"öppna mina ögon..."

-

om människans kapacitet att se,
om hennes synsvårigheter,
om tillgängliga hjälpmedel,
och
om det omöjliga kan bli möjligt.


Reträttföredrag november 2002
Pater Ingmar Svanteson OSB

Inledning - människans synkapacitet
Människan är begåvad med fem sinnen, syn, hörsel, känsel, lukt och smak. Med dessa fysiska organ orienterar vi oss i tillvaron. Utan sinnesorgan skulle vi vara inlåsta i oss själva och sakna kontakt med omvärlden. Den handikappade vet hur plågsamt det är. Tänk ett ögonblick om vi saknade lukt, känsel, smak, för att inte tala om hörsel och syn... Genom våra sinnesorgan får vi kunskap om verkligheten omkring oss. Den som såg vad som hände kan vittna. Genom att höra får vi inte bara information. Vi blir också tilltalade. Kontakt uppstår. Genom känseln är vi mottagliga för både våld och öm beröring. Genom luktsinnet kan vi varnas för det som kan skada oss, men också glädjas över väldoften hos parfym eller rökelse. Genom våra sinnesorgan finner vi vår plats i verkligheten. Just vår plats som unika varelser, men förbundna med allt och alla. Med "vishet och kärlek" har Gud skapat oss[1].

Frågan är dock om inte synen är det ädlaste av våra sinnen? Det sinne som tydligast visar människans både storhet och elände. Vem har inte förundrats över blicken hos ett nyfött barn? Barnet ser ut och vi ser in, i barnet. Ögonen rymmer en tvåvägskommunikation. De ser och iakttar, men med ögonen blir människan också sedd. Ja, att bli sedd är en förutsättning för att våga se den andre. Och, vad mera är, för att upptäcka och se sig själv. Kärlek uppstår genom att man ser och blir sedd, ibland vid första ögonkastet. Människan kan uttrycka sitt förakt för en annan genom att "se ner" på henne, eller genom att inte bevärdiga henne med en blick. Ögonen är något vida mer än ubåtens periskop, vilket bara registrerar fenomenen. Ögonen inte bara iakttar vad som finns omkring, de avslöjar också människans inre, både känsla, vilja och förnuft. När människan sörjer så är det ögonen som flyter av tårar. Inte bara fysiskt. När hjärtat är tungt då "skymmer det för vår syn"[2]. Med tungt hjärta ser man sämre. Den deprimerade "ser allt i svart". Medan glädje lyser upp ögonen. Också viljan påverkar blicken. Vi kan se med "goda ögon", men också med "onda". "Varför ser ni med onda ögon att jag är så god?", frågar Jesus[3]. Blickar kan till och med "mörda". Ögat kan se "med åtrå", och därmed förleda hela människan. Hon kan förstöra sina ögon och sitt liv genom det hon väljer att se på.

Men ögonen har inte bara med känsla och vilja att göra, utan också med förnuft, kunskap och insikt. När vi förstått något säger vi: "det har gått upp ett ljus". Vi har fått insikt, vi inser hur något förhåller sig, vi ser in i det som tidigare var dolt.

Människan som ser, som fått sina ögon öppnade, är en bild för människans storhet och värdighet, det som bibeln kallar Guds avbild. Att dyrka avgudar gör människan lik de gudar hon tillber. Men vår kallelse är högre, att se Gud och bli lika honom. Förutom vår fria vilja är det denna kapacitet att få insikt, att förstå, som klassisk teologi lägger i uttrycket människan som Guds avbild. Med sin vilja kan hon vända sina ögon från mörkret, lögnen och illusionen och öppna dem för sanningen och dess ljus. Hon kan få sina ögon öppnade.

Detta sker alltså inte mot hennes vilja. Människan kan sluta ögonen och göra sig blind. Vi hör i evangeliet om dem som ser och ändå inte ser. Medan andra får sina ögon öppnade. Det kan ske plötsligt. Oftare sker det stegvis. Evangelisten Markus berättar hur Jesus botar en blind. Efter första behandlingen ser han människorna som träd, "men de går omkring". Först efter en andra handpåläggning är han botad och "ser allting tydligt"[4].

Må dessa reträttföredrag föra oss till förbättrad syn, på väg mot fullkomlig klarsyn. Aposteln liknar villkoren här i tiden vid en "spegelbild", och speglarna på Pauli tid var dunkla och oklara. Medan målet är att en gång få se allt helt klart, "ansikte mot ansikte"[5].

Vi måste vilja se. Det behövs mod. Ändå behöver vi hjälp, det Uppenbarelseboken kallar "ögonsalva"[6], en symbol för den Helige Ande. Mose steg upp på berget. Det motsvarar människans vilja att se. Men hade Gud inte "stigit ned" hade han ingenting sett. Därför ber vi med den helige Anselm, benediktinen som blev ärkebiskop av Canterbury (d.1109):

"Lär mig, Herre, att söka dig,
och visa dig för den som söker,
ty jag kan varken söka dig om du inte lär mig,
eller finna dig om du inte visar dig"[7].

Eller med Psaltaren:

"Herre, öppna mina ögon,
låt mig få skåda det underbara i din lag"[8].

 

Här slutar reträttföredragets inledning. Tag kontakt med Den Helige Benedikts Hus om fullständig dokumentation önskas.

Referenser

  1. Fjärde eukaristiska bönen i den katolska mässan.
  2. Klag 5:17.
  3. Matt 20:15.
  4. Mark 8:22-26.
  5. Kor 13:12.
  6. Uppb 13:18.
  7. ur Proslogion.
  8. Ps 119:18.