Nyårsdagen 2005

Du slungade mig i djupet, mitt i havet…

Katastrofen kring Indiska Oceanen når runt hela jordens krets. Alla är på något sätt drabbade av dess väldiga svallvågor. Mänskliga ord kan inte få grepp om vad som hänt, ännu mindre förstå det. Man kan uppröras över att hjälpåtgärder inte kom i gång tillräckligt snabbt, men i detta fall handlar det ju ytterst inte om mänskig orätt. En jordbävning utlöser förödande svallvågor, som raserar och föröder, men som framför allt drar med sig människor i djupet.

Har kristen tro något att säga inför en sådan ohygglig katastrof? Något utöver det som alla kan enas om av hjälp, empati och tröst?

I Den Heliga Skrift är vatten inte bara något positivt och livgivande. Vatten representerar också tillvarons kaosmakter, inte minst i Psaltaren. "Dödens bränningar omgav mig - klagar psalmisten - förödelsens stormflod skämde mig." Den drabbade tvekar inte att ropa ut sin förtvivlan: "Dödsrikets snaror omgav mig, framför mig väntade dödens fällor. I min förtvivlan klagade jag för Herren, ropade jag till min Gud." (Ps 18:5-7)

I en annan psalm märker man att de hotande vattnen också kan vara en bild för andra makter, mänskliga eller andliga fiender. Psalmisten ber: "Många är de som vill förgöra mig, som är mina fiender utan skäl… Låt inte strömmen dra ner mig och djupet uppsluka mig." (Ps 69: 5, 16) Vi märker att inte bara den som drabbats av naturens svallvågor är drabbad. Varje plågad och lidande människa kan känna igen sig. Ja, var och en som vill leva helt och fullt. Bedjaren är indragen i en kamp på liv och död. Vem är det psalmisten talar om?

I profeten Jonas bok har bedjaren slungats ända ner i dödsriket: "Du slungade mig i djupet, mitt i havet, där strömmarna fångade mig. Alla dina brottsjöar slog samman över mitt huvud. Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen?" (Jona 2) Är det bara sig själv profeten Jona talar om?

När människorna begär av Jesus att han skall göra ett tecken, svarar han med att hänvisa till det han kallar Jona-tecknet. "Liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter." Den som ropar i vattnens och dödens djup är därmed inte bara den drabbade människan. Det är också Jesus själv. Genom sin död och sitt nedstigande till dödsriket har han gjort alla drabbade människors rop till sitt eget rop. Han bad själv psaltarens ord: "Dödsrikets snaror omgav mig… i min förtvivlan ropade jag till min Gud." På korset hör vi samma rop: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Också det taget ur psaltaren (Ps 22).

När vi säger att profeterna var förebilder till Jesus så är det för lite sagt. Jesus var inte bara med dem. Han var i dem, som han var med vid Abels och Isaks offer. Det var han som följde folket genom Röda havets vatten. Han var också med profeten Jona i havets djup.

Naturkatastrofen vid Indiska oceanen har snabbt fört oss från jul till påsk. Från Guds människoblivande till hans död och uppståndelse. Genom att han själv blev människa har han visat sin solidaritet med varje människa, särskilt med de svårast drabbade och prövade, sin delaktighet i varje människas liv. Genom sin bön delade han alla sörjande och plågade människors rop. Genom sin död och sitt nedstigande i dödsriket har han själv låtit sig dras ner i dödsrikets fasansfulla djup. För att öppna dess portar. Samme apostel som lärt oss att det gudomiga Ordet är nyckeln till varje människas liv (Joh 1:3), har också lärt oss att hans död och uppståndelse försonat inte bara våra, utan hela världens synder (1 Joh 2:2).

De psaltarpsalmer vi hänvisat till rymmer därför också en antydan om fortsättningen. En fortsättning som fullbordas i Kristi eget liv, i hans uppståndelse. Den första psalm vi citerade, psalm 18, fortsätter: "Från höjden fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten, Han räddade mig från mäktiga fiender, från motståndare som var starkare än jag… Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig." (Ps 18:17-20)

Också profeten Jona fortsätter, när han sjunkit ner till det "land vars portar skulle reglas bakom honom för evigt": "Men du gav mig liv, o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven… Min bön nådde dig, nådde ditt heliga tempel."

Jesus hänvisar till Jona-tecknet, till det tecken som är han själv, hans sanslösa kärlek till varje människa, hans död och uppståndelse. Han gör det för att ge oss tro, hopp och kärlek.

Kärleken är alltid konkret. Vår biskop har uppmanat alla katolska församlingar att kollekten på Trettondedag jul skall tillfalla Caritas och dess arbete för katastrofens offer. Att trösta de sörjande tillhör de kristna barmhärtighetsverken.

Hoppet - dess språk är bönen. Den som saknar hopp får hjälp av bönen. Den som saknar ord hänvisas till Psaltaren. Bönen förenar bedjaren med dem som drabbats. "Ingen lever för sin egen skull - säger aposteln - och ingen dör för sin egen skull." (Rom 11:7) Kyrkans viktigaste insats är hennes bön. Hennes starkaste bön är den heliga mässans offer, tecknet på Kristi seger över kaos och död.

Tron - Jesus talade om det onda och trolösa släkte som begär tecken. "Det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet." Är det för att öppna våra ögon för Jonas´ tecken som han tillåter de fasansfulla strömmarna? För att öppna våra blinda ögon för Guds oändliga barmhärtighet i hans älskade Son, Jesus Kristus, som vill att vi skall dö och uppstå med honom?

Amen.