KRISTUS KONUNGENS DAG

Dan 7:13-14 Uppb 1:5-8 Joh 18:33b-37

Sanningens och kärlekens rike

Pilatus sitter på sin domartron och skall snart fälla dödsdomen över sin fånge. Jesus står inför sin domare, bunden, ensam. Vem har egentligen makten av de två? Att Pilatus har makt är uppenbart. Men Jesus beter sig inte som en vanlig fånge. Han tigger inte om nåd. Han talar om ett rike, och när han talar blir Pilatus osäker. Också Jesus tycks ha en slags makt. Men hur kan vi säga att Jesus har den större och avgörande makten? Hur förhåller sig hans rike och hans makt till den makt som Pilatus har?

Om vi jämför denna världens makthavare med Kristi makt, så märker vi snart skillnaden. Makthavarna har förvisso en makt, men den är begränsad. Världshistoriens största makthavare, en Belshassar, en Alexander, en Augustus, en Napoleon, en Stalin, har haft vidsträckt makt, men över ett begränsat antal folk och ett begränsat stycke land. Bara en församling i vårt katolska stift kan rymma över 30 nationaliteter. Om den "människa", som profeten Daniel såg i sin syn, vilket är en profetia om Kristus, om denne sägs det att "människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom".

Om alla historiens makthavare gäller att deras tid är begränsad och deras rike tar slut. Ju större maktmissbruk de har utövat, med desto större förskräckelse har deras välde krossats. Den kristna kyrkan växer, än idag, om än inte i västvärlden. Men om Kristi rike säger profeten att hans "välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och aldrig gå under".

Om dem som missbrukat sin makt gäller att de har tagit sig makt, ofta med våld. Kyrkans missionärer kan vittna om hur människor har sökt sig till henne. Om Kristus sägs det att han har fått makten. "Åt honom gavs makt, ära och herravälde."

En sista skillnad är att denna världens makthavare ofta är utan trovärdighet. Utan armeer och livvakter skulle de ofta inte ha levt så länge som de gjorde. Om Jesus sägs det att han är "det trovärdiga vittnet". Sanningen är förenad med kärleken. Hans makt och herravälde bygger inte bara på att han är den sanne Gudens Son, utan att han gav sitt liv för oss, att han "älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod".

Så här långt kunde de flesta förnuftiga människor hålla med. Vem vill invända något mot ett sanningens och kärlekens rike? Problemet är bara att det då stannar vid tankar och drömmar. När det blir konkret väcks också invändningarna. Där står han inför Pilatus, i denna världen, inför denna världens representant. Han har trätt in i vår värld och förkunnar att Guds rike är nära. Det är det rike som skymtar fram i evangeliets berättelser. Något som vittnar om en annan makt, en god makt. Han botar sjuka, han förlåter syndare, han mättar hungriga, han upprättar de nedböjda, han ger hopp åt de betryckta. Han till och med uppväcker från de döda. Han avslöjar lögnen och den falska läran, han täpper till munnen på hyckleri och religiöst högmod. Han kallar lärjungar och binder dem samman med sin lag, kärlekens lag. Men detta nya, denna märkliga makt ser vi bara då och då skymta fram. Det skapas inget världsligt rike, med honom själv som kung och hans apostlar som ministrar. Lärjungarna fick långsamt lära sig detta och lämna alla sådana drömmar. Denne konung visar sin största makt på korset, när han frivilligt går i döden för att upprätta sitt eviga rike.

När vi sedan läser och hör om "fortsättningen", om kyrkans tid, blir vi lätt förvirrade. Kyrkan fick ju så småningom också makt och anseende i denna världen. Så snart hon blandat ihop sin egentliga makt med världslig makt har den också lätt missbrukats och Kristi ansikte har fördunklats. Många har tagit det som förevändning att vända ryggen åt alltsammans. Ofta har man dömt ut kyrkan och trott att hennes tid var ute. Men kyrkan bär på en hemlighet. Kristus har lovat att aldrig överge henne. Nästan svårare att tro på än att Jesus var den han sade sig vara. Vi märker det i en skillnad mellan kyrkan och denna världens makthavare. De senare erkänner aldrig sina fel, åtminstone inte de allvarliga. Men kyrkan bekänner sina fel, sina misstag och synder, även om det kan sitta långt inne. Kyrkan vittnar om att hon ständigt kan bli ung på nytt, att hon bär gudsrikets krafter inom sig. Av sin Herre får hon möjligheten att börja om på nytt.

Guds rike tar sin början i människor. Jesus beskriver dessa människor när han står där inför Pilatus: "De som hör till sanningen", säger han, "de som lyssnar till hans röst". Så började det, med kallelsen till Petrus, Matteus, Maria Magdalena, purpurkrämerskan Lydia och de andra. De som hörde och som kände igen sanningen i Jesu ord. De gav honom sitt förtroende. De hade mycket att lära och först så småningom förstod de, ofta genom egna misstag och plågsamma erfarenheter. Men därmed hände något med dem. De fick del i hans makt. Han "har gjort oss till ett kungadöme och till präster", säger Uppenbarelseboken. De fick lära sig att leva på ett nytt sätt. I tjänst hos den sanne Konungen. De inte bara trodde på honom, de ville leva i hans efterföljd, med honom som föredöme och kraftkälla. De blev kungabarn, utrustade med sanningens spira, med vilken de kunde avslöja mörkret och den falska makten. De blev präster, befullmäktigade att frambära sina liv i tro, lydnad och kärlek.

Det nya tog sin början i deras hjärtan. "Guds rike är inom er", hade Jesus sagt. Men där stod också den svåraste kampen. Kampen för att driva ut de ockupanter som nästlat sig in och inte gav sig av frivilligt. De fick lära sig att leva av syndernas förlåtelse. Gång på gång. Trots att de ofta föll i samma synder igen. Omvändelse blev en daglig övning. Långsamt började någonting hända med dem, utan att de märkte det själva. De blev allt mera beroende av sin Herre och Konung. Ibland kunde hans drag skönjas i deras ansikten. Nu och då fick de en smak av det Jesus kallat Guds rike. Hans apostel hade beskrivit det så: "rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande" (Rom 14:17).

Tydligast skymtar detta rike fram i helgonen och martyrerna. De som visat att ont inte kan drivas ut med ont. Den större och härligare makten består i att förlåta och löna ont med gott. Att irritation och vrede kan ersättas med mildhet och saktmod, bedrövelse med hopp, avundsjuka med storsinthet, högmod med ödmjukhet. Inte ens plågor, lidande och död fick makt över medborgarna i Guds rike. Konungen i detta rike hade ju övervunnit människans värsta fiender, lögnen, synden och döden. Till och med den egna svagheten kunde bli till välsignelse.

Jesu egen svaghet inför Pilatus, förvandlas till en makt, som uppstår på tredje dagen och som gör honom till världsalltets Konung. Den makten utgjuts i våra hjärtan genom den helige Ande. För att bereda väg för Guds rike, ett rike som omfattar allt och alla. Vi föregriper det riket när vi firar dess måltid, den heliga eukaristin. I dagens prefation sjunger vi om detta rike: "sanningens och livets rike, helgelsens och nådens rike, rättvisans, fredens och kärlekens rike."
Amen.