PINGSTDAGEN

Apg 2:1-11 Gal 5:16-25 Joh 15:26-27; 16:12-15

Tror du på den Helige Ande?

Varje söndag bekänner vi vår tro på Den Helige Ande. Credo in Spiritum Sanctum. Vi bekänner med våra ord. Men tror vi på vad vi säger? Vi har hört och läst om Anden. Vi vet med huvudet att det som hände den första pingstdagen var avgörande för fortsättningen. Lärjungarna hade mött den Uppståndne, men något saknades. Vi hörde det i första läsningen. Anden utgöts över de församlade. Tungor av eld fördelade sig på var och en av dem. Det var denne Ande som åstadkom att alla de närvarande kunde höra om Guds väldiga gärningar. De kunde höra och förstå. De fick ett styng i hjärtat och frågade vad de skulle göra för att räddas. Den räddhågade apostlaskaran hade förvandlats till en missionerande kyrka.

Detta vet vi. Vi vet också att samma villkor gäller idag. Utan Anden händer ingenting, hur mycket vi än mödar och anstränger oss. "Utan dig är allting dött, åldrat, kraftlöst, tom och trött under tiden tyranni." (Pingsekvensen) "Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda fåfäng." Inte ens den absolut renläriga tron har någon kraft utan Anden. Inte heller den retoriskt perfekta predikan.

Också detta kan vi veta. Teologiskt kan vi veta att Pingsten är Påskens fullbordan. "För att fullborda påskens mysterium skänkte du idag din Andes gåva." (prefationen) Vi vet att det är Anden som förenar skilda tungomål i samma tro. Utan Anden hade kyrkan för länge sedan gått i bitar. Ja, hon hade aldrig uppstått. All ekumenisk möda är fåfäng, om inte Anden fullbordar arbetet. Mödan är nödvändig, men enheten är en Andens gåva. Ingen människa kan bara bestämma sig för att tro. Utan Anden blir de olika trosartiklarna pusselbitar utan något mönster. Eller stötestenar i stället för byggstenar. Bönen blir rutin eller enbart tunga krav. Förbönen för dem som lider nöd, eller för dem som går felaktiga vägar blir mest ett tyngande bekymmer. Vittnesbördet - Jesus säger till sina lärjungar att de ska vittna - blir ofta tomma ord. Orden fattas oss eller blockerar. Trots att vi instämmer i tron och kanske till och med gör vårt bästa.

Ännu tydligare ser vi det i andra läsningen, där aposteln jämför köttets gärningar med Andens frukter. Av de första får vi en förfärande men realistisk uppräkning: otukt, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, maktkamp, utsvävningar. Det är inte svårt att ta avstånd från sådant. Apostelns slutsats är glasklar: de som gör sig skyldiga till sådant skall inte få del i Guds rike. Räddningen heter bot och bättring. Det finns fortfarande möjlighet att avlägga en uppskjuten påskbikt. Tiden är i vårt geografiskt stora stift utsträckt till kommande söndag.

Problemet kommer snarast när vi hör uppräkningen av Andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Detta låter för de flesta som ett ouppnåeligt ideal. Hur skulle inte världen och den egna familjen se ut om den präglades av dessa frukter? Varför är avståndet så stort mellan ideal och verklighet?

Låt oss först gör en enkel jämförelse. Köttets gärningar tycks komma av sig själva. Finns det inga bromsar så gör denna människa plötsligt upptäckten att hon är intrasslad i vrede, ofördragsamhet, maktkamp etc. Även om redan anständigheten kräver att det inte sker på torget. Det lärorika är att upptäcka skillnaden mellan köttets gärningar och de goda frukterna? Aposteln säger det tydligt. De senare är Andens frukter. "Låt Anden leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär." Aposteln säger inte: om ni anstränger er lite extra så blir ni goda och välartade kristna. Han kallar det Andens frukter. Det betyder inte andlig lättja. Han talar också om självbehärskning. Han talar om att korsfästa sitt kött med alla dess lidelser och begär. Men det avgörande är att det är Andens frukter.

Därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten. Tror vi att Anden är utgjuten i våra hjärtan och över hela kyrkan? Tror vi att vi har en Hjälpare, som vill fylla vår fattigdom och lysa vår vilsenhet, som läker oron och låter de goda frukterna växa? Tror vi att Anden kommer över bröd och vin på altaret och förvandlar dem till Kristi kropp och blod? Tror vi att Anden löser från skuldens börda i bikten? Tror vi att Gud hör våra böner? Att han andas i vår längtans bön? Allt börjar med tron.

För den stolte och den som inte tar sin efterföljelse på allvar är detta inte något problem. Han vill inte böja sin nacke och han låter köttet styra så länge han inte själv råkar illa ut. Den som är ljum och lat vill gärna höra om Anden och smaka dess frukter, men skyr mödan. Han gör inte ens det han kan. Att gräva, plantera och rensa ogräs slipper ingen undan. Men nu handlar det om den som kämpar och sliter, men saknar glädje. Den som lyder, men utan lust. Den som tror mera på sin egen möda än på Hjälparen. Det är denne som behöver öppna sina ögon och börja tro på Anden. Hjälparen är inte given åt de starka, utan åt dem som insett sin svaghet. Den ödmjuke vet att Anden är en ren gåva. Liksom trädgårdsmästaren vet att det är Gud som ger växten. Den ödmjuke vet att hon kan förlora Anden, men hon litar på löftet. Hon håller ut i bön. Hon ber i tro. Plantering och ogräsbekämpning är nödvändig, men att det växer och ger frukt är en gåva. Och gåvan är oss given! Samtidigt är Anden aldrig något som människan besitter eller äger. Oftast vet hon bara när hon har förlorat den. Då gråter den ödmjuke och sörjer och ger sig inte innan hon finner den på nytt. Anden känns igen på smaken, säger munken Siluan, eller på hjärtats ro och frid. "Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden". (Rom 14:17) Frukterna växer, utan att hon märker det.

Låt oss förnya vår tro på den Helige Ande. Kanske långsamt meditera över Pingstsekvensen. Låt oss med barnslig förtröstan be om Andens gåvor och hålla lågan brinnande i våra hjärtan.

"O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld".

Amen.