansvaret i processen. Precis som när man inför en biskopsutnämning samlar ihop de förslag som finns bland de troende. Så ber man. Ber att Herren som känner allas hjärtan, skall visa vilken han har utvalt. Det är inget demokratiskt val. Det är Kristus som leder och handlar i och genom sin kyrka. Så kastar man lott. Det är lite ovant i våra öron, men var vanligt i Gamla Förbundet. Därigenom förhindras partisöndring, där den ena åsiktsgruppen kan ta makten över andra, och leda till splittring. Som när en viktig fråga skall avgöras i klostret och den helige Benedictus låter abboten lyssna till allas mening, inte minst den yngste, men sedan ändå ger abboten det avgörande ordet för att enheten ska bevaras. Alla tar emot utfallet av lottkastningen som ett tecken på Herrens utkorelse. Hela processen blir en märklig samverkan mellan mänskligt och gudomligt. Som när skrift och tradition återspeglas i de troendes vilja och känsla (sensus fidelium), samtidigt som det sker under apostolisk ledning och med Marias diskreta förböner i bakgrunden.

Apostlaskaran är nu fulltalig. De kan alla vittna om Jesu uppståndelse. Att han återvänt till Faderns högra sida. De är beredda att föra Jesu uppdrag vidare. Ändå återstår något. Alla väntar, väntar på den utlovade Hjälparen. Inte bara en kraft eller en hjälp i allmänhet. Löftet är större än så. Just den Herre som de sett och hört och som levt och verkat ibland dem, som dött och uppstått, det är han som själv skall komma till dem. Men nu på ett nytt sätt, som skall föra evangeliet till alla folk och tider och som skall göra deras glädje ännu större. Det är för sina lärjungars bästa som han lämnat dem i synlig måtto. Genom sin Ande skall han inte bara vara ibland dem, utan i dem. I var och en av dem och i hela kyrkan. Apostlarna skall inte bara kunna berätta om vad som hänt i det förflutna. Kyrkan skall själv bli smord med den Ande som vilade över Jesus. Alla troende skall få del av en Andens inre smörjelse. Som Johannes vittnar i dagens andra läsning: "Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss". Den frukt vi skall bära som grenar i ett nytt vinträd är Andens frukter. Han gör oss inte bara till tjänare utan till vänner, invigda i hans planer. Det nya förbundet skall skrivas inte på stentavlor, utan i människors hjärtan. Så att våra hjärtan vidgar sig. Och vi kan leva i kärlekens outsägliga sötma. Utan Anden sker inte detta. Utan Anden förblir vi slavar under lagen. Utan Anden blir kyrkan en död institution, om än aldrig så imponerande.

Låt oss därför be om Anden, och vänta bönhörelse. Anden är själva bönesvaret, som Fadern lovat att ge dem som ber honom (Luk 11:13). "O du heliga Ande, kom, uppfyll de troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld".

Låt oss driva ut den murkna egenkärleken och i stället älska varandra. Kärleken kan kräva både kamp och självdisciplin, men den befriar och har ett löfte med sig, som vi hörde i andra läsningen: "Om vi älskar varandra, är Gud alltid i oss och hans kärlek har nått sin fullhet i oss".

Låt oss bestämt avvisa tvivel och otro. Tron rymmer en kraft och ett löfte. "Om någon bekänner att Jesus är Guds son, förblir Gud i honom och han i Gud".

Låt oss inte nöja oss med något mindre än sanningen. Vi tillhör inte den värld som irrar omkring i sitt eget mörker. "Helga dem genom sanningen", bad Jesus före sin död, "ditt ord är sanning". Låt oss be om sanningens ande, och inte tveka att genomskåda och avslöja lögnen och de halvsanna dimridåerna.

Låt oss sträva efter helighet. Vi tillhör inte den värld som styrs av lidelser och begär. "För deras skull helgar jag mig till ett offer" bad Jesus, "för att också de ska helgas". Låt oss, trots alla syndafall och all svaghet, be om helighetens ande. Inte för att vi är moraliskt fullkomliga, men för att Jesus kallat oss att följa honom och lovat oss en Hjälpare. "Jag skall inte lämna er ensamma, säger Herren: jag skall komma till er, och era hjärtan skall glädja sig".

Amen.