KYRKMÄSSA 2006

Kyrkan som människa - människan som kyrka

Invigningen av en kyrka är den största av fester. Dess liturgi hör till det mest dramatiska och förtätade som kyrkan förvaltar. I gångna tider tog en sådan liturgi 4-5 timmar. Efter andra världskriget, när en rad nya kyrkor skulle invigas, bad biskoparna att liturgin skulle förenklas och förkortas. När denna kyrka invigdes för elva år sedan tog invigningen styvt 2 timmar. Med den årliga kyrkmässan firar hon både sin födelsedag och sin bröllopsdag.

Kyrkan är djärv när hon vågar tala ett så konkret och materiellt språk, trots att det handlar om andliga och osynliga ting. Jesus lär oss i evangeliet (Joh 4:19-24) att vi inte är bundna till varken byggnader eller platser, varken det samariska Gerisim eller Jerusalm. Kristen tillbedjan sker i ande och sanning. Ändå vågar kyrkan avskilja, inviga och helga byggnader av sten och trä. Hon gör det för människans skull - och hon gör det med en gudomligt inspirerad pedagogik.

En kyrka invigs som om byggnaden vore en människa. Hon döps, konfirmeras, upplyses och vigs, som en brud med sin brudgum.

Biskopen bestänkte kyrkans väggar med helgat vatten. Därmed "döpte" han henne som en människa döps, för att renas från synden och helgas till en boning för Anden.

Kyrkan smordes med helig olja; de tolv apostlakorsen, där nu ljusen brinner, altarskivan och de fem korsen på altaret, symboler för Kristi fem sår. Allt smordes med den olja som tränger in i det den berör och därför symboliserar den helige Ande, som sänkte sig ner över Kristus och förblev i honom. Kyrkan "konfirmerades", som när en människa smörjes med krisma och tar emot Anden.

Kyrkan upplystes. Gudstjänsten började i en oupplyst kyrka. När ljusen för första gången tändes på altaret sade biskopen: "Må Kristi ljus lysa i hans kyrka, så att alla folk kan se sanningen i dess fullhet." Detta ljus tänds genom att Guds ord läses, förkunnas och tas emot i tro. Före den första bibliska läsningen höll biskopen upp lektionariet, boken med mässans läsningar, och sade: "Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum och må det öppna era sinnen för Kristi hemlighet". Kyrkan upplyses för att människan ska bli upplyst av trons ljus, befästas och stärkas i denna tro.

Kulmen på invigningen var firandet av den första heliga eukaristin. På altaret förenas himmel och jord. Genom Kristi ord i prästens mun sänker sig Guds helige Ande ner över de jordiska gåvorna för att förena sig med dem och förvandla dem. Föreningen fullbordas i den heliga kommunionen. I invigningsbönen liknas kyrkan vid en brud, som förenas med sin brudgum. Kyrkan vigdes till Kristi brud, för att människan ska förenas med sin brudgum, den levande och sanne Guden.

Kyrkan invigs som om hon vore en människa. Liturgin följer en väg mot ett mål. En rörelse av rening, upplysning och förening. Denna rörelse återkommer i varje liturgi, men den finns också i själva byggnaden. En östlig teolog, Maximos Confessor, munk och död som martyr år 662, säger att kyrkans byggnad är som en människa, med kropp, själ och ande. Kyrkans skepp är kroppen, hennes kor är själen och hennes altare är anden. Skeppet, ibland kallat långhuset, är platsen för de troende. Koret är platsen för liturgins tjänare, klerker och ministranter, i en klosterkyrka också för nunnor eller munkar. Altaret är kyrkans centrum, den plats där mysteriet firas och offret frambärs. I den långsmala gotiska katedralen är riktningen mot öster tydlig. Både arkitekturen och liturgin blir en väg och en vandring mot ett mål, altaret i öster. I denna kyrka är altaret mera i centrum. De troende kan hela tiden se och delta i det som sker vid altaret. Samtidigt som tabernaklet i kyrkans "absid" diskret antyder både slutmålet och den ständiga närvaron. Men det liturgiska firandet blir en rörelse mot centrum, en rörelse inåt. En vandring mot altaret och föreningen.

Också människan är skapad med ett centrum, hennes ande eller hennes hjärta. Men hon är inte bara ande. Hon är en enhet av kropp, själ och ande. För att kroppen skall förhärliga Gud genom sina lemmar och sina sinnen, behöver människan rätt bruka sin själ, med dess trefaldiga förmåga, minne, vilja och förnuft. Ännu djupare och innerst i människan finns hennes ande, platsen för det andliga äktenskapet och föreningen med sin brudgum och därmed med sin himmelske Fader. Där finner människan sig själv som Guds son eller dotter.

Med sin kropp och sina lemmar går människan till kyrkan. Med sin själ lyssnar hon och blir upplyst. Med sin ande förenas hon med Guds Ande. Målet är att människan ska helgas till hela sin varelse, med kropp, själ och ande. Så att människan blir en kyrka som förhärligar Gud.

Den moraliska kampen för att ersätta lasterna med dygder rymmer också en väg "inåt", från det kroppsliga, över det själsliga till det andliga. De "kroppsliga" lasterna, frosseri, orenhet och habegär, måste ersättas av måttlighet, renhet och förnöjsamhet. De "själsliga" lasterna, vrede, bedrövelse och leda måste lämna plats för mildhet, glädje och uthållighet. De "andliga" lasterna äregirighet och högmod med det starkaste av allt ödmjukheten. Lasterna är främmande ockupanter som förstör. Vägen "inåt" är inte något främmande. Det är vägen hem.

Maximos säger att människan är en mystisk kyrka. "Hon tänder sina aktiva krafter i sin kropps skepp. Hon bär fram tingens andliga väsen i sin själs kor, och på sin andes altare åkallar hon tystnaden i Guds Ord, den mäktiga stämma som övergår all kunskap. Så långt det är möjligt för människan förenar hon sig där med Gud, och blir präglad av hans flammande härlighet."

Amen.