"Ett steg till... " – om människans väg mot målet

Människan är en varelse på väg, en vandrare, en pilgrim. Människan måste bli det hon är. Hon är inte färdig, men hela tiden i vardande, på väg att bli det hon bär på från första början. Det är vår övertygelse att hon är en människa, en person, redan från första ögonblicket. Det nyfödda barnet rymmer sitt livs hela hemlighet från första början. Ändå behövs hela livet för att utveckla och upptäcka det. Det gäller både på det mänskliga och det andliga planet. Den som döps och kommer till tro får hela gåvan redan vid starten, ändå behövs hela livet för att upptäcka vari dopet och tron består.

Ett tecken i tiden är vurmen för ungdomen med dess kraft och fysiska skönhet. När ungdomlighet ses som ett ideal, även för vuxna, har perspektivet kortats av. Man ser inte längre framåt, mot mognad och vishet, utan bakåt, mot en passerad fas i den mänskliga utvecklingen. När den yngre generationen inte längre ser upp till de vuxna, utan huvudsakligen lyssnar till jämnåriga, finns risken att de också stannar i den nödvändiga mognaden, att de förblir tonåringar. I vishetslitteraturen vet sig de vuxna ha ett ansvar gentemot barnen och de yngre: "Lyssna, min son, till din faders och din moders undervisning...". Vad de förmedlar är inte främst personlig kunskap, utan en gemensam erfarenhet, som de själva tagit emot. Andra Vatikankonciliet säger: "Världens framtid råkar i fara, om vi inte kan forma människor som äger större vishet".

Nu finns ytterligare tecken i tiden, "barn" till det jag antytt ovan, att man tidigt tröttnar på alla häftiga upplevelser och intryck, att man grips av likgiltighet och leda. Det "nya" tappar sin tjusning. Man har ju redan upplevt det mesta. I grunden beror det på att man inte längre ser något mål, varken målet att mogna som människa eller att sträva efter ett bättre samhälle och en rättvisare värld, ännu mindre att söka det slutliga målet hos Gud. Orsaken till att målet försvunnit ur sikte torde vara att man inte längre tror på någon begynnelse, på en skapelse. Skapelsen har reducerats till natur, som utvecklats och utvecklas ur sig själv. Den konsekventa materialismen, den som inte tror på annat än en "evig" materia, vilken utvecklas utan något mål, leder till ett evigt flöde, utan gränser, utan mening. Tillvaron blir ett ständigt "medialt brus". Man ställer inte frågor för att få svar, för att komma vidare, man pratar och tycker och uttrycker känslor. Många letar inte längre efter den rätta vägen. De har förlorat tron på att det finns en väg, eller aldrig hört att det finns en sådan. Vägen är ersatt av en evigt kretslopp, både när det gäller synen på omvärlden, men än mer i kretsandet kring det egna jaget. Den fasansfulla misstanken smyger sig på, att tillvarons innersta är - tomhet. Tillvaron förvandlas till ett virvlande vatten, där allting flyter, men utan riktning, eftersom det inte finns någon källa och inte heller något mål. - Aposteln har ett annat budskap när han vittnar om vår tro och säger: "Av honom och genom honom och till honom är allting" (Rom 11:36).

Det finns alltså goda skäl att meditera över människans väg och mognad, och att se denna väg som innesluten i hela tillvarons väg och mognad. Människan är ett mikrokosmos som återspeglar makrokosmos. Vår personliga "väg" är inskriven i den "stora" vägen. Vår personliga "berättelse", varje människas biografi, är inskriven i den stora "berättelsen", som vår tro upplyser oss om,. Guds väldiga plan med sin skapelse från dess begynnelse till dess fullbordan, en plan som koncentreras i hans särskilda tanke med människan och mänskligheten, och vars "nyckel" är Kristus, "medelpunkten och målet för människans hela historia" (Vat.II), han som vid kulmen av sitt liv säger: "När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig" (Joh 12:32).

Att det handlar om en "väg" ser vi många uttryck för i den bibliska historien. Abraham, den förste patriarken och alla troendes fader, kallades ut i det okända, bort från sitt eget land, sitt folk och sin släkt, mot ett okänt mål (Gen 12). Han fick inte i förväg veta hela vägsträckan. Vägen visades för honom stycke för stycke. Han fick vandra i tro på löftet om ett nytt land och att han skulle bli till välsignelse för många. Vi vet att han prövades och luttrades, att han fick den utlovade sonen först vid slutet av sitt jordeliv.

Israels folk befriades ur slaveriet i Egypten, men denna befrielsegärning blev början på en 40-årig vandring genom öknen, med både yttre och inre fiender. Det var en vandring mot ett mål, mot ett utlovat land.

Också när folket, många hundra år senare, hade deporterats till Babylonien och templet hade förstörts, fick de ge sig ut på vandring igen. Guds trofasthet kallade dem att återvända och ånyo bygga upp templet och förnya förbundet.

Profeterna fäller inte bara domen över folkets otrohet och synd. De pekar också framåt, mot ett nytt förbund, skrivet inte på stentavlor, utan i människornas hjärtan. Vägen visar sig också vara en väg "inåt", mot en allt intimare relation till och delaktighet i Gud. Detta skall äga rum genom att Gud själv blir delaktig av våra villkor, att han själv blir människa. Profeterna talar gåtfullt om en "Herrens tjänare", en kommande Messias, med drag både av Mose, David och Salomo, men också något vida därutöver. Löftet om Messias pekar framåt.

Också Jesus själv, det avgörande tecknet på att "han som sitter så högt, ändå ser ned så djupt" (Ps 113), han som kommit för att kalla syndare, tecknet på att Gud möter människan där hon är, också han kallar oss att gå en väg. Han kallar inte bara till tro, utan till efterföljelse och pekar hela tiden vidare. "Större ting skall du få se...", säger han till sina redan förundrade lärjungar (Joh 1:50). Han kallar sig själv inte bara sanningen och livet utan också vägen. Han går själv före för att bereda oss rum vid slutmålet.

De första kristna kallades helt enkelt "vägen" (Apg 9:2). Kyrkan kände igen sig i Israels folk vandringar, inte minst ökenvandringen, men nu har denna vandring inte längre en geografisk innebörd, utan har fått en djupare, andlig, betydelse. Fienderna är de andliga makterna och löfteslandet är Guds slutliga rike. Det Nya Förbundet fanns fördolt i det Gamla, men uppenbaras och fullbordas i det Nya. Hela kyrkan är ett pilgrimsfolk på vandring, samtidigt som varje enskild fullgör sin egen vandring, men nu i och tillsammans med detta folk. Med en banal bild: "Stig framåt i bussen", löd uppmaningen i äldre bussar, där man steg på på den bakre plattformen och successivt avancerade i bussen, för att stiga av framme i bussen. Både "bussen", Gudsfolket, och den enskilde lärjungen är på väg.

Aposteln talar ofta om sin egen väg, hur han brutit upp och sträcker sig mot det som ligger framför honom, han löper mot målet (Fil 3). Han talar om tillväxt och mognad, om att växa i insikt (Fil 1:9f), ja om att de troende skall bli fullvuxna och växa upp till Kristi fullhet (Ef 4:13).
Augustinus kända bön ger den teologiska grunden för detta växande. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli delaktiga av hans eviga väsen och "egenskaper", att gudomliggöras. Därav kommer vårt hjärtas innersta oro och längtan. Kyrkofadern ber: "Du, Herre, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig."

En annan kyrkofader, Gregorios av Nyssa, tar Mose uppstigande på berget Sinai som förebild för vår väg och vårt uppåtstigande:

".. den store Mose, som gjorde allt större framsteg, gjorde inte halt under sitt uppstigande eller satte någon gräns för sig på väg uppåt. Sedan han väl hade satt sin fot på den stege, på vilken Gud stod..., tog han alltid nästa steg och upphörde aldrig att stiga högre upp. Han fann alltid ett steg som var högre än det han nyss nått upp till.... Han strålade i härlighet. Och fastän han fått del av så stora upphöjelser, är han ännu fylld till bristningsgränsen av ett omättligt begär efter mer" (Gregorios av Nyssa: "Mose liv", s.112, 113).

"Ett steg till" - det är också en tröst. Det avgörande är inte hur långt vi har kommit och det är helt ointressant att jämföra sig med andra, allra minst att mena sig vara hopplöst efter. Vår tro säger oss att Gud är oändligt barmhärtig, att han stiger ner och hämtar oss precis där vi är, kanske som det vilsegångna fåret eller den borttappade penningen. Det enda som begärs är att vi inte vägrar att ta det första steget.

Inledning vid reträtt Mariavall 22-25/11 2001