Trettondedag jul - EPIFANIA

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12

"Du som ledde de vise männen, led också oss…"

"Du som med stjärnan ledde hedningarna till din Son, led även oss... till att skåda hans härlighet". Så bad vi i kollektbönen. Gud leder på ett förunderligt sätt de vise männen fram till sin Son. Denna Guds ledning målas för våra ögon, för att också vägleda oss. De vise männen lät sig ledas och föras. Därför ber vi att Anden skall ge också våra ögon ljus och leda oss. "Du som ledde de vise männen, led också oss...".

De vise männen, eller stjärntydarna, som den nya översättningen kallar dem, var förmodligen både astronomer och astrologer. De både studerade himlavalvet och drog slutsatser för det mänskliga livet, eftersom de menade att himlakropparnas växlingar också sade något om människornas liv på jorden. Antik stjärntydning menade att varje människa hade sin egen stjärna. De säger att de har sett "hans stjärna". Kanske hade de hört talas om Bileams profetia i 4 Moseboken (24:17): "En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel." Deras sökande leder dem till Jerusalem, judafolkets huvudstad. Där frågar de renhjärtat var den nyfödde konungen fanns. Deras fråga tas på allvar och Herodes blir orolig. Han anar en konkurrent och rådfrågar den bibliska sakkunskapen. Exegeterna ger besked. Profeten Mika har förutsagt att det är från Betlehem som det skall utgå en furste och en herde för Israel. Stjärntydarna låter sig upplysas av detta profetord. Därmed får de vägledning för det sista och avgörande vägstycket, trots att de därmed lämnar huvudstaden och får bege sig till det oansenliga Betlehem. Dit hade de inte hittat utan profetens ord.

Stjärntydarnas egna iakttagelser och överväganden fullbordas och kröns av Skriftens ljus. De hade kunnat tvivla på och ifrågasätta detta. Men de tycks ha haft rena hjärtan. Så leder Gud de första hedningarna till sin Son. Det mänskliga sökandet kommer nästan ända fram. Men det avgörande steget är alltid ett steg i tro. Inte i blindo. Men ett steg i förtroende, i överlåtelse, i trons lydnad för den uppenbarade sanningen. Människans sökande måste fullbordas av Guds egen ledning, om det skall nå till den sanne Guden. Jesus säger i Johannesevangeliet: "Ingen kan komma till mig, utan att Fadern som har sänt mig drar honom" (Joh 6:44).

Katolsk tradition hyser stor respekt för det mänskliga sökandet - i andra religioner, i filosofi och all ärlig forskning. Samtidigt vet den att det avgörande steget är ett trossteg. Endast tron ger oss det ljus vi behöver. Människan är en sökare och hon uppmanas att söka, men det avgörande är paradoxalt nog det till synes motsatta, att Gud själv söker och leder oss. "Jag tror för att förstå", säger Augustinus. Benediktinmunken den helige Anselm ber: "Lär mig, Herre, att söka dig, och visa dig för den som söker dig; ty jag kan varken söka dig om du inte lär mig, eller finna dig om du inte visar dig." Stjärntydarna är våra föredömen inte bara genom sitt uppriktiga sökande, utan också genom att de lät sig ledas. Deras kunskaper förledde dem inte till högmod, de förblev ödmjuka. Som psalmisten säger: "Herren leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg" (Ps 25:9). Därför ber vi: Du som ledde de vise männen, led också oss...

Gud ledde de vise männen förbi ondskans och mångordighetens irrvägar. De kunde dragits in i Herodes hyckleri och hans försök att utnyttja deras klarsyn. Men de tycks oberörda av hans förslag. De lyssnar artigt till hans ord, men argumenterar inte. De fortsätter sin egen väg. Som om de hade hört Jesu ord till Petrus, när han bekymrade sig för hur det skulle gå för Johannes: "Vad rör det dig? Du skall följa mig" (Joh 21:22). Det står att stjärnan gick före dem ända fram till den plats där barnet var. Så leder Gud, när människor låter sig ledas. Och inte låter sig hindras eller lockas vilse av alla egna villkor, av alla "om och men", av hot eller människofruktan, av rädsla eller feghet. De "retar inte upp sig på de onda" (Ps 37:1). De vise männen leds därför att ta en annan väg tillbaka från Betlehem. Och Herodes lämnas åt sitt eget ursinne över att ha blivit lurad. Suveränt leder Gud, trots alla anslag. Därför ber vi: led även oss, så att vi följer den sanning vi insett, det ljus som upplyst vårt samvete, den inre stjärnan. Som Benedikt säger i företalet till sin regel: "Kom, mina barn, hör mig. Jag skall lära er Herrens fruktan. Löp medan ni har livets ljus, så att inte dödens mörker faller över er" (RB prol 12f). Vilket kan kräva beslutsamt mod när början tycks svår, och uthållig fasthet i motgångar, men som fyller oss med frid och glädje. Sådana människor får ljuset att sprida sig. Som aposteln Paulus uttrycker det: "Ty Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus" (2 Kor 4:6).

När de vise männen finner barnet och Maria faller de ner och hyllar det. De frambär sina gåvor. Guldet och rökelsen visar på barnets kungliga och gudomliga härlighet. Myrran på hans mänskliga sårbarhet, på att hans döda kropp en gång skall smörjas med myrra. Det är samma härlighet som strålar fram när de eukaristiska gåvorna lyfts upp för våra ögon. Härligheten lyser fram "under sakramentets slöja", som vi skall be i slutbönen.

Det är ingen lättköpt härlighet. Den skimrar fram ur hans självutgivande offer för alla människor, levande och döda. Det är inför sitt lidande och sin död som Jesus säger: "Fader, förhärliga din son… du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom." (Joh 17:1-2)

Vår tillbedjan inför denna härlighet och vårt deltagande i den heliga mässans offer är också vår bön för oss själva och för alla drabbade: "Du som ledde de vise männen, led också oss...".

Amen.