3 SÖNDAGEN "UNDER ÅRET"

1 Kor 1:10-13, 17 Matt 4:12-23

Enhetens grund och vidd

Aposteln Pauli utrop i dagens andra läsning: "Har Kristus blivit delad?" aktualiserar den innevarande böneveckan för de kristnas enhet. Temat för detta år är utarbetat av en grupp troende från Slovakien, i vilken ingått både ortodoxa, katoliker och evangeliska kristna. Temat är hämtat från samma brev till Korintierna, den församling som aposteln Paulus hade så mycket besvär med. I början av kapitel tre jämför aposteln de troende med barn som inte tål fast föda, bara mjölk. Trots att församlingen fått en rad andliga gåvor är de ännu kvar i sin "gamla natur". De är inte "andliga" utan "köttsliga". Tecknet på detta är att det finns "ofördragsamhet och strid" ibland dem. De liknar "alla andra". "Den ene säger: Jag hör till Paulus, och den andre: Jag hör till Apollos." Aposteln jämför deras inbördes strider med partibildningar i samhället omkring dem. Och det är inget beröm. I stället skulle de vittna om en ny enhet, om den Gud som förenat dem, som gjort dem till en församling. Det betyder inte att de mänskliga redskapen blir överflödiga. Paulus kallar dem t.o.m. "Guds medhjälpare." Men det handlar inte om privat företagsamhet, utan om "Guds bygge".

Aposteln kallar sig en klok byggmästare. Han lider som bekant inte av någon falsk blygsamhet. Han har lagt en grund och andra bygger vidare på den. Därefter följer den vers som gett upphov till temat för denna bönevecka om Kristus som Kyrkans enda grund: "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus."

Också kapitlets fortsättning handlar om detta bygge, men inte av mänskliga projekt och aktiviteter. Människorna själva är inblandade. Vi hörde i evangeliet om hur Jesus kallar sina första lärjungar. De lämnar sina egna arbeten och ställer sig till hans förfogande. Med Pauli bild av ett bygge: byggnaden byggs upp av människor. "Förstår ni inte - frågar aposteln, och i andra sammanhang till samma församling ska han ömsom vädja, ömsom gråta, ömsom hota - förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Guds tempel är heligt, och ni är det templet."

I slutversen av kapitlet vidgar han perspektivet. Bygget tycks handla om hela tillvaron, liv och död, nutid och framtid. "Allt är ert - säger han - men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud."

Våra vänner i Slovakien vill, tror jag, både hänvisa till grundstenen och vidga horisonten. Grundstenen är en människa, inkluderande hela hans gärning. Men denna unika grundsten "växer" och vidgar sig till att omfatta hela kyrkan, den kyrka som kyrkofäderna kunde kalla "den försonade världen."

De två perspektiven hör ihop, den enda grundstenen och den vidgade horisonten. Vår tids kristendom, inte minst i vårt eget land, tycks ofta pendla mellan falska alternativ. Antingen en öppenhet utan substans, eller en begränsning som låser in och fastnar. I båda fallen tycks något ha gått förlorat. Orden har blivit "tomma" (1 Kor 10:17) och kraften sinar. Aposteln antyder en enhet, där det är just grunden som för ut på de stora vidderna, "hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud". Som vi nyligen har firat. Gud har blivit människa för att förvandla hela skapelsen.

Måste då inte grunden vara något vida mera än vi hittills har anat? Grunden, också för ekumeniken? Det sägs ofta idag att ekumeniken har tappat geist och styrfart. Mitt intryck är att den har "sänkt ribban" och nöjer sig med att acceptera mångfald och olikhet, men inte längre vare sig talar eller ber om det ursprungliga målet för ekumeniken: förpliktande och synlig enhet mellan de troende? Kan det bero på att vi inte känner den Herre vi bekänner oss till?

Teologiskt vetter det mot frågan om kristologin, läran om Kristus. Har den förlorat sitt djup, sin konkretion och sin vidd? Antingen man nu "mumlar" och tvekar om Sonens gudomliga väsen, eller använder de stora orden, men dessa har förlorat kontakten med att han blivit verklig människa?

Många av ekumenikens stora ledare har sagt att ekumenik förutsätter omvändelse. Låt mig hänvisa till vår nuvarande påve, ungdomligare än de flesta, som denna vecka har upprepat sin maning till intensifierad bön för enheten, men sagt att detta förutsätter omvändelse. Han talar om rening av sinnet, av känslorna och av minnet. Den enhet vi eftersträvar övergår alla mänskliga krafter. Enheten är en Guds gåva. Endast det botfärdiga sinnet och den ihärdiga bönen kan bereda väg för denna gåva. Men - som vid varje fördjupad omvändelse - gåvan är oss närmast när vi står på botten av den egna maktlösheten - och ändå fortsätter att be. Och att hoppas. Aposteln säger: "Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk."

Den enklaste innebörden i ordet omvändelse är att vända om till Kristus? Må vi be om att upptäcka mer av hans mänskliga närhet och svindlande storhet. I ett annat av sina brev skriver aposteln: "Måtte han ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin andeā€¦ så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än alla kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er." (Ef 3:16-19).

När vi firar den heliga eukaristin så blir både enheten och splittringen synlig och kännbar. Låt oss fira den som botgörare, och ändå med hopp. En kyrkofader (Johannes Chrysostomos) säger: "Låt oss lära oss hur underbart detta sakrament är, varför det har instiftats och vad det goda är som det åstadkommer. Vi blir enligt Skriften en enda kropp, lemmar och ben i hans kropp. Detta är vad näringen han ger oss åstadkommer. Han blandas sig med oss, så att alla blir till en enda verklighet, som en kropp fäst vid sitt huvud."

Amen.