FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

Mika 5:1-4a Hebr 10:5-10 Luk 1:39-45

I dag och i morgon

I år sammanfaller fjärde söndagen i advent med julafton. Liturgiskt sett är det fortfarande advent, men alldeles på tröskeln till julen. Adventstidens sista dag präglas av det vi väntar på, men det är först genom midnattens mässa som julen är här. Kulmen nås vid juldagens högmässa. Julaftonens liturgi präglas av denna närhet, utan att ta ut någonting i förskott. Liturgin, kyrkans alldeles eget språk, fångar detta i en liten vers som ständigt återkommer just idag. "I dag ska ni förnimma att Herren kommer, och i morgon skall ni se hans härlighet." Redan idag förnimmer hon. Hon lyssnar, smakar, känner och luktar. Men först i morgon ser hon. Kyrkan har inte hämtat denna vers i luften. Hon har upptäckt den i den heliga historien, i Guds handlande med sitt utvalda folk.

När Israels barn hade dragit ut ur Egypten och slagit läger i öknen, började folket knota över bristen på mat. De längtade tillbaka till köttgrytorna i Egypten. De fruktade att svälta ihjäl, trots alla tecken på Herrens omsorg och väldiga kraft. Herren talar till Mose och Aron och dessa förmedlar budskapet till folket: "I kväll skall ni förnimma att Herren kommer, och i morgon skall ni se hans härlighet." (2 Mos 16:6-7) Så blev det också, högst konkret. På kvällen kom det vaktlar, ett slags fåglar som kunde tillagas, och på morgonen var marken täckt av manna, det bröd som blev folkets näring under vandringen genom öknen mot det utlovade landet.

I dag och i morgon. Det mänskliga livet levs i dag. Men utan ett hopp om morgondagen fattas det viktigaste. Idag skall ni förnimma, i morgon skall ni se. Människan har en kropp. Hon har kroppsliga behov. Hon behöver förnimma, smaka, lukta och känna. Men hon är också något mera. Utan detta mera, förvandlas behoven till begär och hon förslavas.

Samma närhet och förnimmelse hör vi om i dagens evangelium. Elisabet, prästen Sakarias hustru, får besök av sin unga släkting från Nasaret. Båda kvinnorna är havande. Den yngre har skyndat till den äldre för att söka skydd och stöd. Deras havandeskap rymmer ofattbara hemligheter, samtidigt som det är något högst förnimbart och kroppsligt. När Elisabet hör Marias hälsning förnimmer hon något högst konkret. Barnet i hennes sköte sparkar till. Hon fylls av helig Ande berättar evangelisten och ropar med hög röst. Hon använder de ord som sedan ska användas av miljoner troende: "Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt." Barnet i hennes sköte är förelöparen Johannes Döparen. Redan som barn känner han igen det barn som Maria bär. Utan ord avger han ett första vittnesbörd. Senare ska han peka på honom och säga: "Se, Guds lamm." Idag skall ni förnimma, i morgon skall ni se.

Marias besök hos Elisabet bekräftar ordet ur Uppenbarelseboken: "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig" (Upp 3:20).

Elisabet tog emot Marias hälsning och öppnade dörren för henne. Därmed tog hon också emot det barn Maria bar. Därigenom bekräftas Elisabets egen kallelse och hemlighet. Barnet i hennes sköte spritter till. I förnimmelsen finns en osynlig verklighet. Den helige Ande utför sitt verk. Den Ande som kommit över Maria upplyser också Elisabet, och så möter de varandra och kan stödja och bekräfta varandra och sina respektive kallelser. De konfirmerar varandra. I och genom den helige Ande.

Idag skall ni förnimma, i morgon skall ni se. Julen är lika nära som när Maria stod framför Elisabets dörr. Liksom Maria bar sitt barn över tröskeln till Elisabets hus, så bär kyrkan julens budskap över tröskeln in i våra hus och våra liv. Kyrkan bär på samma dyrbara gåva som Maria. Och människan får som Elisabet öppna dörren och ta emot den gåva Maria och kyrkan bär till oss. Det står uttryckligen: "När Elisabet hörde Marias hälsning, sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande." Gåvan kommer in i våra hjärtan genom örat, när att vi lyssnar, i stillhet. Så hade det också varit för Maria. Hon blev havande genom örat. "Se, jag står för dörren och klappar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, så skall jag gå in till honom".

Då Elisabet lyssnade sparkade barnet till i hennes liv. Något i människans innersta bekräftar det ord hon lyssnar till. Mönstret upprepas i varje sakrament. Vi lyssnar och förnimmer för att se. "Anden vittnar med vår ande", säger aposteln (Rom 8:16). Den ande vi bär i vårt innersta spritter till i oss av fröjd. "Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras när de får säd och vin i överflöd" (Ps 4). Hjärtat vidgar sig och vi anar att det barn Maria bär inte är vilket barn som helst, utan vår och hela tillvarons Herre. Samtidigt som människan, i likhet med Elisabet, finner gensvaret i sitt eget innersta. Och därmed nyckeln till sitt eget livs kallelse och glädje. Med Elisabet får hon förundras: "Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig?" Redan i sin moders liv kallas Marias barn för Herre, Kyrios.

Så ger oss Marias besök hos Elisabet och hennes mottagande av sin gäst ett mönster både för vårt julfirande och för hela vårt liv. "I dag ska ni förnimma att Herren kommer, och i morgon skall ni se hans härlighet."

Amen.