PINGSTDAGEN

Andliga sinnesorgan

Det som just nu händer i naturen på våra breddgrader får livslusten att vakna. Kropp och själ rycks hän. Också pingst är hänryckningens tid. Men det är nästan omöjligt att med ord uttrycka vad Den Helige Ande är. Det är lika svårt som att fånga vinden med blotta händerna eller förklara vad livet är. Ändå tycks helgonen veta att de fått den Helige Ande. Aposteln Johannes säger: "Att Gud förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss" (1 Joh 3:24).

Hur kan man veta att man fått den Helige Ande? - Kunskap får människan genom att bearbeta kroppsliga sinnesintryck, förmedlade genom lukt, smak, känsel, hörsel och syn. Finns det andliga sinnesorgan? Kan våra kroppsliga sinnesorgan hjälpa oss att upptäcka sina andliga syskon? Även om den andliga kunskapen övergår alla sinnesintryck, så är de kroppsliga sinnena inte oviktiga. Även om slutmålet är andligt, så är det inte något rent andligt. Jesus uppstod med en förhärligad kropp. Kan våra fem sinnen säga oss något om den Helige Ande?

Munken och staretsen Siluan säger att Anden känns igen på smaken. Han citerar psaltaren: "Smaka och se att Herren är god". Psaltaren är full av liknande erfarenheter: "Vad ditt löfte är ljuvt för min gom. Det smakar sötare än honung" (Ps 119:103). Här märker vi också skillnaden mellan det kroppsliga och det andliga. Honung kan bara konsumeras i måttliga doser, men den andliga honungen väcker bara längtan efter mer.

Hur är det med lukten? Kan man känna igen Anden på lukten? - Ibland talas det om "en katolsk näsa". Ett inre sinnesorgan för vad som är äkta katolskt. Den helige Benedictus antyder ett slags andligt luktsinne när han talar om den glada och villiga lydnaden, som inte bara är välbehaglig för Gud, och också "angenäm för människor" (RB 5:14). Den glada och frivilliga lydnaden - till skillnad från den tunga plikten, det sura knotandet eller den fega anpassningen - nog kan man säga att den sprider en angenäm doft? En sådan lydnad liknar välluktande rökelse, den "Kristuskunskapens doft" (2 Kor 2:14f), som föregår Kristi procession genom världen.

Känseln - kan man känna den helige Ande? Här krävs naturligtvis vaksamhet och nykter urskiljningsförmåga i en tid där känslan för många blivit det enda styrmedlet. Ändå tvekar inte pingstsekvensen, som vi sjöng före evangeliet, att ge uttryck åt starka känslor. "Kom Guds egen andedräkt... av Guds rikes ljuvlighet... Ande, salighetens ljus, gläd vårt hjärta med ditt rus, bli dess tysta jubelskri... Värm ur död det stelnade, läk vår oros djupa sår... andas i vår längtans bön."

Johannes talar om en inre smörjelse, om att den troende "känner sanningen" (1 Joh 2:20). Låt vara att "känna" här också betyder att veta och att vara förenad med den man känner. Aposteln Paulus jämför Guds rike med mat och dryck och säger: "Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden." (Rom 14:17) Här markeras skillnaden mellan det kroppsliga och det andliga. Men själva jämförelsen visar ändå att Guds rike inte är något helt icke-kroppsligt. Snarast tycks det handla om något som fullbordar det kroppsliga. Inte serveras det bara vatten och bröd vid det himmelska bröllopet?

Hörseln - kan man höra Anden? Profeten Elia hörde den sakta susningen. På den första pingstdagen hördes ett dån som uppfyllde hela huset. Men viktigare än ljudvolym och decibeltal var att de närvarande på sitt eget språk hörde apostlarna tala om Guds stora gärningar. Anden fick dem att verkligen höra, med hjärtats öra. Inte som det Jesus och profeterna ofta klagade över, att människor hörde utan att höra, utan att förstå. Om fåren säger Jesus att de känner herden och kan skilja hans röst från de falska herdarnas. De har fått förmågan att med hörseln kunna skilja mellan andarna. Johannes ger ett förnuftigt kriterium, som påminner om lärans förblivande betydelse. "Den som förnekar att Jesus är Kristus är en lögnare" (1 Joh 2:22). Och vidare, "antikristerna", som han kallar dem, avslöjar sig genom att inte förbli i den apostoliska och kyrkliga gemenskapen. "Om de hade hört till oss, hade de stannat hos oss" (2:19).

Hörseln är avgörande på vägen till tro. Aposteln säger att "tron bygger på förkunnelsen". Bokstavligen står det: "tron kommer av hörandet". (Rom 10:17) Det gäller på flera plan, också där man kanske inte väntar det. Augustinus vittnar om vilken betydelse sångens skönhet i Ambrosius kyrka hade för hans väg till tro. Det finns en mängd vittnesbörd om vad också rösten har betytt i liturgins sång och läsning. Det ödmjuka framförandet av orden som pekar bortom ljuden och rösten, eller de "få och förnuftiga orden" människor emellan (RB 7:61). Detta hörande sker med människans andliga hörsel, med hjärtats öra.

Synen då, till slut. Inte kan man väl se Anden, den osynlige, som dessutom är så ödmjuk att han alltid hänvisar till Fadern eller Sonen? Här blir skillnaden mellan kroppsligt och andligt som störst. Jesus varnar för dem som försöker peka ut Guds rike och säga: "här är det eller där är det" (Luk 17:21). "Vi lever i tro, utan att se" (2 Kor 5:7).

Men ändå - Guds rike har tagit sin början redan här på jorden. Jesus öppnade många blindas ögon. Han uppenbarade sin härlighet i synliga tecken (Joh 2:11). Johannes Döparen pekar på en människa och säger: "Se Guds lamm!" Om Johannes står det att han inför linnebindlarna i den tomma graven "såg och trodde" (Joh 20:8). Samtidigt är det som ses något som ligger bortom det kroppsliga. Det kroppsliga både döljer och förmedlar. En granne berättade om någon som varje år for 90 mil för att se den nyutslagna skånska bokskogen. Den skira grönskan, där de nyutslagna löven är genomskinliga för ljuset. Det är ju också liturgins och sakramentens uppgift. Någon sade mig efter en mässa: "Idag var Kyrkan synlig i liturgin." Vi kan inte se ljuset direkt. Ljuset på förklaringsberget kan inte återges med mänskliga verktyg. Ändå säger Petrus: "Här är oss gott att vara." De hade sett något, de hade skymtat "den skönaste av människors barn" (Ps 45:3).

Aposteln säger att ett ljus har gått upp i hans hjärta (2 Kor 4:6), ett ljus som också skall lysa ut över de troendes gränser. "Ert ljus", säger Jesus till sina lärjungar, "skall lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen" (Matt 5:16). "Se, hur de älskar varandra", sade man om de första kristna. Helgonens helighet har ibland skymtat fram också i deras kroppar. Det berättas om en ökenfader, som var så gammal och böjd att han nästan gick med händerna mot marken, men det står att hans ansikte lyste. Vägen till detta ljus är det rena hjärtat, det hjärta som älskar och som fått löftet att se Gud. Den seende har blivit lysande.

Gud är ljus. Gud är kärlek. Gud är Ande. Människan är kallad att få del av hans rike. Det är människans mål, den himmelska staden, där allt blivit genomlyst och transparent, där det varken behövs sol eller måne, eftersom Guds härlighet upplyser och genomlyser allt (Upp 21:23). "Då skall vi se ansikte mot ansikte" (1 Kor 13:12). För att vi ska få del av detta ljus ger oss Gud sin Ande, sin kärlek, utgjuten i våra hjärtan (Rom 5:5).

Därför ber vi: "O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld."

Amen.