Heliga kläder — finns det?

Inledningsord vid utställningen
HELIGA KLÄDER
i Klostermuseet i Ystad
28 april 2004

Finns det heliga kläder? Är vissa kläder heligare än andra?
Att vissa kläder är vackrare än andra vågar man nog säga, men heligare? Än en gång har detta museum ställt en fråga som, om vi tänker efter, inte är så lätt att besvara.

"Kläderna gör mannen." Så lyder redan det antika talesättet. För att inte tala om kvinnan. Människans kläder har en förmåga att fånga uppmärksamheten, både hos den som ser dem och hos den som bär dem. Klädfrågan har följt människan genom historien, från Adam och Eva i paradiset till dagens modevisningar. Människans klädedräkt återspeglar inte bara klädmodet, utan också värderingar, social status och inte så sällan hennes fåfänga. Bibeln berättar inte bara om Johannes Döparens kärva kamelhårsmantel. Jesus själv hänvisar till kung Salomos praktfulla kläder (Matteus 6:29). Aposteln Paulus säger att vi ska klä oss i den nya människans rättfärdighet och helighet (Efes 4:24). Maningen vore meningslös om kläder bara är till för att skyla vår nakenhet och skydda mot kyla. Kläderna ger signaler, de har en teckenkaraktär, de säger något om den som bär dem. Också den som går medvetet slarvigt klädd säger något med sina kläder. Det är förvisso lätt att säga för mycket med kläderna, eller att säga fel saker. Men vi kommer inte ifrån att kläder säger något.

Inte heller kyrkan har kunnat bortse från detta, trots att hon vet om riskerna. Jesu grundläggande maning, formulerad som en fråga, lyder: Varför bekymrar ni er för kläder? Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av liljorna på marken, eller som blommorna i klostergårdens rosarium, som vi nyss beundrat.

Samma grundhållning ger den helige Benedictus i sin klosterregel. Munkarna ska inte klaga över färgen eller grovleken utan vara nöjda med det man kan finna på platsen där man bor och kan köpa till billigaste pris. Allt överflöd skall dras in. Däremot ska kläderna ha rätt mått och vara avpassade för dem som bär dem. Dessutom skall de vara av något bättre kvalitet för dem som skickas ut på resa (Den Helige Benedictus Regel kap. 55).

Enkelhet, inget "sär-skilt" och fr.a. inget prål, det är grundhållningen. Ändå kommer inte ens Benedictus undan klädernas teckenfunktion. Slarvig och ovårdad klädsel är inte något ideal och munken på resa representerar inte bara sig själv. Men redan på munkfaderns tid, 500-talet, fanns ett plagg, den s.k. kukullan, en slags mantel med påsydd huva, som signalerade att den som bar den var munk. Den ges idag åt munken när han avlägger sina slutliga löften och används vid de större gudstjänsterna.
Också kyrkan tvingas tidigt acceptera att kläderna har en teckenfunktion, inte minst liturgiska kläder. De som ledde gudstjänsten fick inte vara klädda hur som helst. De var i den funktionen inte privatpersoner. De representerade kyrkan och hennes tro. I de centrala sakramentala handlingarna är, enligt katolsk tro, prästen en ikon, en bild, för Kristus, den egentlige liturgen. De liturgiska kläderna skall dra uppmärksamheten från hans person till den han representerar. Klädernas teckenfunktion från det vanliga mänskliga livet har tagits in i kyrkan och "kristnats".

Under medeltiden förses de liturgiska plaggen med tydliga kristna symboler eller bilder. Ofta broderade med osannolik noggrannhet och kärlek, och dessutom kostbara. Som ett uttryck för Marias slöseri med sin nardus över Jesu fötter. Det överflöd som fick Judas att reagera. (Johannes 12)

Egentligen utgör sådana bilder och symboler ett slags "övertydlighet", en symbol i symbolen. Bilden vill förklara vad kläderna själva skulle beteckna. Som när hostian, nattvardsbrödet, förses med ett kors eller ett krucifix. Det egentliga tecknet är ju brödet.
Sammanhanget är avgörande. Liturgiska kläder bärs i gudstjänsten. Och kyrkans liturgi var från början präglad av åminnelse, tacksägelse och tillbedjan. Banalitet och fulhet skulle ge fel signaler. Endast det bästa kan vara gott nog, och det skönaste. Kyrkans kläder måste motsvara liturgins egenart och skönhet. Trots risker för prålighet och fåfänga.

Ett riktmärke, använt i den katolska kyrkans senaste liturgireform (Andra Vatikankonciliet 1962-65), sammanfattas i två ord: nobilis simplicitas, ädel enkelhet. När skönheten sväller och glömmer enkelheten blir den prålig. När enkelheten nonchalerar skönheten blir den banal, ful. Hemligheten ligger i enheten mellan ädelhet och enkelhet. Det som förenar dessa två måste finnas både hos den som gör kläderna och hos den som bär dem. Hemligheten ligger i att det sker till Guds ära. Så svårt är det, och så enkelt.
De vackraste konstverken i kyrkans skattkammare vittnar om denna hemlighet. Då blev de också, liksom i förbifarten, sköna. Det gäller all slags kyrklig konst, arkitektur, musik, måleri, skulptur och textilier. Konsten pekar ut över sig själv. Den är ödmjuk. Så löd ju den helige Birgittas devis för sin klosterkyrka: "Av slät gärning, ödmjuk och stark." Konsten ska vara liturgins ödmjuka tjänarinna och därigenom leda sinnet i rätt riktning, öppna det för "den skönaste bland människors barn" (Psaltaren 45:3), för honom som är all skönhets källa och upphov.

I äkta sakral konst skymtar detta fram. Och man gläds. I andra fall ser man bara ett konstverk, bättre eller sämre, och det väcker förstämning.

Betyder det att vi har rätt att kalla dessa kläder för heliga? I en mening, ja. De var avskilda för heligt bruk. Och det vore profanering att sy om dem till annat. Men för att förstå deras ursprungliga helighet, den som också förmedlade helighet, kan vi påminnas om kvinnan i evangeliet som lidit av blödningar i tolv år. Hon närmar sig Jesus bakifrån och rör vid hans mantel. Hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Så skedde också. Hennes blodflöde stannade och Jesus märker att det hade gått ut kraft från honom och frågar: "Vem rörde vid mina kläder?"

Denna händelse i evangeliet ger en bakgrund till det djärva talet om heliga kläder. Kläderna är inte några sakrament. De får inte leda till vidskepelse. Men genom sin Sons människoblivande valde Gud att klä sig i mänsklig dräkt. Så att till och med hans kläder förmedlade gudomlig kraft. Kyrkan kan liknas vid Jesu kläder. Herren har tagit sin boning i Sion, förebilden till Kyrkan. Kyrkan bär på den största av skatter och har den hisnande uppgiften att förmedla till människorna vad hon bär i sitt inre. Då kan också hennes kläder, som traditionen på mångfaldiga sätt vittnar om, för den ödmjuke och för den som fått del av hennes tro, bli förmedlare av den nåd som utgår från skönhetens och helighetens källa. Nog förtjänar sådana kläder att kallas heliga.

Ingmar Svanteson OSB