4 PÅSKSÖNDAGEN 2005

Apg 2:14a, 36-41 1 Pet 2:20b-25 Joh 10:1-10


Herden och herdarna

I morgon inleds valet av en ny påve. Vår biskop uppmanar oss till ihärdig bön. Han kallar det en "förpliktelse" och en möjlighet att vittna om vår tro på att det är Gud som leder sin Kyrka. Även om vi inte har rösträtt, blir vi genom vår bön delaktiga i processen, under den Helige Andes ledning.

Det kan inte vara någon tillfällighet att dagens liturgi, i saknaden efter den bortgångne Johannes Paulus och i väntan på hans efterträdare, målar en särskild bild för våra ögon, bilden av den gode herden.

"Jag är den gode herden, säger Jesus; jag känner mina får, och de känner mig." Det är det goda budskapet.

"Den gode herden" - inte bara en bland flera tänkbara. Inte minst i skarven mellan två påvar påminns vi om att det ytterst bara finns en enda herde. När Jesus efter sin uppståndelse ger Petrus uppdraget, säger han inte ’för dina får på bete’, som om det vore ett privat företag. Han säger: "för mina får på bete". Bakom varje sann herde står den ende Herden, utsänd av den ende sanne Guden för att rädda och församla alla människor i en enda hjord. Den älskade bilden av den gode herden rymmer samma för många anstötliga anspråk som när Jesus säger: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig."

Men det är inte ett anspråk ut i luften. "Den som hör till sanningen lyssnar till min röst." (Joh 18:37). Inte heller från en akademisk eller politisk talarstol. Och hans makt och styrka är inte vad vi tänker oss. Det avgörande tecknet på att han talar sanning är att han ger sitt liv. Som en god herde vågar sitt liv för att rädda fåren från rovdjur och hunger. När vi avvisade honom lönade han ont med gott och gav sitt liv på korset. Han fortsätter att ge av sina gåvor. Med ett obegränsat tålamod talar och kallar han, varnar, tröstar och vägleder. I varje mässa runt hela jorden ger han på nytt sin kropp och sitt blod åt dem som hungrar och törstar. En vanlig herde kunde slakta ett får för att få sin hunger stillad. Här är det tvärtom. Herden ger sitt liv för fåren, för oss.

Han håller samman sina får. I en enda hjord, i den enda kyrka han själv har grundat. När evangeliet förkunnas på otaliga språk, så är det hans röst som talar. Överallt bekänns tron på "en enda Herre". Och hans lokala herdar försöker hålla ihop fåren i samma hjord. Konkret genom de biskopar som står i gemenskap med Petri efterträdare, som nu ska få en ny efterträdare med samma uppdrag som sin föregångare, att bevara enheten i hjorden. Bakom varje påve står den ende herden, som ger sin enda kropp åt varje kommunikant, vilket gör oss till lemmar i en och samma kropp.

Men detta, och det är lika viktigt, betyder inte något opersonligt kollektiv. Herden kallar sina får vid namn. Han har en vidunderlig förmåga att tilltala varje människa personligen. När han kallade den förste patriarken att bryta upp ur sitt land, då ropade han: "Abraham! Abraham!" När han behövde en befriare för sitt förslavade folk i Egypten, då ropade han ur den brinnande busken: "Mose! Mose!" När han behövde en profet för sitt folk som vänt sig bort i olydnad, då ropade han till den unge pojken i templet: "Samuel! Samuel!" När han behövde en särskilt begåvad apostel ropade han: "Saul! Saul!" När han kallar människor till särskild tjänst som präster eller till klosterliv, då är det samma personliga tilltal: Följ mig! Varje troende har hört det tydligt vid vissa tillfällen. "Anna eller Kristina, Karl eller Filip, jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn". Också vid konfirmation, upptagning i kyrkan eller andra tillfällen hör vi herdens tilltal tydligt och klart. Kanske helt odramatiskt, som en enkel insikt om att jag vill lyda hans bud och ställa mitt liv och mina pund till hans och kyrkans förfogande.

Jag känner mina får, säger Herden. "Du rannsakar mig och känner mig - psalmisten vet det - om jag står eller sitter vet du det, du är förtrogen med allt jag gör... Du kände mig alltigenom... Du såg mig innan jag föddes." (Ps 139). Det är lika hisnande som det låter. Någon känner mig bättre än jag gör själv. Ändå fungerar det inte automatiskt. Herdens omsorg slår inte ut min frihet. Ett människoliv kan förfelas. Pund kan grävas ner. Kärleken kan kallna. Någon väntar på mitt gensvar. Psalmen slutar med en bön: "Rannsaka mig... se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen." Synd är att föredra den egna vägen - och missa målet. Det är fiendens list, när han ingjuter en slags dåraktig misstro mot Herdens avsikter. Ändå fortsätter herden att leta, kalla och ropa. Maria Magdalena är blind och döv av sin sorg, när hon letar vid den tomma graven. Men när Herren kallar henne vid namn och säger, "Maria", då vänder hon om och känner igen honom: "Rabbouni."

Ty lika märkligt är att också fåren känner Herden. Hur skall vi annars förklara det förtroende, bortom all popularitet, som Johannes Paulus väckte hos så många? De måste ha anat att någon annan stod bakom. Ändå måste vi i det dagliga livet lära oss att skilja den sanne herdens röst från förfalskningarna. Kungsvägen är ihärdigt lyssnande och trogen lydnad. Den som slår dövörat till och vänder sig bort i olydnad kan bli så gott som döv, även om han kallar det "tvivel". Men den som lyssnar och lyder, också när Herdens röst är allvarlig, lär sig så småningom att känna igen rösten.

Tydligast hör vi honom när han talar i sin hjord, som är hans heliga, katolska och apostoliska kyrka. "Den som hör er", säger Jesus till sina apostlar, "han hör mig". Vi hör honom genom att lyssna till och läsa den heliga skrift och, som Benedictus säger, "till erkända och rättroende och katolska fäders utläggningar av den" (RB 9:8). Detta ihärdiga lyssnande övar upp vår urskillningsförmåga. Det ger en lyhördhet (detta vackra svenska ord), en känsla för den sanne herdens röst, en "en kyrklig känsla", en "sensus catholicus", en "katolsk näsa". De troende lär sig att "känna med kyrkan" ("sentire cum ecclesiae"). De får en inre förmåga att skilja sanningen från halvsanningen eller lögnen.

Den som lyssnar ihärdigt lär sig skilja mellan de olika rösterna i sitt eget inre. Dels mellan de förföriska rösterna och Herdens röst. Men också mellan den egna röstens enformiga malande och Herdens livgivande stämma. Kanske bara som en visshet eller en stilla susning. När vi blivit döva och lomhörda måste vi vända vårt öra i rätt riktning. Bli stilla, läsa och lyssna. Lugnt avvisa de förvirrade rösterna och vända örat till den röst vi känner igen. Det är som att komma ut ur ett rum med surrande röster, ut i verkligheten. Det vidunderliga med denne Herde är att han inte för oss bort, utan hem, också hem till oss själva, till vårt verkliga jag.

Då blir det allt mindre talande i bönen. Kanske bara ett stilla upprepande av Jesu namn eller av en psaltarvers. T.ex. Davids ord, herden som kämpade mot lejon och björn, men som också, som Johannes Paulus, var poet: "Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig."

Vad behövs mera? "Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig".

Amen.