2 SÖNDAGEN "UNDER ÅRET"

Jes 49:3,5-6 Ps 40:2-10 1 Kor 1:1-3 Joh 1:29-34

Vägen till glädje

"Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta" (Ps 40:9).

Under den gångna veckan avled en av stiftets äldsta präster (den äldste?), pater Paul Glogowski, 91 år. Till den trogne tjänaren säger evangeliet: "Gå in i din Herres glädje." Den glädjen märktes när man träffade pater Glogowski och hörde honom berätta om sin långa tjänst som präst i olika länder, bl.a. i sovjetisk fångenskap.

Glädje? - Hur ser vägen till glädje ut? I viss kristen kultur har glädje ibland uppfattats som något tveksamt. Idealet har mera bestått i plikt och tvång. Som om dysterhet och olust skulle vara något Gud behagligt. Därför är det lärorikt att sjunga som vi gjorde i responsoriepsalmen: "Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta." Det står inte: ’att göra din vilja, min Gud, är min plikt’. Lydnaden för Guds vilja har blivit en lust, en glädje. Guds lag är inte bara en skriven lag som människan måste tvinga sig att följa. Guds lag har blivit hjärtats glädje. Hela psalm 119 i Psaltaren vittnar om denna glädje i Guds lag.

Vi ser det hos helgonen. Det är inte främst deras heroism och nitälskan som smittat andra. Det är deras glädje och lust som har smittat. Den helige Benedikt talar samma språk i sitt kapitel om ödmjukheten. Målet är inte en dyster perfektionist, som överglänser andra med sin laglydnad, utan den kärlek, där "det goda blivit en vana och dygden en lust" (RB 7:69). Och som därför sprider glädje. Jesus kallar denna glädje ett "levande vatten", som flyter fram ur människans inre (Joh 7:38). Med andra ord, den helige Ande, som sänkte sig ner och förblev över Jesus, och som är den gåva vi fått genom dopet och tron. - Men låt oss inte gå för fort fram. Det hela börjar i något mycket mänskligt

Människan har en kropp. Och till kroppen hör känslorna, emotionerna. De fyra grundläggande känslorna är glädje och sorg, hopp och rädsla. Glädje över det goda som ges oss. Sorg när det onda drabbar. Hopp inför det goda vi förväntar oss och fruktan inför det svåra som hotar. Vi begränsar oss här till den första, glädjen. Glädje över det goda som ges oss.

Det är naturligt för människan att söka det som ger glädje och lust. I själva sökandet efter lusten ligger ingenting omoraliskt. Det gör alla, både syndaren och helgonet. - Frågan är var vi söker den, och framför allt vad vi söker. I förgängliga ting eller i det som består. I Gud eller i världen. Hedonisten förväxlar glädjen med njutningen, med tillfredsställelsen av de kroppsliga och själsliga begären. Hedonismen målar upp en tillvaro där det glittrar av styrka, njutning och framgång. Problemet är bara att det är så bräckligt. Hedonisten söker glädjen på fel ställe, i det som förgår. Den ytliga glädjen slutar ju i bedrövelse, bitterhet och död. Medan den glädje som helgonen vittnar om snarast växte under prövningar och motgångar. Hur finner människan den riktiga glädjen?

Det finns förvisso inga genvägar. Svärmeanden i oss vill ha allt på ett bräde. Vägen till glädje är en väg att gå, en väg som också rymmer prövningar och lidanden. Benedikt beskriver den i ödmjukhetens olika steg. Jesus har själv lärt oss att ta på oss hans ok, att lära av honom som är mild och ödmjuk i hjärtat. Men han säger samtidigt att hans ok är milt och hans börda lätt. Det blir den när Guds vilja och lag blir vår lust. Hur når vi den glädje som gärna och med lust gör Guds vilja?

  1. Ett första hjälpmedel är att upptäcka vilka som är våra verkliga fiender. Att upptäcka de verkliga sabotörerna till glädjen. Ofta tror vi att det är andra människor eller våra motgångar som berövat oss glädjen. De andliga fäderna tar oss ur denna villfarelse. Våra verkliga fiender kommer inifrån, från det egna hjärtat. Antingen det nu är begärelse, vrede, bedrövelse, högmod eller någon annan av lasterna. Det är både utmanande och trösterikt. Det är utmanande för den som är fixerad vid de andras brister. Lika utmanande är det för den som tänker: "om bara inte det hade hänt...". Det är trösterikt, ty därmed är vi inte utlämnade åt något utanför oss själva, vi är inte maktlösa när det gäller att råda bot på sjukdomen. Konsten, och ibland kampen, är att våga se detta, att se de egna lasterna klart och utan rädsla. Och att be Herren om hjälp med just det vi ser i det egna hjärtat. Det är alltid lika märkligt att upptäcka vilken glädje som rinner till, när man vågar se detta och be om befrielse från det som ockuperat oss. Vi har tillgång till en glädjekälla som inte sinar. "De kringrände mig som en bisvärm men slocknade som eld i törne. Jag höll dem från livet med Herrens hjälp. De trängde mig hårt, jag var nära att falla, men Herren kom mig till hjälp... jublet stiger från de trognas läger..." (Ps 118:12f).
     
  2. En prövosten på vägen till glädje är hur jag tänker om "de andra", särskilt om mina ovänner och fiender. Om jag är beredd att be för dem och älska dem, eller om jag håller fast vid de kritiska och dömande tankarna. De andliga fäderna är lika omutliga som Jesus i Bergspredikan. Bär jag på ett inre motstånd mot någon enda människa är det omöjligt för glädjen att rinna till. Knotandet är glädjens huvudfiende. Och knotandet sker i det egna hjärtat. Men också här är vägen öppen för en märklig erfarenhet. När jag släpper taget om viljan och lusten att knota, när jag avvisar knotandet, rinner glädjen till. När jag vågar se min egen reaktion på det som hänt mig, när jag ber om hjälp att bli fri från det egna knotandet, då händer det märkliga. Glädjen rinner till.
     
  3. Allt handlar inte om synd. Hur gör vi med den smärta, den sorg och det lidande som drabbar? Hur kan vi då förbli i glädjen? Det avgörande är att aldrig släppa Jesus ur sikte. Allra minst när prövningen drabbar. Det är ingen atlet eller sagoprins vi följer. "Se Guds lamm", sade Johannes. Bakgrunden till detta uttryck finns tecknad i Jesaja 53 om Herrens lidande tjänare. Denna gåtfulla och outtömliga profetia om honom som "fann sig i lidandet och inte öppnade sin mun… som blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna".
     
  4. Vägen till glädje är att förena våra lidanden med Kristi lidande. Att följa honom i hans överlåtelse till Fadern. I ständig bön och orubbligt tålamod. Mönstret ser vi i den heliga mässan, där Kristi offer bärs fram på altaret. Vi bär fram våra lidanden. Vi lägger dem tillsammans med oblaterna som bärs fram i offertoriet. Vi gjuter våra smärtor i kalken tillsammans med det vatten som blandas i vinet. Därmed förenas vi med Kristi frambärande av sig själv på altaret. Där sker den ofattbara förvandlingen. Bägaren flödar över och brödet bryts. Källan och mönstret för hela tillvaron. "Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad" (Ps 46:5). Hjärtat vidgar sig. Vi anar vägen. "Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta".

Amen.