HELIGA TREFALDIGHETS DAG

Matt 28:16-20

Källan

Vad är människans mest grundläggande behov? bortsett från mat, kläder, hälsa och livets nödtorft. Vad är det som gör livet värt att leva? Jag tror inte många opponerar sig om jag svarar: kärleken. Behovet att vara älskad och kallelsen att älska. Samtidigt är det just här som många är mest sårade och svikna. Kring frågan om kärleken kretsar både människans djupaste längtan och sårbarhet.

Det blir tydligt i förhållandet mellan två människor. Endast kärleken kan förena dem med varandra. De falska alternativen är bekanta. Det ena heter tvång och krav på anpassning. I värsta fall våld. Det andra heter falsk anpassning, missriktad snällhet, ofta styrd av rädsla. Men förbehållen finns där. I ingetdera fallet kan man tala om enhet. Den enda makt som förenar dem är kärleken. Den kärlek som frivilligt och med glädje dras till den andre, som "vill" den andre och gör det som är bra för honom eller henne, som gläds över den andres glädje och delar hans sorg och lidanden. När denna kärlek är ömsesidig, har något hänt: av två har blivit ett, en enhet. Samtidigt förblir de som älskar varandra självständiga personer, som kan vara olika varandra på många sätt, men där denna olikhet bara förökar kärleken.

Med detta har vi antytt inte bara ett mänskligt fenomen, utan också ett gudomligt. De två som älskar varandra och den kärlek som förenar dem utgör en "treenighet". Kärleken är den tredje parten i deras enhet. Den gäller inte bara mellan två utan all mänsklig gemenskap. En sådan kärlek är vad alla människor längtar efter, som vi kanske fått smaka något av, men oftare lider brist på, eftersom den sällan når sin fulla mognad här i tiden och är så lätt att skada.

Ändå är det denna kärlek människan söker, och därmed Gud. Ty den sanne Guden är denna kärlek, som påven påmint oss om i sin encyklika "Gud är kärleken" (som nu översatts till svenska; förlag Veritas).

Redan den mänskliga längtan efter kärlek ger henne därmed en aning om det som tron lär oss när den beskriver Gud som Treenig, som Fadern, Sonen och Anden. Den kärlek som skymtar fram i detta livet, men som oftast märks som en brist och en längtan, har sin källa och sitt mål i Guds innersta väsen. Den ende och sanne Guden är samtidigt ett "vi". Fadern älskar Sonen och Sonen älskar Fader. Kärleken mellan Fadern och Sonen är en sådan verklighet att den utgör en egen person, den Helige Ande.

Denna tillvarons innersta källa är upphov till våra liv som människor. Men den är fördold för det blotta ögat och har uppenbarats för oss genom evangeliet. Jesus talar om Gud, inte bara som en högsta makt, utan som sin Fader. Därmed antyder han sitt eget innersta väsen, att han är Faderns Son. Den kärlek som förenar dem är den helige Ande. Därför är det mycket mer än en formel när kyrkan döper oss i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Eller när vi gör korstecknet och uttalar den Treeniges namn. Samtidigt påminner det om korset, det viktigaste tecknet på Guds kärlek till oss människor. Treenigheten skymtar fram i själva korstecknet. Fadern i himmelen, Sonen som steg ner till jorden och Anden som förenar dem.

Fadern - alltings källa, fördold för människoögat, ofattbar, outgrundlig, outtömlig. Men denne Ende är inte "ensam" i ett upphöjt majestät. Kärleken är inte innesluten i sig själv. Av kärlek skapar han himmel och jord. Men redan före skapelsen, "av evighet", är han denna treeniga kärlek. Sonen är "född av Fadern före all tid", som vi bekänner i trosbekännelsen. Det som förenar dem är kärleken, den Helige Ande.

När Gud skapar får vi en skymt av detta tillvarons innersta. Gud skapar med sitt Ord, det Ord som i tidens fullbordan skall bli kött, medan Anden svävar över vattnet. Därför är det inte konstigt att det finns spår av den Treenige i skapelsen, särskilt i skapelsens krona, människan, skapad till Guds avbild. "Låt oss göra människan till vår avbild", säger skapelseberättelsen, med en antydan om Guds inre "treeniga" dialog. När denna Guds avbild skadats genom synden, när människan förlorat tillgången till urkällan, men inte kan låta bli att längta och söka, sänder Gud på nytt sitt Ord, sin egen Son för att återställa och nyskapa sin avbild i oss. En källa rinner fram, uppenbar för den som är törstig och som får sina ögon öppnade. Jesus säger till den samariska kvinnan vid Sykars brunn: "Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten" (Joh 4:10).

Detta vatten göts över våra huvuden i dopet, det som skedde i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Det tydligaste dopsättet är att sänkas ner i dopfunten, som betyder källa. Bakgrunden är Jesu dop i Jordan och hans nedstigande i dödens grav, för att ge oss liv på nytt.

Ändå förblir detta historia eller tomma ord utan den helige Ande. Vid ett tillfälle står Jesus i templet och ropar: "Är någon törstig så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger. Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få (Joh 7:37). Dessa strömmar i människan, denna inre källa, är kärleken. "Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han gett oss den heliga Anden" (Rom 5:5).

Så fullbordas den Treeniges verk och vilja. Fadern är urkällan till allt liv, till kärleken. Johannes av Korset sjunger från sitt fängelse i Toledo: "En evig källa har i lönndom runnit: jag vet så väl var den sitt läger funnit, fast natten råder. - Dess uppkomst vet jag ej ty den har ingen, men vet: all uppkomst är den själv för tingen, fast natten råder. - Vet att i skönhet har den ej sin like, att därur dricker jord och himmelrike, fast natten råder" (Cecilia 632).

Sonen är floden som rinner fram ur Faderns vilja, synlig och öppen för den som tror. Johannes sjunger: "Vet att så rikt är svallet att det räckte för himmel, helvete och mänskosläkte, fast natten råder". - Jag vet att strömmen som blir född av brunnen okuvlig och allsmäktig är befunnen, fast natten råder".

Anden fullbordar Sonens verk och Faderns vilja och låter en inre källa välla fram i kyrkans och den troendes innersta. Johannes sjunger: "Ett tredje vatten, fött av ström och källa, ser jag från dessa lika mäktigt välla, fast natten råder".

Genom dopet i den Treeniges namn blir människan inte bara renad från synden, utan född på nytt. I hennes innersta ingjuts kärleken som en källa av levande vatten. Och när hon mödosamt måste lära sig att hålla Jesu bud och ständigt måste rena sig från synden, så är kampen inte något självändamål. Snarare en ständigt fördjupad upptäckt av vad vi har fått i vårt inre.

Den som framhärdar i kärleken, inte minst till ovänner och fiender, upptäcker att blicken klarnar och hjärtat vidgar sig, källan rinner till på nytt och vi kan skynda vidare i kärlekens outsägliga sötma. Men nu inte i egen kraft utan i kraft av den kärlek som kommer av det levande vattnet, av den kalk som flödar över. Johannes av Korset sjunger: "Här bjuds de varelser som världen rymmer att mätta sig med vattnet, fast det skymmer, ty natten råder. - Den dolda brunnen som min längtan målar, i detta livets bröd den för mig strålar, fast natten råder".

Amen.