SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN

Jes 42:1-4,6-7 Apg 10:34-38 Matt 3:13-17

Herrens dop

Vem har makten över vågorna och vindarna? I varje fall inte människan. Låt oss bli stilla inför honom som steg ned i Jordans vatten och över vilken Guds Andes vind sänkte sig.

Varför firar kyrkan Jesu dop i närheten till jul och Trettondedag, i samband med firandet av hans födelse? Jesus döptes ju inte som barn. Ändå vet vi från de äldsta liturgiska källorna (Alexandria, 300-talet) att man firat Jesu dop i samband med hans födelse.

Ett första svar är att Jesu dop uppenbarar barnets identitet, vem Jesus är. Faderns röst från himlen betygar "denne är min älskade son". En kyrkofader (Maximus av Torino) säger: "När han föddes såsom människa, omslöt honom Maria i sin famn såsom moder; när han föds på mysteriets sätt, omfamnar honom Gud Fadern med sin röst."

Men också själva dopet av Johannes i Jordans vatten är en bild för själva människoblivandet, att han i allt gick in under människans villkor. "Soldaten döper Konungen, slaven Herren, Johannes Frälsaren." (antifon ur tidegärden) Också naturen är indragen. Det gudomliga Ordet omsluts av vattnet, dess egen skapelse. Men därmed helgas vattnet, allt vatten, särskilt dopvattnet. Skaparen förenar sig med sin skapelse för att helga och nyskapa den.

I kyrkans liturgi denna dag är därför perspektiven hisnande. Kyrkan sjunger om hur "Herrens röst hörs över de stora vattnen" (Ps 29). Hon minns hur Guds Ord och hans Ande en gång i begynnelsen svävade över vattnen för att frambringa kosmos ur kaos. Nu när Ordet blivit människa skall vattnen helgas för att tas i den nya skapelsens tjänst. "Vattenkällorna helgades" när Jordanflodens vatten häpnar, palmerna klappar i händerna och planeterna dansar. Hon sjunger om hur "vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror". Men - "här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad" (Ps 46). I sin bön ser kyrkan hela frälsningen samlad i Jesu dop. "Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan." "Jordan hejdade sitt lopp, då Herren steg ned, vattnet skälvde, och upp ur floden steg den nya skapelsen, som upplyser hela världen." (tidegärden)

Evangelisten Matteus är mera återhållsam och nykter. Han dröjer vid dopets historiska ögonblick. Inte minst vid Johannes´ fråga, varför Jesus vill döpas av honom, och vid Jesu svar, vilket också är hans första ord enligt samme evangelist. Jesus uppmanar Johannes att låta det ske, för att "uppfylla allt som hör till rättfärdigheten".

Döparens tvekan är lätt att förstå. Hur skall han, tjänaren, förelöparen, botpredikanten, kunna ge sin Herre och Konung något? Och varför vill Jesus döpas med bättringsdopet?

Jesu svar rymmer hela Matteusevangeliets budskap. Han har inte kommit för att upphäva lagen, utan för att fullborda den. Inte för att göra sin egen vilja, utan Faderns som har sänt honom. I lydnad och lidande intill döden. I det följande kapitlet berättar evangelisten om hur Jesus frestas att vika av från den vägen och i stället använda sin makt för att demonstrera och imponera. Men han avvisar frestelsen. Och följer sin väg ända fram till kampen i Getsemane: om jag måste tömma denna bägare, så låt din vilja ske.

Samma väg kallar han sina lärjungar att gå. Matteus´ evangelium tecknar lydnadens väg, från olydnadens tröghet tillbaka till lydnad för Guds vilja. Som avslutning på Bergspredikan säger han: "Inte alla, som säger ’Herre, Herre’ till mig, skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja." Det är dessa som fått löftet att deras hus stå stadigt, även när regnet öser ner och vindarna kastar sig mot det. (Matt 7:21, 25)

Det är denna väg som antyds redan inför dopet. Men det märkliga är att Jesus själv låter sig döpas. Att han själv genomgår omvändelse- och bättringsdopet. Att han själv ställer sig i raden av syndare. Som aposteln säger: han blev "lik en syndfull människa" (Rom 8:3). Han stiger själv ner i dopets vatten, som en förövning till att han senare skall stiga ner i dödens dop, efter att ha burit våra synder i sin egen kropp (1 Petr 2:24). Det sker för vår skull. Han går själv ödmjukhetens och lydnadens väg. Men inte bara som ett föredöme, utan för att göra det möjligt för oss att gå den vägen. Han är Immanuel, Gud med oss, för att inifrån förvandla oss med sin Ande. Därför kan han, enligt samme evangelist, säga: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ". När vi går lydnadens väg, när vi förenar våra lidanden med hans, då anar vi vad det handlar om, att hans ok är skonsamt och att hans börda är lätt (Matt 11: 29f). Precis det som bilden av Jesu dop, dopikonen, målar för våra ögon, att himlen öppnar sig, att Anden sänker sig över honom. Hans dop blir en bild för vårt dop. Vi får "stiga in" i bilden, för att bli delaktiga av dess kraft, för att ta vår frihet i besittning och leva våra liv under en öppnad himmel.

Den bild vi ser på ikonen skall fullbordas i oss. Som aposteln uttrycker det: "Vi alla som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden" (2 Kor 3:18).

Det är samma mysterium vi nu ska fira. När vi ser Anden komma över gåvorna på altaret - för att helga oss och hela skapelsen.

Amen.