15 SÖNDAGEN "UNDER ÅRET"

Jes 55:10-11 Rom 8:18-23 Matt 13:1-23

Hela skapelsen väntar…

Människan står i ödesgemenskap med hela skapelsen. Hon gör det genom sin kropp, skapad av jord, humus. Våra fysiska beståndsdelar är desamma som hos växter och djur. Ändå är människan den enda varelse som vet om det och som plågas av det. Hon kommer inte ifrån sin insikt och sitt ansvar. Hon har fått uppgiften att bruka och vårda skapelsen, men inte att utsuga och förstöra den. Hon är inte ägare, utan förvaltare och trädgårdsmästare. Hon ger växter och djur deras namn och är satt att råda över dem, samtidigt som hon genom sin kropp är en del av samma skapelse.

Den helige Benedictus gör människan till prästerlig förvaltare av verktyg och åkrar. Som präst uppmanas människan att frambära lovsångens offer till Herren. Hon får den ställföreträdande uppgiften att ge röst åt hela naturen. Hon uppmanar nätter och dagar, ljus och mörker, berg och höjder, växter, fiskar och fåglar, vilda och tama djur att lovsjunga sin Skapare. Men så fortsätter uppräkningen och innefattar också människan själv, präster, Guds tjänare, alla rättfärdiga andar att lovsjunga Herren. Människan blir därmed skapelsens liturg, försångare och präst. Ty, sjunger klostret i söndagens laudes (De tre männens lovsång, Tillägg till Daniel), Herren har befriat oss ur dödens våld. Söndagen är skapelsens åttonde dag, den uppståndna och förvandlade dagen, början till en ny skapelse. Herren har genom sin kroppsliga uppståndelse gett oss hoppet om nya himlar och en ny jord. "Med hela skapelsen, befriad från synd och död, ska vi där förhärliga Gud genom Kristus, vår Herre." (fjärde eukaristiska bönen)

Det är mot bakgrund av denna tro som aposteln i dagens andra läsning beskriver skapelsens suckan, klagan och slaveri under tomhet och förgängelse. Klagan är genomlyst av ett hopp. Hoppet om en tillvaro befriad från molande värk och hotande sjukdomar, från ljudet av krossade käkar och klagande djur, från naturkatastrofer, förgängelse och död. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, men detta välde är inte förstadiet till katastrof och förintelse. Aposteln kallar det födslovåndor, förstadiet till en ny skapelse. "Hela skapelsen ropar som i födslovåndor." "När en kvinna ska föda har hon det svårt, men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen." (Joh 16:21) Detta hopp är ingjutet i våra hjärtan. Inte som en vag känsla i sommartider, utan genom Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda. Därför kan aposteln säga: "Våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår."

Hoppet bygger på denna tro. Tron ges oss genom Guds ord, förkunnat för våra kroppsliga öron, men som måste tas emot och bevaras i vårt innersta. Som säden i den goda jorden. Ingenting får beröva oss detta ord, varken glömska, sjukdomar eller bekymmer. Då förlorar vi inte bara tron, utan också hoppet. Därför måste vi bevara ordet. Tugga i oss det, tills vi smakar dess kraft. göra det till vårt i bön och kärlekens gärningar. Det är Andens gåva, underpanten, kvittot på det vi hoppas på.

Men ännu är vi inte vid målet. "Till och med vi, - säger aposteln - som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp." Det är vår kallelse, vår ekologiska, eskatologiska och missiologiska kallelse. Hela skapelsen väntar på ett detta hopp skall infrias. Varje fågel och varje blomma, varje levande varelse, väntar på "befrielse ur sitt slaveri under förgängelsen, för att nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas".

När de troende sviker, när glädjen och lovsången tystnar, då drar vi ner oss själva och hela skapelsen i det dödsrike där ingen lovsång finns, där intigheten och dödens tystnad råder.

När vi håller ut i bön och lovsång, då förlorar våra lidanden sin makt över oss. Men än mer, lovsången får hela omvärlden att lyssna och vibrera av hopp och förväntan. Det sker i varje eukaristi när kyrkan tillber den trefalt Helige och tillägger att inte bara "Himlarna", utan också "jorden är fulla av din härlighet".

Amen.