PÅSKVAKAN

Miljontals troende runt hela jorden bekänner jublande denna natt: Kristus är uppstånden från de döda. De bekänner det som den orubbligaste av alla övertygelser, trots att endast natten var vittne till det som hände. Trots att apostlarna först tyckte att kvinnornas vittnesbörd var prat och trots att dess innebörd övergår människans förstånd. Hela kyrkan vibrerar av Kristi uppståndelse. Från katedraler och små bykapell, med trumpeter eller i hjärtats tysta jubel, ljuder samma bekännelse: Kristus är uppstånden från de döda. Det berättas från ett tillfälle under den gamla Sovjetregimen när de högsta partifunktionärerna stod uppradade på podiet inför en väldig människomassa, att någon smet fram till mikrofonen och utropade; ´Christos vas gräse´, Kristus är uppstånden, och hela folkmassan svarade med jublande röster, oberoende av den påtvingade ideologin: ´Christos vas gräse´.

I nattens mörker tändes påskelden. Det tända påskljuset fördes in i och upplyste den mörka kyrkan. I skenet från påskljuset förkunnades påskens hela mysterium i en text, Exsultet, som hör till de mest innehållsrika i Kyrkans hela liturgi. Kristus har inte bara stigit fram ur sin grav. Han har stigit upp ur dödsriket som segrare. Själva döden är dödad. Hans uppståndelse omfattar hela tillvaron och hela mänskligheten. Vi ser det inte, men vi tror och bekänner det. Ingen av oss skulle haft en tillstymmelse till tro om inte apostlarna spridit denna tro i hela den dåtida världen. Kristi påsk överskyler Adams synd, sjöng vi vid påskljuset. Själva skulden prisas salig, eftersom den får nåden att överflöda. Det svindlar och vårt förstånd kan inte fatta det.

Därför fick vi sätta oss ner och tänka efter. Lyssna till den långa raden av läsningar. Börja om från början, ända från skapelsens begynnelse, där mörker var över djupet och Gud tände det första påskljuset och sade: Varde ljus! Ändå var skapelsens ljus bara en förebild till det nya ljuset. I dopet, som vi snart skall påminnas om, skapas vi på nytt och får del av ett gudomligt ljus. Guds barmhärtighets ljus, hans förlåtelse och nåd. Det som inte bara gör oss till goda och hyggliga medborgare, utan nyskapar oss till Guds avbilder, likformade med hans enfödde och älskade Son.

Vandringen fortsatte tillsammans med Israels barn. När de kommit till Röda havet efter sitt uppbrott från Egypten var läget hopplöst. Mänskligt sett. Bakom närmade sig Farao, som ångrat sig och nu med sin här var dem hack i häl. Framför sig hade de Röda havet. De kom varken framåt eller bakåt. I egen kraft. Tills Gud ingrep genom sin tjänare Mose. En väg öppnade sig genom havet och de kunde gå torrskodda till andra stranden. Medan Farao och hela hans här dränktes av vattenmassorna. Mose är en förebild till Kristus. Farao för djävulen och ondskans alla makter. Moln- och eldstoden är en bild för den helige Ande. Röda havets vatten är för oss dopets vatten, som dränker våra andliga fiender. Det vi snart skall påminnas om när vi välsignar påskvattnet, när vi tar avstånd från synden, från det ondas lockelse och från djävulen, syndens upphovsman och furste.

Kristi uppståndelse ger kampen nya förtecken. Hur mörkt och hopplöst det än kan se ut i världen och i det egna hjärtat får vi just i detta mörker tända våra påskljus och instämma i påskens tro och bekännelse. Inte för att jag kan fatta det med min ynkliga tro, men jag instämmer i vad alla troende levt och dött på. Jag får leva i förlåtelse och frid. Också där synden överflödar, där överflödar än mera nåden. Vid påskljuset sjöng vi t.o.m. om den saliga skulden. Det onda får inte sista ordet, ty Gud har i Kristus tagit allt ont upp i sin egen kropp. Han har försonat oss med Gud genom sitt offer. Det offer som Gud har tagit emot genom att låta honom uppstå från de döda. I Kristus har det onda mist sin udd. Han har lönat vårt onda med sitt goda. Och inte bara i teorin.

Därför fortsätter och kulminerar dopförnyelsen med den heliga eukaristin. Den Uppståndne ger sin kropp och sitt blod, för att redan här ge oss en försmak av det eviga livet. Det liv som han vunnit åt oss genom att uppstå från de döda. Kristus är uppstånden från de döda. Låt oss jubla och vara glada!

--------------------------------------------------------------------------------

PÅSKDAGEN

Apg 10:34a,37-43 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

 

Det är på ett sätt lättare att predika om korsfästelsen än om uppståndelsen. Skillnaden beror bl.a. på att korsfästelsen hade många vittnen. Lidande och död bevittnar vi varje dag. Kristi uppståndelse, däremot, är unik. Den skedde i nattens mörker, utan mänskliga vittnen. När kvinnorna kommer till graven har uppståndelsen redan skett. Graven är tom. Uppståndelsen är ett jordiskt faktum, en materiell och kroppslig verklighet. Kristus har kroppsligen uppstått från de döda. Samtidigt spränger den alla kroppsliga gränser. När Lasaros uppväcktes kom han ut ur sin grav inlindad i sina bindlar. Stenen hade rullats undan av människohand. Kristus, däremot, gick själv ut ur graven. Han "gick igenom stenen hård", sjunger en psalm. Stenen rullas undan av änglahand och svepningen ligger kvar. Uppståndelsens innebörd kan egentligen inte uttryckas med mänskliga ord. Kyrkan närmar sig mysteriet genom att tala på olika sätt, både med drastiska symboler och i stillsam eftertanke. Kristi uppståndelse är både den mest dramatiska av händelser, präglad av jordbävning och trumpetstötar, och samtidigt ett tyst och ständigt närvarande under, den levande Herren mitt ibland oss. Som en ljusreflex i vattenytan, eller en solglimt mellan trädstammarna. Den Uppståndne går som en osynlig medvandrare vid vår sida. Och mer än så, han är i oss, i vårt innersta djup. "Jag är uppstånden, jag är hos dig", sjöng vi i introitus. Om påskvakan var dramatisk så ger påskdagens högmässa plats för stillsam eftertanke.

Redan i introitus, ingångsantifonen, märker vi den annorlunda tonen. Eftertänksamt begrundar kyrkan uppståndelsens underbara verklighet. Också de musikaliska uttryckssätten är återhållsamma, men just därför så tydliga. Påskens jubel är inte en övergående berusning. Den tål också stillsam eftertanke.

Som första läsning har kyrkan valt en predikan av aposteln Petrus ur Apostlagärningarna, som i korta satser, nästan som en trosbekännelse eller ett utdrag ur en katekes, sammanfattar Jesu liv. Från dopet i Jordan fram till korsfästelsen och uppståndelsen. Denne Jesus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen. Denne Jesus "är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda".

I responsoriepsalmen ur psaltaren 118, som vi också hörde i nattens gudstjänst, sjöng vi: "Detta är den dag som Herren har gjort", den första dagen i den nya skapelsen, den "åttonde dagen". Ty "den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten". Det största onda, när människorna avvisade den Gud hade sänt, detta onda förvandlades av Gud till hörnsten i ett nytt tempel. Sådan är Guds kärleks allmakt. Guds vidunderliga förmåga att förvandla ont till gott. En förebild har vi i berättelsen om Josef och hans bröder i GT. Hans bröder utlämnade och sålde honom till främlingar. Efter prövningar i Egypten upphöjdes han och räddade folket från en hotande hungerkatastrof. När han återser sina förskräckta bröder säger han: "Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo." Det är vad Jesus säger till sina lärjungar och till alla syndare denna dag. Den Uppståndne hälsar sina förskräckta lärjungar: Frid vare med er. Sådan är denna dag. "Av Herren har den blivit detta, underbart är det i våra ögon".

I andra läsningen ur Kolosserbrevet uppmanades vi att sträva efter det som finns däruppe, efter Guds rike och föreningen med honom. En sådan strävan är ju självklar för den religiösa känslan. Men denna strävan har efter uppståndelsen ändrat karaktär, den har fått andra förtecken. Kristus har redan gått före oss till Fadern och vi har genom att döpas in i honom också uppstått med honom. Redan nu lever vi ett osynligt liv med Kristus hos Gud.

Vår strävan efter att nå Gud är grundad i denna tro, tron på att Kristus inte lämnat sin mänskliga kropp kvar här på jorden, utan "tagit den med sig" in i Guds värld. I varje mässa påminns vi om detta. "Upplyft era hjärtan", sjunger prästen, och får en slags korrigering av församlingen, som svarar: "Det har vi redan gjort, vi är redan där", "Vi har upplyft dem till Herren" (lat. Habemus ad Dominum = Vi har dem hos Herren). Vi har våra hjärtan, våra liv, hos Herren, vi är uppståndna med Kristus och "lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud". I mässan stärks och bekräftas denna enhet mellan huvudet och kroppens lemmar.

Påsksekvensen före evangeliet uttrycker både påskens kosmiska dramatik, hur död och liv gick i närkamp, och de konkreta historiska spåren efter denna kamp, huvudduken och bindlarna som lämnats kvar i graven.

Därmed har vi nått påskevangeliet i evangelisten Johannes stillsamt genomtänkta variant, utan den dramatik med änglar, jordbävning och skräckslagna vakter som Matteus, Markus och Lukas förmedlar. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjungen, förmodligen han själv, kommer till tro. När han och Petrus får höra att graven är tom ger de sig av på en märklig kapplöpning till graven. Det står uttryckligen att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna förklarar denna dråpliga information med den större kärlek som Johannes besitter. Det är kärlekens iver, den goda iver som den helige Benedikt talar om i hela sin regel. t.ex. när han om portvakten säger: "Han skall ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver" (RB 66:4). Framkomna till graven är dock Petrus den modigare och vågar sig först in. Evangelisten berättar små, men viktiga detaljer. De ser bindlarna och huvudduken, ordentligt hoprullad på ett ställe för sig.

Om Johannes står det: "han såg och trodde". Den tomma graven är ett tecken på att Gud fullbordat sitt verk i sin Son, att han fullbordat sin frälsningsplan med oss människor. Bindlarna har gjort sin tjänst och kan därför läggas åt sidan. Ty den kropp som inte längre finns kvar i graven, är den mänskliga kropp, som Guds eviga Ord har antagit av Jungfrun Maria. Den kroppen, vår mänskliga kropp, har i Kristus övervunnit dödens bojor och upphöjts till Faderns högra sida,

När vi bekänner vår tro på Kristi kroppsliga uppståndelse är det därför också det egna hoppet om uppståndelse vi uttrycker.

Amen.

--------------------------------------------------------------------------------

LÖRDAG I PÅSKOKTAVEN

Apg 4:13-21 Mark 16:9-15

 

Lördag i påskoktaven står det prosaiskt som liturgisk rubrik för denna dag. Påskoktaven, veckan efter påsk, är en förlängd påskdag. En påskdag hela veckan. Ringarna sprider sig på vattnet. Påsken tar ju inte slut. Hur skulle den kunna göra det? Påsken är det enda som inte tar slut. Men vi människor är lomhörda och tröga. Jesus förebrår sina närmaste lärjungar för deras otro och halsstarrighet. Därför får vi varje år en ny chans att öppna våra ögon för Kristi påsk.

I varje mässa under hela påsktiden är den första läsningen tagen ur Apostlagärningarna, evangelisten Lukas´ historia om hur den första kristna församlingen växer fram. Det är ett medvetet textval av kyrkan. Hon vill lära oss hur Kristi påsk fortsätter i och genomsyrar kyrkans liv.

Vi hör det i apostlarnas förkunnelse, med början i Petri första predikan på pingstdagen. Det centrala budskapet är: Kristus är uppstånden från de döda! Men detta förkunnas inte bara som en förfluten händelse. Den tro de förkunnar är inte bara ett budskap eller en lära. Den är en kraft som de bär i sina kroppar och förmedlar till dem de förkunnar. Själva förkunnelsen är ett vittnesbörd om att Kristus är uppstånden.

Det är ju vad den Uppståndne lovat: Att vara med sina lärjungar alla dagar till tidens slut. Men detta löfte är inte bara en from förhoppning om att han på avstånd skall välsigna våra mödor, när vi försöker sprida hans budskap. Kyrkan är ingenting annat än denna Kristi närvaro genom sin Ande. När Saulus förföljde den kristna kyrkan, men stoppades på Damaskusvägen av det bländande ljusskenet, då frågar Kristus från höjden: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" Det Saul förföljt var den kristna kyrkan. Den Uppståndne identifierar sig med denna sin kyrka. Och när Saulus blivit Paulus, är det just han som ger oss bilden av kyrkan som Kristi kropp.

Detta mönster är tydligt när vi i Apostlagärningarnas 3:e kapitel läser om hur Petrus och Johannes botar en lam man vid sköna porten till Jerusalems tempel. Apostlarna utför samma under som deras Herre hade gjort och allt folket fylls av bävan och förundran. Petrus och Johannes förklara att det inte var genom någon egen kraft eller fromhet som de botat den lame mannen (Apg 3:12). I stället förkunnar de att det är den korsfäste och uppståndne som gett styrka och hälsa åt den lame. Därmed bekräftas och förkunnas hela påskmysteriet, och inte ens det är ett isolerat under. Det är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, som förhärligat sin tjänare Jesus, och därmed låtit allt det gå i uppfyllelse som han förutsagt genom alla sina profeter. "Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er" (Apg 3:13; 4:10).

De människor som lyssnar till Petrus och Johannes tycks lika döva och blinda som när Jesus predikade. Men vad de inte kan förneka är att dessa enkla och olärda män frimodigt vågar tala inför de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Och när de dessutom ser den botade mannen stå där, blir de svarslösa. Återstår då att bruka makt. De förbjuder apostlarna att vidare tala i Jesu namn. Men inte heller det lyckas. Petrus och Johannes går dem inpå livet genom att vädja till deras egen eftertanke: "Tänk efter själva" säger de, "om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört" (Apg 4:19f). Precis som Jesus inte vek undan inför sina åklagare.

Så ser vi Kristi kraft, hans egen närvaro, inte bara i de märkliga gärningar som kyrkan utfört och utför, utan ännu tydligare i de människor som tror på hans uppståndelse. Apostlarna, helgonen och alla lärjungar i deras efterföljd. Dessa som utgör Kyrkan, då och nu. Inklusive Mariavalls kloster och dess vänner. Det är oss den Uppståndne gjort sig beroende av, för att evangeliet skall förkunnas där vi bor, lever och verkar. Vi som kanske har läst flera böcker än Petrus och Johannes - och ändå är så långt ifrån deras tro och frimodighet.

Men innan vi suckar och utesluter oss själva från denna gemenskap och detta uppdrag, får vi påminnas om vem Petrus och Johannes var, och vad som fört dem fram till denna frimodighet. De kallades av Jesus. Inte ens själva början kan de berömma sig av. Ännu mindre av det som hände sedan. När det drog ihop sig flydde de och förnekade sin Herre. Men deras Herre lönade inte ont med ont. Tvärtom. Också deras svek bar han i sin kropp upp på korsets trä och förvandlade till en salig skuld. När de låst in sig i sin rädsla och sitter bakom stängda dörrar, står han mitt ibland dem och ger dem den gåva som förvandlar deras liv. Först och främst förlåtelse för alla deras synder. Men också något mera. Han ger dem sin frid, sin Ande, ett nytt sätt att leva, ett nytt liv, han ger dem sig själv.

Det är Kristi påsk vi firar. Vi hör den förkunnas. Den är mer än en lärosats. Den är vårt liv. Vårt livs mönster. Den ger våra liv dess riktiga förtecken. I yttre mening är vi fortfarande utlämnade åt dödens obönhörliga krafter. Men något har tillkommit. Kristi uppståndelse från de döda har gett oss trons, hoppets och kärlekens gåva. En kraft som är starkare än döden och förgängligheten. Kyrkan kallar det nåden. Kraften är ingjuten i våra hjärtan. "Gud, du låter nåden flöda över dem som tror på dig" - bad vi i kollektbönen. Påsken öppnar dammluckorna för denna nåd. Tron öppnar våra hjärtan, så att den ingjuts i oss. Inför dagens eukaristi, i bönen över offergåvorna, ber vi att påskens mysterium ska bli källan till glädje, så att den Ande, som uppväckte Kristus från de döda, ska bo i oss och göra oss levande i honom.

Det är ingen dröm. Vi blundar inte för att hela skapelsen suckar och ropar som i födslovåndor. Konkret får vi följa detta nedbrytande, när vår påves kroppsliga krafter nu håller på att rinna ut. Det är Kristi påsk vi tror på. I hans påsk ser vi mönstret. Hans närkamp med tillvarons destruktiva krafter, hans lidande, död och hans uppståndelse. Kristi påsk ger oss ett välgrundat hopp, ett hopp om att döden inte ska få sista ordet. Ett hopp som sprider sig ut i hela kyrkan och vidare ut i hela den mänskliga familjen.

Hoppet är inte bara något för framtiden. Hoppet är en kraft. Den är ingjuten i våra hjärtan. Den skymtar fram i kärleken. Den kärlek som uthärdar allt. Vetekornet som bär frukt. Vår mänskliga kärlek räcker inte långt. Men kärleken har i Kristi påsk fått nya förtecken. "Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder." (1 Joh 4:10) Det är påskens "övergång", den hemliga dynamiken vi lever av.

Varje gång vi ber stiger vi ner i den egna maktlösheten, i den egna fattigdomen. Vi måste stiga ner. Så att bönen blir sann. För att bli bönhörda. Och på nytt, till vår förvåning, som för kvinnorna vid graven, upptäcka att han bönhör oss, väcker oss till nytt liv, uppstår i oss.

Den dagliga omvändelsen är en daglig påsk. När våra kalla hjärtan mjuknar inför den korsfäste. När vi med rövaren på korset förstår att Guds kärlek är större än våra synder.

Den dagliga övergången från själviskhetens fängelse. Från otro och småaktig självupptagenhet. Kristi påsk fördriver all ondska, den avtvår alla synder, den återupprättar dem som fallit och skänker de bedrövade glädje.

Amen.

--------------------------------------------------------------------------------

ANDRA PÅSKSÖNDAGEN

Apg 2:42-47 1 Pet 1:3-9 Joh 20:19-31

 

Ett ord av aposteln Paulus tycks mig sammanfatta både dagens evangelium och situationen dagen efter påven Johannes Paulus död. Aposteln skriver: "Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp" (2 Kor 4:10).

Aposteln bär med sig i sin kropp den död som Jesus fick lida. Förmodligen syftar han på de lidanden, fängelsevistelser och den tortyr han utsatts för. Sådant lämnar spår i kroppen. Han bär det i sin kropp. Den kropp som måste varit osedvanligt stark och uthållig. Också vår hädangångne påve bar i sin kropp spåren av det han utsatts för och drabbats av. Attentaten mot honom och den sjukdom under slutfasen av sitt liv som han inte dolde för offentligheten. Men för både aposteln och hans efterföljare Johannes Paulus var dessa kroppsliga lidanden inte bara hinder och handikapp. Aposteln säger att han i sin kropp bar den död som Jesus fick lida. Som lemmar i Kristi kropp har dessa tjänares kroppsliga lidanden fått en annan karaktär. Genom tron och den kallelse de fått har de burit sina lidanden i Kristi efterföljd. Ännu fredagen före sin död bad påven som han brukade korsvägen, denna gång från sin sjuksäng. I denna identifikation med den lidande Kristus förvandlas deras lidande. De förenas med sin Herre och hans lidande förvandlar deras lidande. Också lidandet blir ett vittnesbörd.

Både aposteln Paulus och påven Johannes Paulus ägde osedvanliga krafter. Ingen kan betvivla deras insatser. Men frågan är om inte deras svagheter har vittnat ännu starkare. När påven i en springa i klagomuren i Jerusalem lade ett blad med böner om förlåtelse för kyrkans synder mot det judiska folket, redan då med vacklande hälsa, gjorde han sannolikt mera än genom kraftfulla sinsatser, för att försona kyrkan med sina äldre bröder i tron. När han öppet visat sin kroppsliga svaghet har han vittnat om människans sanna värdighet. Något lyser igenom, något som går utöver mänskliga krafter.

När den uppståndne Kristus visar sig för Thomas och de andra lärjungarna visar han dem sina sår. Thomas uppmanas att sticka sitt finger i hans händer och sin hand i hans sida. Därmed botas han från sitt tvivel. Som profeten förutsagt: "I hans sår blir vi helade." Såren har ändrat karaktär. De är förvandlade. Gud har tagit emot sin Sons offer. Och han fortsätter att göra det när hans tjänare förenar sina lidanden med den Herre de tror på. Som aposteln uttryckte det: "för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp." Därför tackar vi Gud för hans tjänare Johannes Paulus och instämmer i den tro som han vittnade om.

Amen.