PETRUS OCH PAULUS, APOSTLAR

Apg 12:1-11 2 Tim 4:6-8,17-18 Matt 16:13-19

Nära döden, ändå lever hon
- kyrkans hemlighet i ljuset av Petrus och Paulus.

Petrus och Paulus, fiskaren och tältmakaren, ledaren och läraren. Petrus med nycklarna, Paulus med svärdet. Kyrkans två grundpelare. De två olivträd som profeten förutsagt (Sak 4:3) och som bekräftas av bibelns sista bok (Upp 11:4). Petrus var den som först bekände Kristi hemlighet. Paulus den som förklarade hemligheten. Sinsemellan är de väldigt olika. De gjorde förmodligen bäst i att befinna sig på ett visst avstånd från varandra. Paulus får gå till rätta med Petrus när denne var på väg att svika evangeliets renhet (Gal 2:11). Ändå söker Paulus stöd och bekräftelse hos Petrus och de andra apostlarna (Gal 2:2, 9). De är förenade i samma uppgift och deras liv skall sluta med samma martyrium, det martyrium som utgör staden Roms egentliga värdighet och ger staden dess plats i kyrkans liv och historia.

De båda ger kyrkan ett ansikte, ett mänskligt ansikte - med alla risker det innebär. Vi kan lära känna Petrus och Paulus ganska väl, också deras inbördes olikhet. Petri väg, fiskaren som blev apostlafurste. Hans iver och entusiasm, hans övermod och fall, hans upprättelse och förnyade uppdrag. Hans biografi ger en koncentrerad bild av hela det petrinska ämbetets väg genom historien, präglat av djupa fall och ändå omöjligt att omintetgöra. Vilken annan mänsklig institution genom historien har gång på gång fallit så djupt från sin egen kallelse, men ändå varit i stånd att ständigt på nytt göra bot, resa sig och förnyas?

Också Paulus lär vi känna som människa. Den fanatiske förföljaren, som blir den outtröttlige missionären och församlingsgrundaren. Vi anar hans blixtrande intelligens, som han använde för att göra "varje tanke till en lydig fånge hos Kristus" (2 Kor 10:5), men som inte alltid var så lätt att förstå. Också Petrus klagar över att "vår käre broder Paulus" ibland är svår att förstå (2 Pet 3:15f). Men han använder inte bara sitt förnuft. Han spelar på hela det mänskliga registret. Han vädjar och hotar, "skall jag komma med käppen eller med kärlek och mildhet?" (1 Kor 4:21). Han suckar och gråter, han vet sig ingen råd, inte minst i andra brevet till den besvärliga men älskade församlingen i Korint.

I dagens liturgi finner vi dem båda i var sitt fängelse. Båda exemplen berättar om befrielse ur fångenskapen. Petrus i yttre mening. Paulus i inre. Båda kan ha bett med psaltaren: "För mig ut ur mitt fängelse, så att jag får prisa ditt namn." (Ps 142:8). Och båda kunde vittna om bönhörelse. På ett sätt som vittnar om den befrielse kyrkan är kallad att förmedla, för varje liten människa och för hela den mänskliga familjen.

I första läsningen hör vi hur kung Herodes har låtit halshugga aposteln Jakob. När han ser att folket gillade detta låter han gripa också Petrus. Lukas beskriver den världsliga övermakten med illa dold ironi. Det vimlar av vakter. Mot detta står endast församlingens bön för sin ledare. Det är en bild för kyrkans villkor. Hennes svaghet, sedd med jordiska ögon. Men i denna svaghet ryms en osynlig styrka. På natten väcks Petrus av en ängel med en stöt i sidan. Ett ljussken fyller rummet. Kedjorna faller av och dörrarna öppnas. Petrus tror själv att han drömmer. Först när ängeln försvinner kan han sansa sig och förstå att det som hänt är verkligt. "När Herren upprättade Sion, då var vi som drömmande" (Ps 126). Den hemlighetsfulla kraften styr och leder allt som händer med Petrus, och därmed också med kyrkan. Men det ser bara den som tror och älskar henne.

Petrus själv uppmanas att skynda sig upp, att ta på sig bältet och sandalerna och svepa om sig manteln. Och han lyder i tro. Det är hans lilla samverkan. Trons lydnad öppnar dörren för Guds kraft. Vi kan befinna oss i en liknande situation. Inlåsta i en pressad situation, där det svåraste fängelset inte är det yttre, utan det inre, att vi fångas i oss själva, av vår egen blindhet och får de egna tankegångarna till brutala fångvaktare, det fängelse där lovsången tystnar. Det dödsrike som syndaren hamnar i, när han slutar lyssna och lyda. Att ta på sig bälte och sandaler är vad Paulus uppmanar till i den andliga kampen. "Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp... spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred" (Ef 6: 10ff).

I den andra läsningen mötte vi Paulus i sitt fängelse i Rom, där han liksom Petrus, snart skall lida martyrdöden. Han vet det i förväg. Man kunde vänta sig bitterhet och klagan över att hans liv ska sluta i en fängelsehåla, men fängelset tycks inte ha någon makt över honom. I stället låter hans ord som en tacksägelse: "Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans... Mitt liv utgjuts redan som ett offer". Han liknar sitt liv vid det eukaristiska vinet, som offras på altaret. I hans svaghet har Herren ingjutit kraften av sitt utgjutna blod. "Herren bistod mig och gav mig kraft... jag räddades ur lejonets gap. Hans är härligheten i evigheters evighet". De sista orden liknar avslutningen på den eukaristiska bönen. Apostelns liv kulminerar i eukaristi, tacksägelse. Samma gudomliga kraft som strålar fram i det offrade brödet och vinet på altaret, lyser också fram i hans liv. Det är ju så vi ska delta i varje mässa. Vi frambär och förenar våra liv med Kristi offer och överlåtelse. Kristus gjuter sin kraft i vår mänskliga svaghet, för att vi skall kunna förena våra liv med hans liv. Kyrkans hemlighet blir aldrig så tydlig som i den heliga eukaristin.

Kyrkan är en fortsättning av Jesu egen hemlighet, enheten mellan gudomlig styrka och mänsklig svaghet. Vem är denne? frågar människorna. Samma fråga borde ställas om kyrkan. Vem är hon? Det är lätt att vara kritisk mot kyrkan, rentav misströsta om hennes möjligheter. Både kritiken och sorgen kan ha goda skäl för sig på ett visst plan. Men då ser man bara utsidan, den som sociologi och psykologi beskriver. Tron och kärleken ser något mera. Tron vet att kyrkan till sitt innersta väsen är helig och uppehålls av Kristus och hans Ande. "Trots mänsklig svaghet", säger fäderna på andra Vatikankonciliet, "kommer hon därför inte att vackla från den fullkomliga troheten, utan förbli en brud som är värdig sin Herre" (LG 9).

Det är denna kyrka som Kristus lovat att aldrig överge. Han har gjort henne till sin egen kropp. Kyrkan är den hemlighet som Paulus vittnar om i sitt eget personliga liv: nära döden, ändå lever hon; fattig, ändå gör hon många rika; förföljd, men inte övergiven (1900-talet gav kyrkan flera martyrer än något tidigare århundrade i historien); slagen till marken, men inte förlorad.

De två apostlafurstarna Petrus och Paulus ger kyrkan ett ansikte. De visar vad som gäller genom alla tider och för hela kyrkan, hur Kristus tar människor i sin tjänst för att utföra Guds vilja. Från den störste till den minste.

Med Pauli ord: Hon bär i sin kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i hennes kropp. Hon utlämnas för Jesu skulle ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i hennes dödliga kropp (2 Kor 4 o 6). Lovad vare Herren, som givit oss denna gudomliga skatt i mänskliga lerkärl.

Amen.