21 SÖNDAGEN "UNDER ÅRET"

Jos 24:1-2a,15-17,18b Ef 5:21-32 Joh 6:60-69

Vägval

På den mänskliga vandringen möter vägskäl. Där människan måste välja. Väljer hon den ena vägen, så väljer hon bort den andra. Ett val är ofta förenat med vånda och så kallad beslutsångest. Det vore ju så mycket lindrigare om hon slapp välja, slapp ifrån att ta ställning. Barnet vill helst både äta kakan och ha den kvar. För en yngre generation har det blivit allt svårare att göra ett val som gäller hela livet. Någon har inbillat henne att hon då riskerar att missa något. Men erfarenheten visar att ett riktigt val hör till den mänskliga värdigheten, att det ger frihet och utvecklar kraft. Medan den som inte kan bestämma sig fastnar i sin egen obeslutsamhet, i sig själv. Hon får ju fortsätta att kretsa kring sig själv. Den som vill hålla alla dörrar öppna, har till slut ingen dörr alls att gå igenom. Den som aldrig gör en definitiv investering har till slut bara växelmynt kvar.

Israels folk ställdes inför ett val när de gått över floden Jordan och intagit det utlovade landet. Valet mellan att anpassa sig till de gudar som dyrkades där i landet, de kananeiska fruktbarhetsgudarna, eller att tjäna den Gud, som genom Mose uppenbarat sig för dem och som fört dem ut ur slaveriet i Egypten, den Gud som själv utvalt dem och slutit förbund med dem. Josua, Mose efterträdare och folkets ledare, församlar alla Israels stammar till Sikem och ställer dem inför det avgörande valet. "Utvälj åt er idag vem ni vill tjäna". Antingen amorĂ©ernas gudar här i landet eller den Herre som har fört er upp ur Egyptens land. De lokala gudarna kan verka lockande, inte heller var de särskilt krävande. De lovade fr.a. god skörd, kroppslig hälsa, släktets fortbestånd och hjälp mot jordiska fiender. Ungefär som våra gamla nordiska asagudar. I deras tjänst fick man utan hämningar leva ut sina kroppsliga behov, åtminstone om man var man. De var ofta identiska med naturens krafter och de var många. Trohet mot en enda Gud var inte så noga. Gränsen mellan religion och vidskepelse var också flytande.

För en tid sedan kunde man i den lokala tidningen läsa om hur en skola här på Österlen inledde den nya terminen med en "hednafest", hur skolan uppkallades efter en hednisk gud och som "dopgåva" fått en hästsko "för evig lycka". De gamla hedniska gudanamnen togs på nytt i bruk. När de kristna inslagen avskaffades i våra skolor för en generation sedan, sades det att skolan skulle stå neutral i religiösa frågor. Men Oden och Freja är väl knappast neutrala, varken för kristna eller för andra trosbekännare. Det kunde ju, om inte annat, finnas en muslimsk eller mosaisk bekännare bland barnen. Vad svarar man när någon frågar vad dessa gudar sysslade med? Är det tänkt bara som en muntration eller pågår det ett smygande religionsbyte?

När Israels folk ställdes inför valet tvekade de inte. "Bort det, att vi skulle överge Herren och tjäna andra gudar! Nej, Herren är vår Gud. Han är den som har fört oss och våra fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset och som har bevarat oss på hela den väg vi har vandrat. Därför vill vi också tjäna Herren. Ty han är vår Gud."

I evangeliet ställs också lärjungarna i ett vägskäl. Jesus hade undervisat om sig själv som Livets bröd och många tog anstöt av vad han sade. Han hade talat om att äta hans kött och dricka hans blod. Också många av hans lärjungar fann detta tal outhärdligt. "Vem står ut med att höra på honom?" Men Jesus gör ingenting för att lindra anstöten. Inte heller kyrkan tvekar att kalla nattvardens bröd och vin för Kristi kropp och blod. Trots risken för missförstånd vet hon att här finns något som inte är förhandlingsbart. Men det kan bara förstås genom tron. Förnuftet kan aldrig fatta det. Därför säger Jesus: "Det är Anden som ger liv." Köttet, dvs. människans egen förmåga, kan inte förstå eller ta emot det. Guds gåva i eukaristin är så stor att endast hans egen Ande kan öppna våra sinnen för att rätt ta emot den. Jesus försöker inte förklara eller argumentera. Trots att många av hans lärjungar drar sig tillbaka.

I det läget ställer han de tolv inför ett vägskäl. Han frågar: "Inte vill väl ni också gå er väg?" Som vanligt är det Petrus som svarar: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige." Det är trons vägval.

Det märkliga är att detta vägval både är en mänsklig handling, ett verkligt val, och samtidigt en gåva av Gud. Jesus har nyss sagt det: "Ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern." När människan väljer Jesus är det därför samtidigt en gåva hon tar emot. Trons gåva. Hon tror på den Herre som evangeliet förkunnar och vittnar om. Hon väljer att tro på honom och att lyda honom. Därmed kommer hon på rätt väg. Hon befrias från obeslutsamheten och återfår sin sanna identitet, vars tecken är glädje och frid. Evangeliet visar att det inte finns någon annan att gå till, att alla andra gudar är avgudar, som verkar lockande i början, men som sviker i nödens och dödens stund. Tron vet att vår Herre är den sanne Guden, som har det eviga livets ord, som är värd vår lydnad, vårt hjärtas förtroende och kärlek.

Den helige Benedikt ställer den blivande munken inför samma val när han uppmanar honom att "avsäga sig egenviljan och gripa lydnadens starka och härliga vapen för att gå i tjänst hos Herren Kristus, den sanne konungen" (prol. 3).

När vi förnyar vår tro, när vi håller ut i bönen, när vi överlåter oss på nytt och på nytt, då upptäcker vi att det hela tiden är hans Ande som drar oss, som frågar efter oss, som älskar oss med en ofattbar kärlek. Psalmisten gör sitt val: "Jag förblir alltid hos dig", och upptäcker då vad som egentligen sker: "Du leder mig efter ditt råd och skall sedan uppta mig med ära"(Ps 73:23f). Eller som vi sjöng i responsoriepsalmen: "När de rättfärdiga ropar, då hör Herren och räddar dem ur all deras nöd. Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och räddar dem som har en bedrövad ande".

Det är också vårt svar till alla som lockas av avgudarna, gamla eller nya. Herren är inte bara den sanne Guden. Han är också den barmhärtige, den som frågar efter vårt val därför att han älskar oss. Som nu frågar efter vårt instämmande i kyrkans bekännelse, för att i den heliga eukaristin ge oss av sig själv, sin egen offrade kropp och sitt utgjutna blod. "Smaka och se att Herren är god".

Amen.