TRETTIOTREDJE SÖNDAGEN

Dan 12:1-3 Hebr 10:11-14,18 Mark 13:24-32

När nöden är som störst...

När vi ser oss omkring i världen och i vårt eget land, när vi hör om konflikter, milljöhot och farsoter, då är det lätt att gripas av rädsla och uppgivenhet, rentav panik. Det är som om de goda insatserna alltid saboteras av ett nytt ondskans anslag.

Inte heller evangeliet tycks ge näring åt någon framstegsoptimism. Tvärtom, talar det om tider av nöd, "vars like inte har funnits". Katolska Kyrkan är, till skillnad från sekterna, återhållsam med att måla upp något skräckscenario. Ändå lär oss den nyktra katekesen att det "före Kristi ankomst kommer en sista prövning som skall få mångas tro att vackla" (Katolska Kyrkans Katekes 675). Evangeliet räknar med en ond makt i tillvaron, som i de yttersta dagarna skall gå till ett slags generalangrepp mot kyrkan och de troende. Att kyrkan inte lämnas i fred utan är huvudmålet för angreppen är ett slags indirekt Gudsbevis. Ondskan vet att Kristus är dess huvudfiende och därför är konfrontationen oundviklig. Den högsta sanningen idag tycks vara att det inte finns någon sanning eller någon evigt gällande rätt. Därmed blir varje påminnelse om sanning och rätt ett utmanande och anstötligt tal. De fientliga makterna "gaddar sig samman mot Herren och hans Smorde" (Ps 2). "Den värsta religiösa irrläran", säger katekesen, "är den som kommer från Antikrist, det vill säga från en falsk messianism, där människan förhärligar sig själv i stället för Gud och hans Messias som kommit i människogestalt" (KKK 675).

Denna historiens kamp äger inte bara rum i de stora händelserna. Den pågår också i det egna hjärtat. Varje människa är ett kosmos i miniatyr. Varje människas historia rymmer något av hela mänsklighetens historia. Människan går mot döden, precis som historien går mot sitt slut. I människohjärtat finns inte bara okunnighet och svaghet. Där finns också ett motstånd mot att låta Kristus få hela herraväldet. Denna makt kan man inte resonera med. Den måste avvisas och få sin dom. Vilket vi gör i varje dop och i varje påskvaka, när vi tar avstånd från djävulen och det ondas lockelse.

Men evangeliet förkunnar något för oss som ingen framtidsprognos, varken optimistisk eller pessimistisk, kan säga: när nöden är som störst är Gud som närmast. När den stora aförödelsen tycks leda till total förintelse, då skall skapelsens Herre återkomma. Inte som ett barn i krubban. Inte som en mästare på GalilĂ©ens vägar. Utan som universums Herre, i stor makt och härlighet, för att döma levande och döda, för att sätta sigill på historien och för att upprätta sitt eviga rike. Evangeliet uttryckte det så: "han skall samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens gräns till himlens gräns".

Detta ligger bortom historien och får inte förväxlas med de framsteg som människor kan åstadkomma här i tiden. Inte ens med kyrkans försök att bygga upp och samarbeta med alla människor av god vilja, för att skapa försoning, solidaritet och fred. Guds rike är något mera än frukten av mänsklig strävan. Till slut är det Gud själv som suveränt upprättar sitt rike. Och det tycks ske mot bakgrund av den största nöd, där de flesta har gett upp hoppet.

Ändå svarar det på en fråga och en äkta längtan. Längtan efter rättvisa och sanning. Orättvisa och lögn skall inte få sista ordet, bara det näst sista. Tillvarons slutmål, Guds rike, är inte en salig glömska av en kaotisk värld. Evangeliet ger oss det i grunden trösterika budskapet att en dom skall fällas och en yttersta rättvisa skipas. Profeten Daniel förutsäger att de "som sover i mullen skall vakna upp, somliga till evigt liv, och somliga till vanära och evig skam". Allt som här i tiden varit insvept i dunkel skall dras fram i ljuset. Den yttersta tidens nöd liknas vid födslovåndorna hos en kvinna som skall föda. När hon har fött kommer hon inte längre ihåg sin smärta.

Det i förstone skrämmande talet om en yttersta dom är alltså i grunden ett glatt budskap. Ty det handlar inte om en kall och opersonlig rättvisa, inte om en abstrakt sanning, som skall bocka av felen. Evangeliet förkunnar att domaren är en person med mänskliga drag, en som står nära, alldeles utanför dörren. På andra sidan dörren till vårt jordiska liv och på andra sidan historiens dörr, för att öppna den på vid gavel för sitt rike. Domaren är en bekant, Marias son, Jesus Kristus, vår Herre.

I evangeliet hörde vi att allt skall förgå, utom Jesu ord. Men det är just detta ord vi lyssnar till. Redan nu sker domen. När vi lyssnar, också med hjärtats öra. När vi låter de egna och tomma orden tystna, då vidgas insikten och sikten klarnar. När våra egna ord går in under domen, när de dör, då övergår vi till livet, redan nu.

Den helige Benedictus regel talar inte mycket om Kristi återkomst vid historiens slut, men desto mera om hans ankomst i det dagliga livet, till och med när munkarna sover. "Därför skall munkarna alltid vara redo och när signalen ljuder ska de genast stiga upp och skynda till gudstjänsten" (RB 22). Det kan förvisso betyda viss möda, helst om man vill sova vidare utan att bli störd. Precis som man ogärna vill höra om Kristi återkomst, utan hellre förbli i sin egen privata lilla värld.

Den yttersta tidens vånda har sin motsvarighet dels i den egna trögheten och motståndet, lusten att hellre stanna i halvdunkel, drömmar och kompromisser. Men våndan motsvarar också allt det i våra liv som inte går som vi tänkt oss. Ingen förskonas från sjukdomar, motgångar, orättvisor och lidande. Historiens utopier och människans försök att bygga ett rike utan Gud vill ju aldrig riktigt lyckas. Människan har lika svårt att se och hantera den, som den nöd hon ser i världen runt omkring. Och ännu svårare att se den i evangeliets ljus. Men just där säger evangeliet: När ni ser allt detta hända, då vet ni att han är nära. När nöden är som störst är hjälpen som närmast. I varje nöd står Herren alldeles nära.

Problemet, också för många troende, är att människan gärna vill ha denna tröst, men samtidigt få fortsätta att hoppas på de egna projekten. Mycket måste röjas undan för att människan skall lära sig att hoppas på Gud. Och inte bara röjas undan. Det fåfänga hoppet måste dö. "Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp." (Ps 62:6-7) Det är därför den helige Benedictus uppmanar sina bröder att dagligen ha dödens hot för ögonen. För att föregripa döden och börja leva.

Kyrkan undervisar oss realistiskt om den yttersta tidens nöd. Hon känner vår personliga nöd och ger oss i varje mässa det som sammanfattar allt, Kristi död och uppståndelse. Hon ger det som tecken, kraft och föregripande. I varje mässa ber vi: "gör oss trygga i all oro, medan vi lever i hoppet om saligheten och väntar på Kristi återkomst".

Låt oss be om förnyat hopp, ett hopp som får bekymren och oron att blekna bort. Ett hopp som är väl grundat. Guds rike är nära.

Amen.