FJORTONDE SÖNDAGEN "UNDER ÅRET"

Hes 2:2-5 2 Kor 12:7-10 Mark 6:1-6

Kraft och svaghet

Mycket i dagens samhälle handlar om kraft och styrka. Kraften står högt i kurs. Många satsar tid, pengar och möda för att uppnå den åtråvärda styrkan. Det gäller inte bara politik och makt. Det gäller sport, utseende och inflytande, det gäller hälsa till kropp och själ. Baksidan är ett smygande förakt för svaghet, hos sig själv och andra. Rädsla för att bli beroende. Om kraften målas upp som det ideala livet, vem lär oss då att umgås med svagheten? Hedonismen är, som bekant, grym.

Kraft och styrka är i grunden något gott. Den kommer från Gud, som med sin gudomliga kraft har skapat och ständigt nyskapar allt. Kristus kallas Guds kraft (1 Kor 1:24). Guds rike är inte tomma ord utan kraft, säger aposteln (1 Kor 4:20). - Hur kan då Paulus glädjas åt svaghet? Hur kan han säga att kraften blir störst i svagheten? (2:a läsningen)

Han hade goda skäl att berömma sig av kraftfulla och imponerande insatser. Han hade grundat en rad församlingar och utfört ofattbara gärningar. Han var varken blyg eller försagd. Han kunde täppa till munnen på falska profeter och göra stort intryck på både filosofer och kungar. Han tvekar inte att räkna upp sina meriter i Kristi tjänst. "Jag har arbetat mer än de flesta" säger han. Han har slitit spö och stenats, utstått faror och lidit skeppsbrott (2 Kor 11). Paulus lider inte av falsk blygsamhet, utan försvarar frimodigt och välformulerat det apostoliska ämbete han fått och hukade sig inte för de s.k. apostlar i Korint som ifrågasatte han ämbete.

Ändå säger han att kraften blir störst i svagheten. "Kraften fullkomnas i svaghet" (1917). Han talar om en tagg som sticker honom. Man vet inte vad det konkret handlade om. Kanske en sjukdom eller ett handikapp eller en besvärlig motståndare som inte lämnade honom i fred. Han ger själv ett första skäl till att han fått denna tagg. "För att jag inte ska bli högfärdig", på grund av de väldiga uppenbarelser han fått. Högfärd och högmod förstör allt. Många av dagens starka män och kvinnor solkar ner sin storhet. Det är svårt att dölja en högmodig biton. De flesta ser det och glädjen över de stora insatserna byts i förstämning. Även tondöva hör att tonen är falsk. Många försöker därför spela ödmjuka. På ytan, med fromma ord eller med ett fromt beteende. Rentav förneka sina insatser eller sin kompetens. Värst är det i deras inre. Där finns ingen glädje. Det anar att högfärd inte är något bra, men kan ändå inte låta bli att sola sig i glansen från sina insatser. När de får beröm vrider de sig och vet inte hur de skall bete sig.

Paulus förnekar inte sina insatser eller sitt ämbete. Ändå har något hänt med honom som gör honom till en ren glasruta, när hans insatser kommer på tal. Äran passerar rakt genom den rena glasrutan. Han vet att den tillkommer någon annan. Han kan till och med glädja sig åt svaghet, förolämpningar och nöd. Var går vägen till denna frihet? En frimodighet som samtidigt är ödmjuk. En ödmjukhet som samtidigt är frimodig?

Teoretiskt kan vi nog förstå det. Kraften från Gud kan bara fylla det kärl som är tomt. Bara den fattige kan bli berikad. Bara den som förstått att han själv är stoft och mull kan ge plats för Guds nyskapande kraft. Paulus säger i samma brev: "Jag har ingenting, men äger allt." (2 Kor 6:10) Om sina insatser säger han: "Jag har arbetat mer än de flesta, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig." (1 Kor 15:10)

Så formulerar han slutsatsen: "I svagheten blir kraften störst." Och när han bett om befrielse från den där taggen fick han svaret: "Min nåd är allt du behöver." Vi anar en befriad människa, fri från illusioner, fri från de fåfänga försöken att leva livet på egen hand och i egen kraft. Beviset är glädjen. Paulus gläds åt svaghet för Kristi skull. Den svaghet som öppnar för nåden och kraften från Gud. Då förlorar svagheten sin deprimerande kraft och blir i stället ett skäl till ännu större glädje.

Hur ser vägen ut till denna frihet och denna kraft?

Ett första hinder som gör att man inte alls känner vägen är helt enkelt lättja och undanflykter. Det är människan som skyller på sina svagheter för att slippa använda de krafter och den vilja hon har. Det finns ett tal om människans svaghet som ger alibi för både lättja och feghet. En vägvisare säger: "De funderar ständigt, inte sällan över sina sjukdomar, de förhalar tiden med avskräckande tankar och vill förutse allt farligt som kan hända dem - de blir sittande utanför dörren till sitt eget hus." (Isak Syriern)

De falska varianterna måste genomskådas. Dels den spelade ödmjukheten, den som förnekar det han har och kan, men som i hemlighet ändå drömmer om egen storhet.

Låt inte begångna synder försvaga kraften. Släpa inte på synderna, det leder till infektioner och depressioner. Gå till bikt regelbundet. Vi behöver hjälpas åt, både präster och lekmän, att återupptäcka detta nådemedel som en väg till glädje och frimodighet.

Bed om ödmjukhet. Eller var åtminstone lite nyfiken på vad den rymmer.

Har Du bett om befrielse från dina törntaggar och handikapp och bönen tycks förbli obesvarad - förtrösta på Gud. Där och när vi minst anar det går solen upp. Gud verkar medan vi sover. Han överger inte sina barn, men hans vägar är större än vi tänkt. Gläd dig över att få vara Guds älskade barn. Överlåt dig åt hans goda vilja och plan varje dag. Att glädjas, tacka och leva. Det svar som aposteln fick gäller alla: "Min nåd är allt du behöver." Så att hela livet genomsyras av den eukaristi vi nu får fira.

Amen.