VÄGEN TILL VILAN

- om bön och arbete i den benediktinska livsrytmen.

 

Ombedd att behandla frågan om arbete och vila i den benediktinska livsrytmen finner jag mig i förstone något ställd. Särskilt om accenten skall ligga på det sista ledet, på vilan. Ordet vila lyser nästan helt med sin frånvaro i Den helige Benedictus regel (RB)[1]. Däremot möter en rad maningar i till synes motsatt riktning. "Inte vara sömnaktig. Inte lat."[2]. Återkommande finner vi uppmaningar att "skynda", att "snabbt" och "genast" fullgöra en uppgift eller efterkomma en given befallning. Det är liv och rörelse, arbete och möda, som möter i RB, trots att allt skall ske "med värdighet". Hållningen kan sammanfattas i talet om "den goda iver, som munkarna skall öva med glödande kärlek"[3]. Inte heller handlar det bara om en iver i andlig och moralisk mening. När munkfadern talar om det manuella arbetet, inleds det med devisen: "Sysslolöshet är själens fiende".

Den helige Benedictus är inte ensam om denna hållning, allraminst i sin samtid. Den helige Augustinus säger: "Kyrkan vet att två liv är henne förkunnade och förelagda av Gud: ett i tron, ett annat i skådandet; ett under pilgrimsvandringens tid, ett annat i evighetens boningar; ett i mödan, ett annat i vilan; ett på vägen, ett annat i fäderneslandet;"[4]. Här på jorden är människan ställd under arbetets och mödans villkor och försöken att ta ut i förskott det som hör evigheten till slutar i svärmeandlighet. Hos Benedictus' föregångare i den egyptiska öknen finns många exempel på hur sådana svärmeandar togs ner på jorden. Försöken att leva i ständig bön på bekostnad av hängivet arbete avslöjas obarmhärtigt. Abba Antonios sade: "En munk som arbetar några dagar och sedan håller uppe, för att sedan åter arbeta och slutligen åter bli sysslolös, han gör ingenting och saknar uthållighet"[5]. "En munk som arbetar överfalles av en demon, medan en arbetsskygg överfalles av otaliga demoner"[6].

Betyder det att RB inte har något att säga om vilan? Handlar livet bara om arbete och möda? Vad betyder då det kända talet om "pax benedictina", den frid som sägs känneteckna den benediktinska livsrytmen?

Någon genväg förbi mödan finns inte. Vilan nås inte "direkt". Gud "vilade... efter allt han hade gjort"[7]. Förvisso funnes det mycket att säga om hur vi umgås med all den fritid det moderna samhället erbjuder, och inte minst om söndagen[8], men vi väljer i denna artikel ett mera övergripande perspektiv. Frågan är hur vägen ser ut, vägen till den vila och den frid som inte bara gäller avgränsade ögonblick i livet, som inte bara gäller en andlig sektor av vår mänskliga tillvaro, utan omfattar livet som helhet. Vägen till vilan går längs en "omväg", där den benediktinska devisen "bön och arbete" ger konkret vägledning. Inte bara så att arbetet måste kompletteras med bön för att göra mödan mera uthärdlig. Hemligheten ligger i förhållandet mellan bön och arbete.

Vi börjar med vad RB säger om arbetet, närmast i kapitel 48, "OM DET DAGLIGA ARBETET MED HÄNDERNA". Kapitlet inleds med den redan citerade principen: "Sysslolöshet är själens fiende". Omedelbart dras slutsatsen att bröderna "därför på bestämda tider bör ägna sig åt arbete med sina händer, likaså åt andlig läsning på bestämda tider". Resten av kapitlet är en praktisk tillämpning av den inledande principen. Munkfadern anger konkret, i "timmar", vilka tider som skall ägnas åt arbete respektive läsning. Här förutsättes naturligtvis de fastställda tiderna för den gemensamma bönen. Regeln anger en harmonisk rytm av läsning, bön och arbete. På "Herrens dag" är bröderna naturligtvis fria från arbete, men inte heller då får sysslolösheten ta över. De är "fria för läsning", vilket betyder andlig läsning (lectio divina).

Kapitlet innehåller ingen teori om arbetet, vilket kan väcka en viss undran. Ämnet var behandlat både av Augustinus och Basileios. Vår nuvarande påve har behandlat frågan i en särskild rundskrivelse[9]. RB nöjer sig med att hänvisa till "våra fäder och apostlarna" (v.8). I den inledande maximen om sysslolöshet som själens fiende har han slagit an ett grundackord. Ändå är inte heller denna maxim det viktigaste som munkfadern har att säga om arbetet. Det viktigaste ligger inte i vad regeln säger, utan i vad den gör med arbetet. Det är som om den helige Benedictus medvetet avstått från att formulera en teori och i stället valt att organiskt infoga arbetet i klostrets dagliga liv. Vad kan skälet vara till detta?

Ett svar kan anas om man reflekterar över de risker som åvilar allt mänskligt arbete. Vi kan använda bilden av dikena på vägens båda sidor. I det ena diket tänker man för "lågt" om arbetet, i det andra värderas arbetet för "högt". Den som tänker för lågt om arbetet ger ofta bönen prioritet på bekostnad av arbetet. Bön ses som något "andligare". Därmed öppnas dörren lätt för dilettantism och lättja. Munken är inte närvarande och hängiven i sitt arbete. En klyfta uppstår mellan andligt och världsligt, mellan heligt och profant, en klyfta som Andra Vatikankonciliet (1962-65) kallar en av vår tids "allvarligaste villfarelser"[10].

I det andra diket har munken gett sig arbetet helt i våld. Han är inte bara hängiven i sin syssla, har har förlorat distansen till den. Arbetet har blivit ett självändamål som öppnar för arbetsnarkomani och stress, eller för stolthet och vakthållning kring något eget[11]. Arbetet dras omärkligt in i ett effektivitetstänkande, som värderar munkarna mera efter vad de gör och producerar, än efter vad de är som munkar[12].

Därmed är också sagt att förhållandet till arbetet är en mätare på munkens inre balans och enhet med sin kallelse. Det munken gör i sitt arbete uttrycker inte bara en bättre eller sämre arbetsdisciplin. Arbetet speglar också hans bön. Utsidan avslöjar insidan. Samtidigt som utsidan påverkar insidan. Arbetet är en hjälp att vara närvarande i det man gör, samtidigt som munkfadern hela tiden vakar över att bröderna inte sugs upp eller tyngs ner av för hårt arbete[13].

Det finns ett oupplösligt samband mellan arbete och bön, mellan utsida och insida. Just därför är det så svårt att formulera en arbetets teori. Regeln uttrycker både självklar insikt om arbetets nödvändighet och värdighet, samtidigt som den, genom att infoga arbetet i den monastiska kallelsen som sådan, markerar en tydlig gräns mot att arbetet får ett "egenvärde". Människan får inte bli slav under det hon skulle råda över[14]. Arbetet i RB är inte skilt från, men uttryck för kallelsen som helhet.

Denna svårfångade enhet mellan bön och arbete kan vara orsaken till att den helige Benedictus avstår från att formulera en teori om arbetet, men i stället väljer att integrera det i munkens och klostrets liv som helhet. Därmed återstår det att se hur munkfadern går till väga för att åstadkomma denna integrering och hur en enhet mellan bön och arbete avtecknar sig.

 

Växling av bön och arbete

Redan fastställandet av bestämda tider för bön och läsning respektive manuellt arbete vittnar om Benedictus' medvetenhet om behovet av en balanserad växling, en rytm, där det ena avlöser det andra. Varken bönens eller arbetets båge kan hållas spänd för länge. Däremot kan det ena bereda mark för det andra. Det berättas om hur den helige Antonios (d.356) i en syn såg en munk som arbetade med att fläta korgar. Efter en viss tid stod han upp för bön, varefter han åter satte sig att arbeta osv. Detta blev för Antonios en lektion i den nödvändiga växlingen mellan bön och arbete.

Genom denna växling ges ett skydd för överdrifter, antingen i svärmisk riktning, där man inte tar arbetet på allvar, eller så att arbetet helt tar munken i besittning. Växlingen är en hjälp att ge sig helhjärtat åt både bön och arbete. Varken bön eller arbete får utlämnas åt infall och tillfälliga stämningar[15]. Petrus av Celle säger: "Djävulen bör alltid finna dig sysselsatt. Den orena anden beträder inte huset om det inte är tomt"[16].

Den regelbundna bönen och läsningen är ju en självklarhet i klostret, men någon slags regelbundenhet torde behövas för alla kristna. Motsvarande gäller för arbetet. Det regelbundna arbetet har förvisso sin möda, men är fr.a. en hjälp för människan att leva i sin kallelse. Därmed är redan sagt att arbetet är till för människans skull och inte främst får ses som produktion; ännu mindre som en handelsvara. Från den asketiska motiveringen för arbetet i den monastiska traditionen finns därför en linje fram till vad Andra Vatikankonciliet säger i sin pastoralkonstitution: "Den mänskliga verksamheten utgår från människan, och den är också inriktad på människan. Ty genom sin verksamhet förändrar människan inte blott tingen och samhället, utan hon gör också sig själv mer fullkomlig. Hon lär sig mycket, hon utvecklar sina gåvor, hon går ut ur och ut över sig själv ... Normen för människans verksamhet är alltså, att denna enligt Guds plan och vilja skall överensstämma med människosläktets verkliga väl, och att den åt människan som individ och samhällsvarelse skall erbjuda möjligheter att efterleva och fullfölja sin totala kallelse"[17].

Denna syn på arbetet som ett led i människans "totala kallelse" tillämpas i RB till att börja med genom en harmonisk växling mellan bön och arbete. Abboten "skall reglera och ordna allt (dvs. tiden för arbete respektive bön) så att det tjänar själarna till frälsning och bröderna kan göra vad de gör utan anledning att knota"[18].

 

Bön i arbetet

Förhållandet mellan bön och arbete ligger emellertid inte bara på det yttre planet, så att det ena tidsmässigt avlöser det andra och munken därmed går från det ena till det andra. Det ena skall också genomsyra och prägla det andra. Bönen skall göra oss till bättre arbetare och arbetet göra oss till bättre bedjare. Inte av moraliskt-asketiska skäl; ännu mindre av pragmatiska skäl, vilket skulle förminska både bön och arbete till medel. Orsaken till interaktionen mellan bön och arbete ligger i vår tro att vi lever i en värld och att hela denna värld är nyskapad genom Kristi uppståndelse. "Därför kan munken inte be riktigt om han inte också arbetar riktigt, lika lite som han kan arbeta riktigt om han inte ber riktigt. Bönen behöver arbetet, för att vara bön. Lika väl som arbetet behöver bönen för att vara arbete"[19]. När bönen skiljs från arbetet blir den svärmeri och när arbetet skiljs från bönen blir det slaveri.

Hur praktiserar vi Guds närvaro i vårt arbete? - Det som gör mig frånvarande och bortvänd är inte arbetet i sig, som ju är något gott och som fanns redan före syndafallet. Ett helhjärtat arbete sker inför Guds ansikte, oberoende av om jag i varje ögonblick är medveten om det eller ej. Att arbeta helhjärtat är att göra det bra, redan på ett mänskligt sätt, med en viss ömhet: "Att gå med vänliga fötter på jorden"[20]. Att undvika både stress och lättja. Att ha både närhet och distans, men än mer respekt och vördnad för det jag gör, för de redskap jag använder, för vad tingen är i sig själva. Mitt förhållande till det jag gör är en bild av Skaparens förhållande till sin skapelse. Människan, skapad till Guds avbild, deltar genom sitt arbete i Skaparens verk[21]. Med glädje och stolthet skall vi, efter avslutat arbete, kunna säga: "Se, det var mycket gott". Lönen består i äkta arbetsglädje. Den utlovade "vilan" kan anas redan i arbetet.

Problemet är att också i ett krävande arbete lockas jag på avvägar genom drömmar och fantasier, knotande och missmod, vilket ockuperar mitt sinne och gör mig frånvarande i arbetet. Samma insikt kan också andra andliga traditioner vittna om. Enligt en buddistisk lärare är det våra obalanserade psyken som är den största tidstjuven i vårt dagliga arbete[22].

Vad anvisar RB för medicin mot denna "tidstjuv"? - Det hjälper ju föga att moralisera över sig själv eller att försöka rycka upp sig. Ändå behöver vi inte låta oss styras av dessa "demoner". Regelns botemedel är enkelt, men realistiskt: "ofta ge sig hän åt bön"[23]. I mera "vilande" eller "handlande" form. Vilande: att under några minuter lägga ifrån mig penna eller spade och påminna mig vem jag är, Kristi tjänare och arbetare. Jag har en Herre, tyrannerna har jag lämnat bakom mig. En Herre, som både frågar efter mitt arbete och som i nåd tagit mig i sin tjänst[24]. Handlande: Att ta ett stadigt grepp om de onda tankarna medan de är "späda" och krossa dem mot Kristus[25]. Medicinen är så enkel att vi lätt underskattar dess kraft. Det handlar inte om att gå in i någon djup meditation eller att göra ingående analyser, men om att skjuta välriktade bönepilar mot den "demon" som går till anfall. Den medvetna, korta och brinnande bönen hindrar både vreden att få kommandot och missmodet att pressa ner mig. Den återför mig till arbetet inför Guds ansikte, till verkligheten.

Trots att arbetet är något gott i sig så har det ändå prägel av skapelsens suckan och vånda[26]. Kroppen gör motstånd och lider av trötthet, monotoni och vedermöda. "I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd"[27]. Guds allestädesnärvaro är alltså inte utan vidare en lindring av arbetets möda. Hans närvaro är korsmärkt. "I arbetet", säger Johannes Paulus II, "finner den kristne en liten del av Kristi kors och tar den på sig för återlösningens skull, såsom Kristus tog på sig sitt kors för oss. Tack vare det ljus som tränger in i oss från Kristi uppståndelse får vi i arbetet en skymt av det nya livet, det nya goda; vi får liksom ett förebud om "nya himlar och en ny jord", som människan och världen har del i just genom arbetets möda. Genom mödan - men aldrig utan den!"[28].

Som bönen hjälper munken att bli en bättre arbetare, så hjälper arbetet honom att bli en bättre bedjare. Ändå är den yttersta drivkraften till denna positiva interaktion inte moraliskt eller ens asketiskt motiverad. I båda fallen handlar det om att upptäcka Kristi närvaro.

 

Enhet mellan bön och arbete

Om vi hittills har försökt att se hur bön och arbete i RB inte bara finns bredvid varandra, utan också positivt befruktar varandra, så återstår att upptäcka exempel på en förverkligad enhet mellan de två. Kanske blir det lättare om vi först kastar en blick på ett moment i den heliga eukaristin (nattvarden), nämligen offertoriet i den katolska liturgin, som visar oss den förverkligade enheten mellan bön och arbete. Offertoriet, frambärandet och tillredandet av gåvorna, är sammanfattat i den inledande bönen, som på uttrycklig önskan av påven Paulus VI också nämner människans arbete.

 

Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud,
ty i din godhet ger du oss det bröd/vin
som vi frambär till dig.
Av jordens/vinrankans frukt och människans arbete
bereder du åt oss Livets bröd/Frälsningens kalk.

 

Bönen är en välsignelse av Gud[29], en lovsång och tacksägelse för alla hans gåvor. Detta ger de rätta förtecknen till hela det mänskliga livet. All bön och allt arbete har sin källa i Gud. Endast som ett svar på hans generösa godhet kan människan bära fram sina gåvor, "i din godhet ger du oss det ... som vi frambär till dig". Detta gör inte vårt frambärande överflödigt. "Offertoriet ger åt bönen dess arbetsdimension och åt arbetet dess bönedimension"[30]. Ändå handlar det ytterst om något därutöver. Detta "mera", denna fullkomning, är vad bönen vittnar om när den lovsjunger hur "jordens frukt och människans arbete" blir till "Livets bröd" och "Frälsningens kalk", en antydan om Kristi person och verk, närvarande i den heliga eukaristin. I detta mottagande och denna överlåtelse lever vi hela vårt liv. Därmed dras hela vårt liv ut ur suckan och möda, in i den stora lovsången och därmed in i vilan.

Vad kan vi nu finna av denna enhet mellan bön och arbete i RB? - Det vi spanar efter är vad en utbränd svensk datakonsult for till ett buddistinspirerat centrum i USA för att lära sig, men om vilket hon efter hemkomsten säger: "I tusentals år har nunnor och munkar från olika religioner städat, snickrat och odlat sig till enhet med något som är större än de själva. Arbetet har också varit bön."[31]. Munkfadern Johannes Cassianus (d.430) berättar: "Man vet inte om det var på grund av kontemplation som munkarna arbetade så flitigt, eller om det var genom ständigt arbete som de gjorde sådana andliga framsteg"[32]. Det vi ser av denna enhet i RB skymtar förbi i förbifarten, i det vanliga, vardagliga arbetet. Det är ju inte något särskilt. Enheten mellan bön och arbete är ett mysterium, som ändå fått kött och blod.

När bröderna gör sin veckotjänst i köket "tjänar de varandra i kärlek"[33]. Inte genom att utföra tjänsten på något särskilt "fromt" sätt utan genom att utföra just det denna tjänst kräver. Tjänstens karaktär av offertorium, varigenom det framburna arbetet förvandlas, finns konkret uttryckt på följande sätt: "i denna tjänst förökas kärleken"[34].

Alla gäster som kommer till klostret skall tas emot som Kristus, inte bara genom yttre vördnadsbetygelser, utan också med "kärlekens hela uppmärksamhet", genom att visa dem "all mänsklig omsorg" (humanitas). När bröderna betjänat gästen på alla tänkbara sätt skall de recitera denna vers: "Gud, vi har tagit emot din barmhärtighet mitt i ditt tempel"[35]. Ett rollbyte har ägt rum. Det är inte de betjänade gästerna som "tar emot", utan bröderna som betjänat dem. Oket, när vi väl går in under det, visar sig vara lätt och ge vila[36].

Portvakten skall, när någon klappat på eller en fattig ropat, "ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver"[37]. Kärleken är inte ett tillägg till arbetet, utan har blivit ett med det.

Arbetet kräver munkens fulla närvaro ("i-varo" eller "nu-varo", som konsulten uttrycker det i sin intervju[38]). Knotande tar bort glädje och arbetslust och gör munken frånvarande. Ändå bygger inte munken upp något eget, han förlorar inte sin själ i arbetet. Så snart lydnaden kräver något annat "lämnar munken sitt arbete ofullbordat ... och följer den befallandes röst"[39]. Arbetet förblir en tjänst, ett offertorium, infogat i den stora överlåtelsen åt Gud. Lydnaden hjälper munken ut ur skenverkligheten kring sig själv, ut till verkligheten i kärleken till Gud och bröderna.

Enheten mellan bön och arbete visar sig i noggrannhet och respekt för de minsta tingen. Allt blir heligt, "alla klostrets kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl"[40]. Därmed dras hela klostrets liv in i eukaristin, i tacksägelsen, i den frid som föregriper vilan. Det som i offertoriet förenar arbetet och bönen är tacksägelsen, svaret på att Kristus återlöst och nyskapat allt. Knotandet blir därför inte bara en brist i moraliskt eller asketiskt hänseende, utan ett sabotage av kallelsens innersta. Också när det inte går att uppbringa ens ett minimum av vin (vi befinner oss i Italien), påminns munkarna om kallelsen att "prisa Gud och inte knota"[41]. Den munk som behöver mindre än sina medbröder, när det gäller förnödenheter, uppmanas "att tacka Gud och inte vara bedrövad"[42].

Även en så "världslig" sak som att driva affärer är befriad från den negativa karaktär som ofta vidlåder penningtransaktioner. Genom att sätta ett lägre pris än normalt och så mota ut girighetens last kan "Gud förhärligas i allt"[43]. RB förbjuder inte klostret att driva affärer, men villkoret är absolut: allt skall ske inför Guds ansikte.

Vi anar i dessa glimtar en förverkligad enhet mellan bön och arbete. En livshållning där hela livet ges tillbaka till dess Skapare. Gud har antagit kött och antar det på nytt i våra liv. Att söka enheten mellan bön och arbete är att söka en närvaro, en frid och en vila, som redan finns där, men som väntar på att bli upptäckt.

Referenser

  1. I företalet användes ordet, men syftar då på den slutliga vilan (Prol 23, med citat ur Ps 15:1) Abboten får på ett ställe det kloka rådet att inte "lätt bli upprörd och ängslig, inte vara böjd för överdrifter och envis, inte avundsjuk och alltför misstänksama - annars får han aldrig någon ro (requiescit) " (Den Helige Bendikts Regel (RB) 64:16).
  2. Den Helige Bendikts Regel (RB) 4:37, 38.
  3. Den Helige Bendikts Regel (RB) 72.
  4. Citat ur "Vägledning. Kristen spiritualitet under tusen år (200-1200)". Katolska Bokförlaget 1978.
  5. övers. från "LEBENSHILFE AUS DER WÜSTE". Herder 1983.
  6. Johannes Cassianus, Institutiones 10:23.
  7. 1 Joh 2:2.
  8. Påven Johannes Paulus II har behandlat det i en särskild rundskrivelse, "Dies Domini", Herrens dag, 1998.
  9. "Människans arbete". Katolska Bokförlaget 1982.
  10. Kyrkan i den moderna världen av idag (Gaudium et spes), 43.
  11. Jfr Den Helige Benedictus Regel (RB) 57, där den hantverkare som "förhäver sig över sin hantverksskicklighet" helt sonika fråntas sin uppgift.
  12. Det avgörande kriteriet vid tillsättningen av olika uppgifter i klostret. är genomgående "gudsfruktan", utan att ändå bortse från de speciella och mänskliga kvaliteter som krävs; t.ex. 31:1-2; 36:7; 64:1-2
  13. t.ex.Den Helige Benedictus Regel (RB) 48:9.
  14. 1 Mos 1:28.
  15. Jfr 1 Kor 14:33.
  16. Ruppert/GrĂ¼n: Bete und arbeite, s.16, 1982.
  17. Gaudium et spes, 35.
  18. Den Helige Benedictus Regel (RB) 41:5.
  19. Anton van Hoof.
  20. Moder Tyra Antonia, Mariavall.
  21. Johannes Paulus II: Människans arbete, s.80.
  22. Svenska Dagbladet 3/4 1994.
  23. Den Helige Benedictus Regel (RB) 4:56.
  24. Den Helige Benedictus Regel (RB) prol 3, 14.
  25. Den Helige Benedictus Regel (RB) prol 28
    Den Helige Benedictus Regel (RB) 4:28
  26. Rom 8:20-22.
  27. 1 Mos 3:19.
  28. A.a. s.86.
  29. Jfr Sakarias lovsång.
  30. Anton van Hooff.
  31. SvD 3/4 1994, Näringslivsbilagan(!).
  32. ur Institutiones.
  33. Den Helige Benedictus Regel (RB) 35:1,6.
  34. Den Helige Benedictus Regel (RB) 35:2.
  35. Den Helige Benedictus Regel (RB) 53:3,9.
  36. Matt 10:28-30.
  37. Den Helige Benedictus Regel (RB) 66:4.
  38. SvD, se ovan.
  39. Den Helige Benedictus Regel (RB) 5:8.
  40. Den Helige Benedictus Regel (RB) 31:10; 32:4; 35:10.
  41. Den Helige Benedictus Regel (RB) 40:8.
  42. Den Helige Benedictus Regel (RB) 34:3.
  43. Den Helige Benedictus Regel (RB) 57:7-9.