PALMSÖNDAGEN

Jes 50:4-7 Fil 2:6-11 Matt 26:14-27:66

Inledningsord när kvistarna välsignas

Kära troende, under fastetiden har vi försökt att bereda oss för påsken. Idag går kyrkan in i den vecka som kallas den stilla veckan, men också den stora veckan och den heliga veckan.

Låt oss bli stilla, så vi erfar storheten och heligheten.

Kvistarna som nu välsignas tas med hem och placeras vid någon bild eller vid ett kors.

 

Efter evangeliet (Matt 21:1-11)

Det största låter sig döljas i det enklaste och mest mänskliga. Konungen rider på en åsna. Han låter sig hyllas av folkmassan. Deras sång uttrycker mer än de själva vet. Låt oss be att våra hjärtan står i samklang med våra röster.

Låt oss som folket i Jerusalem ropa och jubla mot Kristus, vår Herre, och följa honom på hans väg.

 

Predikan

Dagens liturgi har två tydligt åtskilda delar. Först palmprocessionen, då vi firar hur Jesus rider in i Jerusalem och folket hyllar honom med Hosiannarop, den messianska kungssången. Det är ett föregripande av hans uppståndelse och himmelsfärd och därmed av hans inträde i det himmelska Jerusalem. Den andra delen, själva mässan med läsningen av passionsberättelsen, beskriver hans lidande och död, vägen till segern.

Det betyder att hela påsken, både lidande och seger, är närvarande i dagens firande. I lidandet föregrips segern, samtidigt som ingen seger vinns utan lidande. Helheten, hela påsken, ryms i delen.

Också passionsberättelsen med dess olika händelser rymmer helheten. Det handlar inte bara om ett plågsamt lidande, mänskliga svek och ett orättfärdigt justitiemord. Det finns en plan. Vi märker det tydligt om vi ett ögonblick återvänder något till Getsemane, dit Jesus tar med sig sina lärjungar. Han ber dem om hjälp. "Vaka med mig." Vid detta enda tillfälle i evangeliet ber han sina lärjungar om hjälp. Han fylls av sorg och ängslan (Ps 42-43). Han säger: "Min själ är bedrövad ända till döds." Lukas berättar att hans svett blir som blodsdroppar. Som människa lider han. Rädslans och vanmaktens vågor slår in över hans huvud (Ps 69). Han vet vad som skall drabba honom. Han förskonas inte från något. Han har inga hemliga krafter att ta till. Han prövas av allt det som kan drabba en människa. Han torteras i sin själ av det som senare skall drabba hans kropp. Han vet att han skall se dödens fasansfulla verklighet i ansiktet. Och dessutom bär han, den rene och oskyldige, våra synder i sin kropp (1 Petr 2:24). Hans närmaste lärjungar och vänner somnar. Han är ensam. På korset frågar han varför han är övergiven också av sin Fader.

Som människa ber han: "låt denna bägare gå förbi mig". Han nästan förhandlar med Gud, "om det är möjligt...". Tre gånger går han tillbaka till sina sovande lärjungar och åter tillbaka in i ensamheten. Kampen är verklig. Först efter tredje gången tycks den genomkämpad. Först då kan han säga: "Stig upp låt oss gå." Först då har han med sin mänskliga frihet lagt sin vilja i Guds vilja. Först då är överlåtelsen fullbordad. Först då tycks han ha kommit till ro. Men då är segern egentligen redan vunnen. Den som förlorar sitt liv skall vinna det. Om vetekornet faller i jorden och dör bär det frukt.

Till oss säger han: "Vaka med mig." Vi förskonas inte från rädsla, mörker, ensamhet och ångest. Men något har hänt. Han säger: "Vaka med mig." Det finns ingen vånda där han inte redan har varit. Inte ens i dödsriket. Det vi lider får vi förena med hans lidande. Våra lidanden kan bäras "för Herren", som Benedikt säger det, när han talar om att uthärda motgångar och oförrätter (RB 7:38). Men där finns segern redan antydd. Det är som om uppståndelsens ljus redan skymtar fram. "Stig upp, låt oss gå", säger han. Att med Jesus säga: "Ske din vilja", är redan att ana uppståndelsens ljus.

Amen.