JOHANNES DÖPARENS FÖDELSE

Jes 49:1-6 Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80

 

Profet i sommartider

Mitt i sommaren firar vi denna märkliga födelsedag. Kontrasten kan knappast vara större än den mellan svensk midsommar och Johannes Döparens födelsedag. Avståndet knappast större än mellan en svensk sommaräng och den sterila öken där Johannes verkade, mellan överflöd av mat och dryck och de gräshoppor han livnärde sig av, mellan nyhedendomens budskap om att livets mening består i största möjliga njutning och hans rop att människan måste omvända sig.

Ändå behöver de varandra. Utan profeter förvildas människorna. Vad är naturen, om vi inte längre tror att den är skapad? Ett material för rovdrift eller platsen för ett blint sökande efter naturkrafter? Samtidigt pekar profeterna utöver sig själva. De bereder väg för den nya skapelsen. Sommaren väcker ett minne till liv i människan, minnet av det förlorade paradiset.

Johannes Döparen visar väg både med sin förkunnelse och med sitt liv. Hans födelse väckte glädje. Också på ett rent mänskligt och familjärt plan. Grannar och släktingar kommer för att dela Elisabets glädje, hon som blivit havande vid hög ålder. Hela byn tycks vara på benen. Samtidigt anar man något som går utöver vanlig familjelycka. Redan hans namn antyder en särskild kallelse. Hans fader Sakarias hade förlorat sin talförmåga när han tvivlade på det budskap han fått i templet. En ängel hade förkunnat att hans hustru skulle föda en son. Nu får han talförmågan tillbaka, när han bekräftar valet av hans namn. Då grips grannarna av fruktan och frågar: "Vad skall det bli av detta barn?"

Vad ska det bli av denna värld? Av vår korta stund på jorden? - Evangelisten Lukas har vävt samman berättelsen om Johannes födelse med Jesu födelse. I båda fallen är det en ängel som förkunnar att de båda kvinnorna skall föda. Ingen människa har kunnat tänka ut det som här skall ske, än mindre åstadkomma det. Den ena modern, Maria, besöker den andra, Elisabet, och redan i moderlivet vittnar Elisabets barn om det barn som Maria bär. Elisabets havandeskap har flera förebilder i Gamla förbundet. Sara, Abrahams hustru, fick föda Isak, trots att hon var kommen till hög ålder. Likt Simsons och Samuels mödrar är hon tecken på att Gud upphöjer de ringa och låter de ofruktsamma få moderskapets glädje. Ändå är det bara profetior om det nya, om det barn som Maria skall föda, hon som föder och ändå förblir jungfru.

Johannes är kallad och utvald redan i moderlivet. Hela hans liv är ställt under denna kallelse. Hans namn, Johannes, betyder "Herren är nådig", men det handlar inte om någon billig nåd, utan om Guds egen förtärande kärlek. Som därför också tar människor i sin tjänst, som vägröjare och profeter. I responsoriepsalmen kan vi höra Johannes röst: "Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv... Benen i min kropp var inte gömda för dig, när jag bereddes i det fördolda." Ett profetiskt svärd mot alla övergrepp på det värnlösa människolivet. Men också ett evangelium för varje vilsen själ. Det finns en plan och en mening för varje människas liv. Vi ser den profetiskt framställd i Döparens liv.

Herren är nådig och han vill ge oss glädje, men vägen till glädje når människan inte bara genom att leva ut. Den som inte lyssnar till Johannes blir också döv för Jesus. Vägen till att förverkliga sitt liv går genom omvändelse och genom att överlåta sig åt Guds vilja, vad som än händer. Det är ingen tillfällighet att munkar och nunnor känt igen sig i Johannes Döparen. När den helige Benedikt byggde två kapell för sitt kloster på Monte Cassino, då vigde han det ena åt Johannes Döparen.

Hans liv och gärning skapade rörelse bland människorna. Folk kom i skaror för att döpas av honom. Men Johannes låter sig inte berusas av gensvaret. Till slut blir han halshuggen, på anstiftan av en kvinna som drabbats av profetens dom över att leva i ett otillåtet äktenskap. Mänskligt sett slutade hans liv i ett misslyckande. Men om denne man säger Jesus: "Ingen av kvinna född är större än Johannes Döparen." Moder Teresa har sagt: Det avgörande i livet är inte framgång, utan trohet. Trohet mot det ljus som profeterna vittnar om och som går upp i våra hjärtan.

Trots det unika i hans kallelse kan därför varje troende känna igen sin kallelse i hans. "Han skall bli större och jag mindre", säger Johannes om Kristus. Det är helgonens och ödmjukhetens väg till lycka och glädje. Ty omvändelse och ödmjukhet är inte självändamål, utan vägen till glädje. Profeten Jesaja talar i dagens första läsning inte bara om möda och om att han arbetat förgäves. Han fortsätter: "Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud." (Jes 49:4)

Det är den glädjen och det vidgade hjärta som ges åt den som överlåter sig åt Guds vilja och plan. Därför firar vi Johannes Döparens födelse.

Amen.

 

Till förstasidan för
Den helige Benedikts Hus

2005-12-09