JULDAGEN

Jes 52:7-10 Heb 1:1-6 Joh 1:1-18

Härlighetens fortsättning

"Vi såg hans härlighet." Evangelisten Johannes vittnar om vad han sett. I sitt brev säger han att han att han både hört, sett och tagit på det med sina händer. (1 Joh 1:1) Samtidigt är det just detta konkreta, detta kroppsliga, som vår tanke inte kan fatta och förstå. Den oändligt upphöjde blir ett foster och föds som ett barn. Den Evige, som skapat tiden och rummet, går själv in i tidens och rummets begränsning, vid en bestämd tidpunkt i historien, på en bestämd plats i geografin. Skulle den "som möter upp himmelens vidd med sina utspända fingrar" (Jes 40:12), nu som ett hungrigt barn gripa efter sin moders bröst? Skulle den som tronar på himmelens skyar med jorden som sin fotapall, lindas och läggas i en djurkrubba? - Tanken slinter, när vi försöker fatta det. Och inte blir det lättare om vi vänder på perspektivet och utgår från det människobarn vi ser. Skulle alltings "herravälde" vila på detta barns skuldror, som vi hörde i introitus? Är det försvarligt att kalla detta barn "Väldig Gud, Evig fader" (Jes 9:6), som vi hörde i natt? Låt vara att han växte till och fylldes av "styrka och vishet" (Luk 2:40). Den mänskliga svagheten och sårbarheten följde honom. Han blev avvisad och dödad. Utanför härbärget föddes han. Utanför staden blev han korsfäst. Härligheten blir inte bara dold utan intensifierad.

Ändå är detta den kristna tron. Gud blir människa, och förblir ändå Gud. Tron och tanken frestas att lösa upp den anstötliga konkretionen. Då hamnar vi ett av två diken. Antingen betvivlas Kristi sanna mänsklighet. Man tänker att han bara hade ett sken av mänsklighet, att han var en "förklädd Gud", att han bara liknade en människa. Eller också förnekas hans gudomlighet och Kristus reduceras till en människa, låt vara den störste. I detta dike mumlar man otydligt om Jesus som den störste av profeter, men tar själv anstöt av kyrkans tro på honom som "sann Gud av sann Gud".

Tron på Kristus blir en teoretisk fråga för seminarier och spekulationer om vi bortser från varför Gud blev människa. Evangelisten Johannes antyder svaret: "Åt dem som tog emot honom gav han makten (rätten) att bli Guds barn." Avsikten med att Gud blivit människa är att göra oss människor till Guds barn. Han vill dela sin härlighet med oss. Det är julens saliga utbyte och samtidigt trons väg att förstå. Guds Son blir människa, för att människan skall gudomliggöras. Han blir vår broder och ger oss därmed rätten att få samme Fader som han har. Den uppståndne säger: "Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud" (Joh 20:17). Med honom vågar vi säga: Fader vår... Han blir fattig för att göra oss rika. Han antog det som är vårt, våra begränsade jordiska villkor: möda, sorg, hunger, törst, smärta och död, för att ge oss det som är hans: kraft, glädje, frid, salighet och gudomlig härlighet. Som vi skall sjunga i prefationen: "Ditt eviga Ord blir dödlig människa, som vi, och vi människor får del av din gudomliga härlighet." Detta övergår den ursprungliga paradisiska lyckan. I kollektbönen hörde vi att Gud inte bara skapat oss på ett underbart sätt, utan "ännu underbarare" återställt sin bild i oss.

När målet är så stort, måste också, för att tala som ett barn, åtgärden vara därefter. När Gud vill förena oss med sitt eget gudomliga liv, måste han själv stiga ner och "hämta upp oss" från den plats där vi befinner oss. Han föddes av kvinna för att vi skulle födas av Gud. Därför är det vårt nya liv, vår nya födelse, nova nativitas, vi firar denna dag. Hans härlighet föds i vår bräckliga, mänskliga natur. Den föds för att växa till och förvandla oss. Aposteln formulerar det: "Vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden." (2 Kor 3:18)

Här ligger både det förunderliga och det plågsamma. Det förunderliga är att Herren har så stor tilltro till sina lärjungar, trots att han så väl känner deras svaghet. Löftet från julaftonens liturgi får en ny innebörd. "I morgon skall ni få se hans härlighet." I morgon, det är den dag när lärjungen flyttat all sin förtröstan till Herren. När hon står på botten av eget elände, men ändå reser sig i tron på Herrens nåd och barmhärtighet. "Jag har ingenting men äger allt", säger aposteln. (2 Kor 6:10) Så länge hon tror att hon har något eget, något att berömma sig av, förblir hon fattig, vacklande, vankelmodig och villrådig. Härligheten i henne förblir dold. Den kan bara lysa fram när det inte finns något eget kvar. Också i våra bekymmer för familj och vänner, för världen och alla dess konflikter. När det ser som mest hopplöst ut med en tredskande broder då satsar Benedictus allt på ett enda kort, bönen, "så att Herren, som förmår allt, ger hälsa åt den sjuke brodern" (RB 28:5). Julen får sin fullbordan i påsken. Julens heliga utbyte fullbordas när den som dött från det egna väcks till ett nytt liv. Mörkret kunde inte få makt över den härlighet som framgick ur graven. I morgon skall du få se hans härlighet.

Det börjar redan nu. Varje dag blir en "morgondag". Varje omvändelse får solen att gå upp på nytt. Det börjar idag, denna det nya livets födelsedag. Påven Leo den Store säger i sin kända julpredikan: "Nu när det är livets födelsedag får ingen sorg finnas. För oss alla finns ett och samma skäl till denna glädje. Eftersom vår Herre, som har krossat synden och döden inte fann någon enda fri från skuld, kom han för att befria alla." Eller som vi sjöng i en av julens mest kända hymner: "Vem vill ej älska den som så har älskat?" Kom låt oss tillbedja honom.

Amen.