22 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

5 Mos 4:1-2, 6-8 Jak 1:17-18, 21-22, 27 Mark 7:1-8,14-15, 21-23

Livets gåva

Människolivet är heligt och okränkbart. Våra lagar säger det. FN:s stadgar om de mänskliga rättigheterna likaså. Spontant anar vi det när människors liv kränks och skadas. Eftertanken bekräftar det. Människan tycks kunna det mesta, men här går gränsen. Livet är ingen produkt framställd av människor. Livet är en gåva. Gåvan måste ha en givare. Den klaraste motiveringen finner vi i det kristna evangeliet.

Vi hörde i andra läsningen ur Jakobs brev: "Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himlaljusens fader...". I kollektbönen bad vi: "Du kraftens Gud, från vilken alla goda gåvor kommer...". Det är trons ABC, samtidigt som det är stor konst att lära det.

Ingenting är självklart. Allt vi äger och har är gåvor, uttänkta och givna av en kärleksfull, generös Givare. Själva livet, först och främst, men också all tid vi får, varje dag är en gåva. Varje förmåga vi har, förmågan att röra sig, att se och höra, smaka, lukta och känna, allt är gåvor från en generös givare. Förmågan att minnas, att kunna se tillbaka och få en överblick över allt som livet givit oss. Förmågan att välja, den hisnande friheten som Gud givit oss, som vi ibland, när vi valt fel, gärna velat vara utan, men som ändå hör till människans förnämsta gåvor. Den allra största gåvan är förmågan att förstå, att kunna höra sanningen om våra liv som människor och, i evangeliets ljus, förstå att alltsammans är just detta, gåvor av vår himmelske Fader.

Slutsatsen är så enkel att bara ett barn kan förstå den. Människans kallelse är att besvara denna kärleksfulla gåva, att i tacksägelse ge tillbaka till Gud allt det hon fått. Vi ser det tydligt när ett barn har sin spontana glädje i att ge sina föräldrar förtroende, lydnad och kärlek.

Men, som vi väl vet och ofta vet bättre än det jag hittills sagt, människan kan trassla till det för sig, tron kan blekna bort eller aldrig få fäste, ibland under medverkan av människors dåliga föredöme och exempel. Sedan lång tid är den västerländska människan så medveten om allt sådant som hotar och skadar hennes liv, att hon lätt glömmer bort det jag kallat trons ABC, livet som en gudagåva. Men gåvan finns där, trots allt som tycks tala i motsatt riktning. Inte ens den egna synden eller den svåraste olycka kan omintetgöra Guds gåva. Inte ens det Jesus talar om i evangeliet, att synden fått gensvar och ett fäste i människans hjärta. Ända in i tankarna. Att den onda trängt så djupt in har motsvarighet i vad Gud gjorde för att rädda oss tillbaka till tacksägelsen. "Där synden blev större, där överflödade nåden än mer" (Rom 5:20). Han nöjde sig inte med att ge oss sin lag och sina bud. Han sände Son och sin Ande för att föda oss på nytt och ge oss tacksägelsen tillbaka. Förtroendet för honom som vår himmelske Fader, så att vi våra liv kan bli tacksägelse, gensvar på hans kärlek. Aposteln Jakob kallar det en "skörd han får från dem han har skapat". Gud har sått sin kärleks utsäde och våra liv är avsedda att genom tacksägelsen bli en skörd, en gengåva, till hans ära och vår egen salighet.

En gåva har inte nått sitt mål innan den har tagits emot. En gåva av kärlek väntar på gensvar. Sådan är ju kärleken, även om den inte tvingar. Vårt livs uppgift är att ge tillbaka den gåva vi fått och får. Därför bad vi i kollektbönen: "väck kärleken till liv i våra hjärtan...". Därför säger aposteln: "Frambär er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst." (Rom 12:1)

Ett hjälpmedel att väcka kärleken till liv är att minnas, att påminna oss alla de gåvor vi fått, både på det naturliga planet och genom den tro vi fått.

Vidare att med förståndet inse och tugga i oss att Guds kärlek har skapat oss och ger oss allt vi har och äger. Det är hans gåva som gång på gång fört oss tillbaka från våra irrvägar och på nytt förlåter oss alla synder. Att hans försyn leder oss också när vi minst anar det. En försyn som genom Jesu död och uppståndelse övervinner också de mörkaste krafterna.

Med viljan förnyar vi vårt gensvar, viljan att bli ordets görare, inte bara dess hörare, och upptäcker att det gensvaret är vår största glädje, i tro och barnslig förtröstan, i kärlek till Gud och till vår nästa.

Därför firar vi eukaristi. Det betyder tacksägelse. Koncentratet av hela livet, av hela tillvaron, försonat och förnyat i vår Herre Jesus Kristus.

Amen.