TREDJE SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 61:1-2a,10-11 1 Thess 5:16-24 Joh 1:6-8,19-28

Närhetens glädje

Under adventstiden sägs det ibland att man inte ska ta ut glädjen i förskott. Men dagens liturgi tycks inte lyda den förmaningen. Så gott som alla texter talar om glädje. Kollektbönen talade om "den glädje du bereder oss". I första läsningen förkunnade profeten ett "glädjens budskap för de ödmjuka." I versen före evangeliet sjöng vi om "ett glädjebud". I episteln uppmanar oss aposteln att "alltid vara glada". Varför rymmer adventstiden så mycket glädje? Det är samma fråga som väcks när fastekapitlet i Benedikts regel visar sig tala mer om glädje än något annat kapitel i regeln. Vad är det för förväntansfull glädje som advents- och fastetiden vittnar om?

Förberedelsen föregriper det som förbereds. Förelöparen låter oss ana den som kommer efter. Förelöparen är inte Messias. Men när förelöparen är där, då är också Messias nära. Både i tiden och i rummet. Som Johannes säger vid ett annat tillfälle: "Mitt ibland er står en som ni inte känner" (Joh 1:26). Eller som när Emmauslärjungarna går tillsammans med Jesus och deras hjärtan blir brinnande utan att de känner igen honom. Det är närhetens glädjekälla. Det gäller naturligtvis året runt, men blir särskilt tydligt i advent. Det ropas inte ut på torgen. Marta viskar till sin syster Maria: "Mästaren är här och kallar på dig" (Joh 11:28). Det säger inte mera än vad som är sant. Men heller inte mindre. Kristus är ännu inte synligt närvarande, men han är nära.

Detta upphäver inte beredelsens nödvändighet. Vi är inte framme förrän vi är framme. Vi måste gå vägen innan vi når målet. Vi måste kämpa innan vi når fram till vilan. Vi måste sörja och gråta innan vi får le och jubla. "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild." (1 Kor 13:12). Med hela skapelsen suckar vi som i födslovåndor. I hoppet är vi räddade (Rom 8). Herren döljer sig som bakom en slöja. Men han är nära.

Aposteln uppmanar oss till glädje. Gläd er alltid i Herren. Det är inget billigt budskap från någon som har sitt på det torra. Paulus sitter i fängelse när han skriver. Mitt i alla sina svårigheter kan han glädja sig. Han bekräftar psalmistens ord: "Nära är de som jagar efter skändligheter... Nära är också du, Herre" (Ps 119:150f).

Aposteln blir konkret. "Be ständigt och tacka hela tiden Gud." Ingenting i livet är självklart, ännu mindre finns det någonting som människan kan kräva. Allt är gåva. Vartenda andetag och varje steg vi tar. Allt vi ser och allt vi möter rymmer en hemlig närvaro. När människan glömmer det, glider hon ut i illusioner och overklighet. Hon söker på fel ställe och blir frånvarande. Hon är inte längre hemma i sitt eget hus. När Herren knackar på dörren är hon borta, kidnappad och bortrövad av illusioner, bekymmer och begär. Hon märker inte vem som är nära. "Du var i mig", säger Augustinus i en bön, "men jag var utanför mig". Därför måste hon lugnt men bestämt lägga undan bekymren och återvända till bönens och tacksägelsens verklighet. För att upptäcka vem som är nära. Som profeten sade: "Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa".

Det betyder inte att den yttre verkligheten förändras. Men det är skillnad på att bekymra sig och att be. Bekymren går i cirkel och kretsar kring det egna jagets overklighet, men bönen vänder sig till Gud. "Låt Herren veta alla era önskningar", säger aposteln. Löftet besannas: "Herren är nära alla dem som åkallar honom" (Ps 145:18). Allra störst blir glädjen när människan ångrar och sörjer över sina synder. Den sunda ångern är också den bästa medicinen mot bedrövelse, klenmod och självömkan: "Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta" (Ps 34:19). Tveka inte att göra en uppriktig adventsbikt. Den leder ut ur grådiset och in i verkligheten. Profeten säger att också universums Herre själv deltar i glädjen: "Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel" (Sef 3:17).

Ur detta följer den konkreta lydnadens glädje. Dela med dig till dem som lider nöd. Nöden är verklig. Det du inte kan göra själv kan du låta andra förmedla. Den katolska rörelsen Respekt är en sakkunnig förmedlare av hjälp och stöd till dem vars liv hotas eller sargats. (Livets fond: Pg 429 70 08-7)

Paulus manade de kristna att alltid vara glada. Det kan låta ovant att bli uppmanad till glädje. Maningen bygger på vissheten om Herrens närhet. Det går att öva sig i den glädjen. Ty glädjen är både en gåva och en dygd. När missmod eller bekymmer hotar att ta över. "Frukta inte, Sion, låt ej modet falla". Att öva sig i den glädjen, som de första munkarna gjorde genom att upprepa ett bibelord ständigt på nytt. Att ersätta de onda tankarna med goda. De onda och tröga gärningarna med goda och ivriga. Väl grundade i tron. "Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus".

Herrens är nära, det är grunden till glädjen. Som vi skall sjunga i prefationen: "Redan nu ger han oss en försmak av sin födelses mysterium för att han skall finna oss vakande och bedjande och uppfyllda av jubel när han kommer."

Amen.