TREDJE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 21:14,22-33 1 Pet 1:17-21 Luk 24:13-35

Brann inte våra hjärtan?

Emmausvandringen, vad säger den oss idag? Två veckor efter påsk, två dagar efter begravningen av Johannes Paulus II? Två lärjungar på vandring, sorgsna och förvirrade. Sorgsna och besvikna över att det inte har gått som de hade hoppats med denne Jesus från Nasaret. Förvirrade, eftersom de har hört rykten om att graven befunnits tom. De får sällskap av en anonym medvandrare, som med själasörjarens handlag får dem att öppna sina hjärtan, men som också förmanar dem för deras tröghet att förstå. Han tar med dem på en vandring genom Mose och alla profeterna och förklarar för dem vad som står om Messias överallt i skrifterna.

Något väcks till liv i dem. När han vill gå vidare ber de honom att stanna kvar hos dem. Han gör det och firar en måltid med dem. När han bryter brödet öppnas deras ögon, men försvinner ur deras åsyn. Själva säger de: Brann inte vår hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?

Kyrkan har alltid känt igen sig i denna vandring. Den rymmer ett mönster för all liturgi och särskilt för den heliga mässan. En vandring genom skrifterna i ordets liturgi för att de troendes hjärtan ska bli brinnande och ögonen öppnas för hans närvaro i den eukaristiska måltiden. När påven Johannes Paulus förra året utlyste ett eukaristiskt år, hämtade han temat från detta evangelium: Stanna hos oss, Herre. Mane nobiscum, Domine. I sin apostoliska skrivelse säger han bl.a. "När förståndet blir upplyst och hjärtat brinnande, då ’talar’ tecknen."

Teologin har också känt igen sig i denna vandring. Den rymmer hela frälsningshistorien. Den upptäcker Kristus redan i det gamla Förbundets skrifter. Samtidigt som tron uppenbaras och fullbordas i Nya Testamentet. Med ett ord av Augustinus: "Det Nya är fördolt i det Gamla. Det Gamla uppenbaras i det Nya."

Varje generation känner igen sig, när den på nytt upptäcker vad som redan står skrivet. Det verkligt nya är det som samtidigt är evigt, sammanfattat i Kristi påsk, till skillnad från de nyheter som är gamla redan i morgon. Många har fascinerats av den bortgångne påvens ungdomliga spänst. Men ungdomligheten bestod trots sjukdom och hög ålder, ty den var rotad i den tro han själv tagit emot redan som barn, den tro som är ung därför att den är sann och evig. "Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt." (kollektbönen)

Varje människa känner igen sig i de sorgsna och förvirrade lärjungarna. De som gjort sig egna föreställningar om vad denne Jesus från Nasaret skulle åstadkomma. "Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel." Men deras förhoppning var förminskad av människotankar. Sannolikt drömde de om en jordisk Messias, en sådan som man direkt kunde förstå och ansluta sig till. En som upprättar sitt rike genom att imponera, dvs. med yttre jordisk makt. Varje människa känner igen sitt eget livs förhoppningar. Men det går inte som vi tänkt. Därför måste deras medvandrare påminna dem om vad han tidigare gång på gång talat om: Måste inte Messias lida detta och så gå in i sin härlighet?

Påsken, Jesu Kristi påsk, hans lidande, död och uppståndelse, berövar oss drömmarna om jordisk framgång, hälsa och lycka. Men inte för att slå ner oss, utan för att vidga våra trånga hjärtan för det verkligt nya, det verkligt hoppingivande. Det som inte blundar för någon sida av den mänskliga tillvaron, men vågar se allt i ljuset av Kristi påsk. Vågar se både sorg, sjukdom, lidande och död. Det som är inneslutet i Jesu mänskliga lidande och död. Och därför förvandlat genom hans uppståndelse.

Vår hädangångne påves liv har förundrat en hel värld. En kör av röster betygar sin respekt för hans outtröttliga kamp för fred, rättvisa och mänsklig värdighet. Det kan jämföras med den förundran som Jesus själv väckte under första skedet av sitt liv. Ingen förnekade att han var mäktig i ord och gärningar. Men därav följde som bekant inte att alla trodde på honom. Det finns anledning att varna för en rent mänsklig beundran av den bortgångne påven. Den som nöjer sig med det riskerar att bli lik de två sorgsna och förvirrade lärjungarna på vägen till Emmaus. Vår påve hämtade all sin kraft ur tron på Herren. Det var närheten till Herren som gjorde hans hjärta brinnande. Det var kärleken till Herren som vidgade hans hjärta för hela världen. Det var sin Herre han vittnade om och hänvisade till.

Hur genomskådar vi den förrädiska lockelsen i den jordiska framgången, den som obönhörligt leder till besvikelse och bitterhet. Hur blir vi påskmänniskor, med brinnande hjärtan?

Evangeliet berättar att det hände när han talade till dem på vägen och utlade skrifterna. Men de tycks ha upptäckt det först i efterhand. Först när han bröt brödet kände de igen honom, också att han gått med dem hela vägen. Hur blir våra hjärtan brinnande?

En första fråga är den självrannsakande: Vill jag bli brinnande? Eller har jag nöjt mig med det medelmåttiga. Kanske har jag inte ens gått till påskbikt?

Men också den som ivrigt ber om hjärtats brinnande kärlek har en väg att gå. Det är både en förvarning och en tröst. Sorgsenheten hade sin grund blindhet. Och denna blindhet botas inte på en gång och rakt inte i egen kraft. Även om viljan att se är avgörande. Vi kan inte ta oss ljuset själva. Vi måste låta oss upplysas. Som när den blinde Bartimeus ropar till Jesus: Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Den tvivlande Tomas var inte med när Jesus visade sig för de andra. Men han kom igen. Han vände tillbaka till den kyrkans gemenskap där påskljuset lyser och skrifterna läses och utläggs.

Men också i avskildhet behöver vi be om öppnade ögon. I bön och läsning. Läsning av och lyssnande till Guds ord förblir kungsvägen. Antingen man lever i kloster eller utanför. Benedictus avsätter dygnets bästa timmar för läsning av Guds ord. Kvantiteten är inte avgörande, men sorgsenhet och klenmod har, när vi tänker efter, sin upptakt i att vi inte längre läser och lyssnar, och därför lockas på avvägar, lockats ut i mörka tankar och sedan går vilse. Det är ingen katastrof. Katstrofalt blir det om vi stannar i mörkret. Och riskabelt är det varje gång vi sneglar åt sidan och släpper taget. I en mening kan vi "läsa oss tillbaka", låta oss upplysas. Psaltaren förblir den bästa vägen för att upptäcka Kristus i det gamla Förbundets skrifter.

Det står om lärjungarna att de genast bröt upp efter måltiden i Emmaus. De bröt upp för att berätta för de andra. Det var vad Johannes Paulus gjorde. På sin Herres uppdrag bröt han upp och passerade gränser. I sin skrivelse om eukaristin säger han att den också innehåller ett missionsuppdrag. Gå i Herrens frid, mässans avslutningsord, ger detta uppdrag till alla.

Eukaristin gör oss till påskmänniskor, med brinnande hjärtan och öppnade ögon för den Herre som går vid vår sida, upplyser oss med sitt ord, möter oss i den behövande, ger sig själv åt oss i det brutna brödet, som lovat att vara med oss alla dagar intill tidens slut.

Amen.