30 SÖNDAGEN "UNDER ÅRET"

Jer 31:7-9 Heb 5:1-6 Mark 10:46-52

Hur en människa blir frälst

En blind man sitter vid vägkanten och tigger. Hans namn är Bartimaios. Han har suttit där många gånger förut. Platsen utanför Jerikos stadsport är strategiskt vald. Många människor passerar där, ut och in i staden. Sedan en tid har Bartimaios hört ryktena om en viss Jesus från Nasaret. Och det han hört har slagit rot i hans inre. Ett litet frö har börjat växa i hans hjärta, en förhoppning, en begynnande tro.

En dag när han sitter där får han höra att Jesus är på väg ut ur Jeriko. Han kommer tillsammans med sina lärjungar och en stor hop människor. Det är liv och rörelse. En stor folkhop rör sig inte ljudlöst. Bartimaios kan ingenting se. Men han hör och han kan ropa. Och det gör han, högt och ljudligt: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" Gång på gång. Folk i närheten försöker tysta honom. Då ropar han ännu högre: "Davids son, förbarma dig över mig!" Det är inget ofarligt rop. "Davids son", det är ju den befriare som folket väntar på. Det kunde bli gnistan för att tända upproret mot förtryckarna. Dessutom är det ofta pinsamt med en människa som ropar högt. Men Bartimaios låter sig inte tystas.

Och det märkliga händer. Jesus stannar på vägen. Hela folkhopen måste göra halt. Jesus har hört Bartimaios┬┤ rop och kallar honom till sig. Några skyndar fram till Bartimaios och förmedlar Jesu kallelse: "Var lugn. Stig upp, han kallar på dig". Och Bartimaios tvekar inte. Han kastar av sig manteln och springer fram till Jesus. Fortfarande ser han ingenting, men han hör Jesu fråga: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Rakt och enkelt ber Bartimaios: "Rabbouni, gör så att jag kan se igen." Då säger Jesus: "Gå, din tro har hjälpt dig." De orden är effektivare än den finaste laserstråle. Mannen får sin syn och följer Jesus på vägen.

Berättelsen om hur Bartimaios botas från sin blindhet är inte bara ett läkedomsunder. Det är också berättelsen om hur människan blir frälst. Som Bartimaios blev botad, så blir människan frälst. Det finns anledning att se närmare på denna händelse.

Bartimaios måste ha hört talas om Jesus. Och det han hört har väckt en begynnande tro. Ty tron får människan genom att höra och låta det hon hört slå rot. Också många andra har hört om Jesus. De är kanske nyfikna, rentav intresserade, men håller det på avstånd. Många skulle gärna vilja ha hans hjälp, på ena eller andra sättet, men utan att tro på honom själv. De aktar sig för att komma för nära. De avvaktar för att se hur det hela utvecklar sig. Det skulle inte falla dem in att bete sig som Bartimaios. Att ropa högt! Nej, tänker den försiktige, det är för riskabelt. Vad skall människor tänka?

Men Bartimaios ropade. I sin nöd och med den tro han hade, hur liten den än var. Hans nöd samverkade med hans tro. Han lät sig inte tystas ner. Varken av välmenande råd utifrån eller av de inre viskande rösterna inifrån: Akta dig, så att du inte blir besviken... Man kan ju ändå inte veta säkert... Och har du inte redan bett många gånger, utan att något har hänt...

Men tron ropar. Den tro som vågar se sin nöd och som anat att Jesus kan hjälpa. Nöden behöver inte vara kroppslig. Varje människa är i nöd bara genom att vara människa. På egen hand kan människan inte fullborda sitt liv. Utlämnad åt sig själv kastas hon mellan framgång och misslyckande, mellan övermod och uppgivenhet, mellan högmod och förtvivlan. Och grundorsaken till hennes nöd är att hon försöker klara av livet på egen hand, utan Gud. I början kan det se så bra ut, men så kommer motgångarna och snart skall hon dö. De flesta vill inte ens se det. De är blindare än Bartimaios.

Bartimaios försökte inte förneka sin nöd. Han ropar, utan att tveka eller skämmas. Utan att låta sig hindras av välmenande och världskloka råd. Så gör tron. Den erkänner sin nöd och vänder sig till Jesus. Och när Jesus frågar vad han vill, då ber han, rakt och enkelt.

Det är så enkelt att man måste vara som ett barn, för att förstå det och våga handla därefter. Många kämpar och sliter med sina liv. För att få ekonomin att gå ihop. För att fostra barnen och hålla ihop familjen. För att sköta om sin hälsa och må så bra som möjligt. Andra tar sin tro på allvar. De kämpar, men kan inte komma till ro. - De har glömt eller aldrig lärt sig trons ABC. Människan kan inte frälsa sig själv. Det var därför Gud sände sin Son. Om honom säger aposteln: "Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad" (Rom 10:13).

Det svåra är att det är så enkelt.

Att i tro åkalla Jesu namn är både det kristna livets början och dess fullbordan. Bartimaios fick sin syn, men därmed blev han också lärjunge och följde Jesus på vägen. Han gjorde inte som många gör när de fått hjälp i nöden. De tar emot hjälpen och glömmer hjälparen. De fortsätter livet på egen hand och är snart lika blinda igen. De glider tillbaka i mörkret. Med Bartimaios får vi be: "Herre, gör så att jag kan se igen." Gång på gång, i nöd och lycka, i nederlag och framgång, i varje ny situation, på vägen till den ständiga bönen. Både i kyrkans liturgi och i hjärtats kammare upprepas ständigt samma bön, som Bartimaios uttryckte den, eller i någon annan form. Jesusbönen är den mest kända: Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig syndare. Cassianus förmedlar ett alternativ: Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp.

Vi ber inte bara för att man skall be. Vi ber för att återfinna ljuset, för att förbli seende. Bönen kan vara trög och hjärtat mörkt. "Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv." (Ps 6:5) Hjärtat rymmer mycket motstånd och många konkurrenter, innan Jesus fått hela herraväldet. Gång på gång faller vi eller går vilse. Som psaltaren sjunger om Israels folk: "Några gick vilse i öde öknar, de fann ingen väg till bebodda städer. De var hungriga och törstiga och deras krafter sinade. Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål" (Ps 107). Gång på gång upprepas detta mönster i psalmen. Guds folk och den enskilde lärjungen känner igen sig. Och när vi minst anar det vidgar sig hjärtat. "Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig." (Ps 18:20) Klenmodet släpper sitt grepp och vi ser på nytt. Som en ren gåva. Som en doft, eller en fläkt eller en skymt av någon som hela tiden följer oss, men som vi är blinda för. Ändå är han där. Alla dagar. Och väntar på att få bönhöra oss.

Både nybörjaren och eremiten i öknen ber samma bön. Område efter område av den troendes liv måste läggas under Kristi herravälde. Varje andetag kan bli en bön och därmed en öppen dörr för Jesu Ande. När laster och bekymmer är utdrivna ur hjärtat, när det är rent, då älskar det och ser. "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud." När det inte finns något annat än denna bön i hjärtat, då är människan frälst.

Amen.