SEXTONDE SÖNDAGEN "UNDER ÅRET"

Ef 2:13-18

Freden

Om fred talar aposteln Paulus i brevet till efesierna. Han talar om en skiljemur som är nedriven, om en fiendskap som är dödad. Till att börja med handlade det om skiljemuren mellan judar och hedningar.

Paulus var själv uppfostrad som jude. Han hade fått lära sig att han tillhörde ett utvalt folk. Gud hade ingått ett särskilt förbund med detta folk. Han hade gett detta folk sin lag och sina löften, vilket skilde detta folk från alla andra. Dessa andra folk kallades hedningar. De stod "utanför" och förknippades ofta med avguderi, lösaktighet och okunnighet. Den stolte medborgaren i detta utvalda folk hade inte långt till förakt för "de andra", för de oomskurna, för hedningarna.

Profeten Jona, som fått befallning att predika för det hedniska folket i Nineve, kunde inte förstå varför han skulle bekymra sig om dessa hedningar, de som "inte ens kunde skilja på höger och vänster" (Jon 4:11).

Paulus skriver till den kristna församlingen i Efesos i Mindre Asien. De hade varit hedningar, men aposteln tilltalar dem som några som kommit nära, som fått medborgarskap med de heliga. Detta hade skett genom tro och dop.

Därmed riktar han indirekt en oerhörd utmaning till sina egna bröder efter köttet. Han fick också flera gånger smaka på den negativa reaktionen.

Samtidigt är hans budskap något som alla förnuftiga människor längtar efter, grunden för en hållbar fred.

Skiljemuren mellan folken, med början i den mur som skilde judar från andra folk, den skiljemuren är nedbruten, säger han. Inte så att lagen och det gamla förbundet bara är upphävt och förpassat till historien. Då vore apostelns ord en vacker tanke, men utan kraft. Folken vore fortfarande hänvisade till de egna försöken att stifta och hålla fred. Mänsklighetens historia visar övertydligt att en sådan fredsvilja inte räcker. Nationalism av olika slag och missbrukat ledarskap lämnar alltför ofta fåren i sticket. Något mera behövs. Utväljandet av Israels folk visar att Gud inte lämnat sin mänsklighet i sticket. Det Paulus här förkunnar är fullbordan av denna utkorelse. Den gudomliga omsorg som visats ett särskilt folk skall komma alla folk till del.

Privilegiet att få tillträde till den ende Fadern vidgas. Det omfattar både judar och hedningar. Aposteln förkunnar ett fredsbudskap både för dem som stod "långt borta", hedningarna, och för dem som stod "nära", judarna.

Men budskapet är mera än en vädjan, mera än en appell till förnuft, besinning och rättvisa, hur viktigt och nödvändigt det än är. Han förkunnar att något har hänt, något som har lagt grunden för fred. Vi hör det i några antydningar. "Ni som var långt borta har kommit nära, genom Kristi blod". Genom korset dödade han fiendskapen. Han talar inte bara om Kristi död, han antyder också uppståndelsen. Kristus har stiftat fred genom att skapa "en enda människa av de två, en ny människa". Denna nya människa är den nye Adam, stamfader till en ny mänsklighet, befriad från den fiendskap mellan bröder som den förste Adam lämnat efter sig.

Det är inte bara Kristi påsk som aposteln förkunnar. Han antyder också pingsten och den nya gemenskapen, kyrkan. "I en enda Ande kan både vi och ni nalkas Fadern". Vi anar den första pingstdagen, där folk av alla stammar och språk och härkomster förenas i en ny gemenskap. "Så är hedningarna inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har sitt hem hos Gud".

Det är denna fred som aposteln och kyrkan förkunnar. En stadig grund och ett ständigt uppdrag. Grunden är den källa ur vilken hela kyrkans fredsarbete rinner fram, från diplomati och försök att medla i konflikter, till tjänsten för de drabbade, liturgi och bön.

Skeptikern undrar. Varför bär det då inte mera frukt? Min motfråga lyder: Är det budskapet det är fel på? När vi påminns om att trons egna representanter ibland har svikit och blivit fredens fiender, får vi inte glömma att kyrkans helgon otaliga gånger i historien varit de enda verkligt effektiva medlarna i konflikter.

Fortfarande ljuder evangeliet om Kristus. Fortfarande fylls han av medlidande med människorna, eftersom de är som får utan herde.

Fortfarande sänder han ut sina tjänare att i ord och handling stifta fred. Han säger: "Saliga är de som stiftar fred, de skall kallas Guds söner."

De som lyssnar och lyder vet att den fiendskap som vi förfasar oss över hos de andra har en anknytningspunkt i det egna hjärtat. I människohjärtat börjar alla krig. Där övervinns också alla krig. Det är hjärtat som kan renas och vidgas, som ett brofäste för den slutliga freden.

Amen.