12 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Matt 10:26-33

Var inte rädda!

Tre gånger hör vi Jesus upprepa samma maning: Var inte rädda! - Kan man egentligen ge en sådan uppmaning? Är inte rädslan en känsla som man inte råder över? - Här måste vi sortera och reda ut begreppen. På ett första plan hör rädsla till människans naturgivna utrustning. Rädslan har vi fått som ett inbyggt skydd för en hotande fara. Om vi vaknar upp i ett brinnande hus, då utsöndras adrenalin i kroppen, och vi får ökade krafter att undkomma hotet. Så långt är rädslan en rent kroppslig reaktion, som vi inte råder över. Över den kan man inte moralisera. Det är inte sådan rädsla som Jesus syftar på.

Men om branden samtidigt hotar någon annan, som är i behov av hjälp, då får inte rädslan styra vårt handlande. Eller om någon blir mobbad, baktalad eller orättvist behandlad. Då får inte rädslan styra. Rädslan får inte bli ett alibi för feghet, så att vi sviker det rätta eller förnekar sanningen. Också aposteln Paulus erkänner att han var "rädd och full av ängslan" när han kom till församlingen i Korinth, men det hindrade honom inte att gå emot rädslan och fullgöra sitt uppdrag (1 Kor 2:3). Det hör till våra mänskliga villkor att det rätta och det sanna stöter på motstånd. Det finns onda motkrafter i de bästa samhällen. Därför behöver människan mod för att inte bli medskyldig till det onda. Enligt både judisk och kristen erfarenhet hör modet till dygderna. Och dygden är något som vi kan lära oss, öva oss i och be om. Modet är en av de grundläggande mänskliga dygderna (kardinaldygderna). Utan mod sviker människan sin egen värdighet, och dessutom den nästa som behöver stöd. Den förvaltare i evangeliet som grävde ner sitt pund och drabbades av domen, han gjorde det av rädsla. Ett samhälle eller en gemenskap som inte fostrar till mod ska inte förvånas över feg anpasslighet. I värsta fall bereder det mark för diktatur.

I det dagliga livet kan det handlar om vad vi svarar på en fråga, vad vi säger eller låter bli att säga. Det kan gälla frestelsen att lyssna till skvaller eller baktal, där det krävs mod för att inte i snällhetens namn svika sin nästa. Det kan gälla tron och sanningen. Ofta dyker de prövande situationerna upp när vi minst väntar det och ännu mindre önskar det. Som när Petrus på översteprästens gård fick frågorna av tjänsteflickan, om inte också han kände Jesus. Den gången svek han. Han lät rädslan styra sitt handlande. Eller den blindföddes föräldrar i Johannes nionde kapitel, som av rädsla för judarna inte vågar säga något som kunde uppfattas som en bekännelse till Jesus. (Joh 9:22)

Ännu mera behöver de kristna mod, ty vi har fått den största av alla gåvor, tron på Jesus Kristus. När Jesus uppmanar sina lärjungar att inte vara rädda, då är det både en maning och en tröst. Var inte rädda, ty det finns ingen orsak att vara rädd för den som tillhör Kristus. "Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet." Genom tron tillhör vi den sanne Konungen. Då behöver vi inte frukta de många småpotentaterna. När vi lyder sanningen, behöver vi inte kastas hit och dit av konventioner och olika vindkast på åsikternas torg. Att tillhöra Kristi kyrka ger både trygghet och frihet. Trygghet, för att inte fångas av godtycke eller bedrägeri. Frihet från småaktighet och partimeningar.

Det är kanske förvånande att det behövs gudsfruktan för att befrias från människofruktan och andra rädslor. Äkta gudsfruktan är inte slavens fruktan för straff, inte heller den daglönarens beräknande fruktan, som försöker fullgöra ett minimum av lydnad för att inte förlora lönen. Som kristna har vi fått den högsta värdigheten, vi är barn i Faderns hus. Aposteln säger att vi inte har fått en ande som gör oss till slavar, så att vi måste leva i fruktan igen (Rom 8:15). Ändå finns det en förblivande och riktig gudsfruktan. Vissheten att det enda riktigt allvarliga i livet är att fångas av synden och komma bort från Gud. Den gudsfruktans Ande har vi fått i konfirmationen och vi behöver den så länge vi lever på jorden. "Behåll mitt hjärta vid detta enda, att jag fruktar ditt namn", säger psalmisten (Ps 86).

Men ur denna gudsfruktan växer en kärlek som driver ut all annan fruktan. Vissheten om att ingenting kan hota eller skada den som håller sig till Kristus. Jesus säger att inte ens en sparv "faller till marken utan att er fader vet om det ... Ni är mer värda än aldrig så många sparvar." Om det sedan inte går i livet som vi tänkt oss - än se´n då? Inga jordiska motgångar, inga angrepp eller hot, varken sjukdom eller ålderdom, nöd eller orättvisor, inte heller minnet av begångna och förlåtna synder, kan skada den som älskar Gud. Tvärtom säger aposteln: "för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa" (Rom 8:28, 1917). Sådan är Guds goda allmakt, den som vi ser i Kristi väg genom lidande och död, till uppståndelse och härlighet. Gud leder oss med sin hand, trots att det inte går som vi tänkt. "Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg." (Ps 73:24)

Denna tro på Guds försyn växer ju mera vi vågar överlåta oss i tro och kärlek. "Herren är min andel, min bägare. Du bestämmer mitt öde… min arvedel finner jag skön." (Ps 16) Den enda fråga Petrus får av Jesus efter uppståndelsen är: Älskar du mig? Då förstår Petrus att han aldrig varit övergiven av sin Herre. Då behöver han inte ens bekymra sig om hur det ska gå för de andra, inte ens för de närmaste. "Vad rör det dig? Du skall följa mig." (Joh 21)

Det är denne vår Herre som säger: Var inte rädda!

Amen.